Att systemet med tomträtt för villatomter har överlevt sig självt är nog de flesta överens om. Det infördes under en tid då det var ett sätt att låta ”vanligt folk” bygga egna hem utan att behöva köpa mark. Kommunen ägde marken och husägaren betalade tomträttsavgäld, det vill säga hyra för marken.
Senare gick det politisk ideologi i tomträttsfrågan. Borgerliga politiker ville låta de tomträttsinnehavare som så önskade få friköpa tomterna medan vänsterpolitiker ville behålla systemet därför att markvärdesstegringen skulle tillfalla kommunen och inte enskilda.
Det har dock inte funnits någon egentlig marknad att sälja tomträtter på. Mark med tomträtt kan ju inte säljas till någon annan än tomträttsinnehavaren. Därför har det inte funnits ett marknadspris i egentlig mening på denna mark.
Det som framför allt har skapat problem har varit att kommunen i gångna tider skrev på tok för långa avtal med tomträttsinnehavarna. Det normala var 60-åriga avtal utan indexuppräkning av avgälden. Mot slutet av denna långa avtalstid har därför tomträttsavgälden ofta varit löjligt låg. När avtalstiden löpt ut har det då blivit ”chockhöjningar” av avgälderna. Många avtal har nyligen löpt ut och då har en del av dessa tomträttsinnehavare uppenbarligen varit helt ovetande om vad detta har inneburit. Samtidigt steg priserna för friköp kraftigt på grund av höjda taxeringsvärden.
Dessa tomträttsinnehavare har därför begärt att kommunen ska kompensera dem för deras okunnighet. Men en tomträttsinnehavare har naturligtvis en skyldighet att ta reda på hur tomträttsavtalet ser ut, på samma sätt som en fastighetsägare måste ta reda på om det finns servitut på en fastighet.
På grund av valet gick det fullständigt troll i frågan. Partierna tävlade om vilka som mest ville gå missnöjda tomträttsinnehavare till mötes. Idag ska kommunfullmäktige till sist fatta beslut om nya regler för försäljningen av tomträtterna. Det blir rea på tomträtterna. De som under många år har haft förmånen att betala otroligt låga tomträttsavgälder kompenseras för detta genom att priset för friköp sänks kraftigt…
Förhoppningsvis kommer de flesta tomträtterna nu att säljas, så att systemet kan avvecklas. Men detta innebär inte att alla är lyckliga och glada. Rabatten som ges är orimligt stor. Därför protesterar nu de som inte får del av kommunens nya givmildhet. En hel del tomträttsinnehavare har redan friköpt sina tomter i enlighet med de regler som gällde fram till dagens beslut. Dessa är nu fly förbannade och kräver kompensation, eftersom de med viss rätt känner sig lurade.
Någon retroaktiv återbetalning av pengar lär dock inte ske. Kommunen konstaterar att avtal är avtal. Det sistnämnda håller nog de klagande med om. Problemet är ju att detta inte gällde för dem som nu får köpa tomter på rea. För dem har kommunen kunnat tänja på avtal och regler.
Det vore intressant om kommunens beslut överklagas av någon av dem som friköpt sin tomt enligt de gamla reglerna. Är kommunens beslut verkligen i överensstämmelse med kommunallagens likställighetsprincip?
2010-12-04
Ropen skalla: Kommunalråd åt alla!
”It’s Raining Men” skrevs 1979 av Paul Jabara och Paul Shaffer. I landstinget i Värmland och i Karlstads kommun är det en annan låt som hörs nu. Här regnar det landstingsråd och kommunalråd.
I landstinget har landstingsrådsfunktionen svämmat över. Alla ska vara landstingsråd. Detta beror på att den nya majoriteten består av hela sex partier, och naturligtvis vill alla gruppledarna ha landstingsråds titel och arvode. Därför är nu Fredrik Larsson (m), Jane Larsson (c), Gert Ohlsson (fp), Erik Jansson (siv), Eva Hallström (mp) och Elisabeth Kihlström (kd) alla landstingsråd i den nya organisationen.
Den politiska majoriteten insåg naturligtvis att det kan vara svårt att för allmänheten förklara detta rekord i antalet landstingsråd. Därför gällde det att snabbt tillskapa nya politiska arbetsuppgifter. Landstingsstyrelsen kommer i fortsättningen att ha sex utskott, vilket som av en händelse är lika många som antalet landstingsråd. Det är inte sjukvårdens behov av styrning som här har varit vägledande, utan skälet är givetvis att alla landstingsråd vill ha sitt alldeles eget lilla utskott att pyssla med.
Oppositionen blev inte heller lottlös. Socialdemokraterna Ulric Andersson och Christina Wahrolin samt vänsterpartisten Anders Nilsson blir oppositionsråd. Sverigedemokraten Runar Filper får nöja sig med att få ett tioprocentigt gruppledararvode.
Fördelningen av oppositionsmedlen är lite märklig. Inför valet underströk Värmlandsalliansen vikten av att alla gruppledare skulle få en ordentlig möjlighet att arbeta och ett gruppledararvode lika för alla var en viktig del i detta. Nu visar det sig att Sverigedemokraterna har behandlats annorlunda än övriga partier. Att partiet isoleras politiskt är en sak, men fördelningen av partiresurser borde rimligen ske utifrån principer och inte utifrån politiska preferenser.
Den nya politiska organisationen kostar fyra miljoner kronor mer än den gamla. Det är förvisso inte så mycket i landstingets totala budget, men nog kommer många att fundera över om det är en riktig prioritering när budgetprognoserna pekar på hundratals miljoner i underskott för de närmsta åren.
Som ett försök att finansiera en liten del av den utökade landstingsrådsorganisationen kommer antalet sammanträdesdagar för landstingsfullmäktige att minska och det blir färre ledamöter i fullmäktiges beredningar. Den vanlige landstingsledamoten kommer sålunda att ägna mindre tid åt landstingspolitiken.
Även i Karlstad kommer det att bli mängder av kommunalråd den kommande mandatperioden. Enbart majoritetens fem partier kommer att ha sju kommunalråd, även om inte alla är på heltid. Därtill kommer oppositionens kommunalrådsposter.
På Hammarö och i Kil har också fler kommunalråd tillsatts när de nya majoriteterna har bildats.
Det tycks som om det blir alltmer vanligt att kommunalrådsposter är något som används för att betala de politiska överenskommelserna. I Karlstad fick Miljöpartiet med fem mandat två kommunalrådsposter på halvtid. Eftersom de båda kommunalråden kommer att ha arvoderade ordförandeskap, kommer de i praktiken att arbeta som politiker på heltid.
Givetvis måste det finnas en politisk ledning i kommuner och landsting, som har tid och ekonomisk möjlighet att arbeta med den politiska styrningen. Men då ska den politiska organisationen bygga på detta behov och inte vara en betalningsuppgörelse.
Vi får inte glömma bort att det är fritidspolitikerna, inte kommunal- och landstingsråden, som är de egentliga bärarna av det demokratiska uppdraget.
I landstinget har landstingsrådsfunktionen svämmat över. Alla ska vara landstingsråd. Detta beror på att den nya majoriteten består av hela sex partier, och naturligtvis vill alla gruppledarna ha landstingsråds titel och arvode. Därför är nu Fredrik Larsson (m), Jane Larsson (c), Gert Ohlsson (fp), Erik Jansson (siv), Eva Hallström (mp) och Elisabeth Kihlström (kd) alla landstingsråd i den nya organisationen.
Den politiska majoriteten insåg naturligtvis att det kan vara svårt att för allmänheten förklara detta rekord i antalet landstingsråd. Därför gällde det att snabbt tillskapa nya politiska arbetsuppgifter. Landstingsstyrelsen kommer i fortsättningen att ha sex utskott, vilket som av en händelse är lika många som antalet landstingsråd. Det är inte sjukvårdens behov av styrning som här har varit vägledande, utan skälet är givetvis att alla landstingsråd vill ha sitt alldeles eget lilla utskott att pyssla med.
Oppositionen blev inte heller lottlös. Socialdemokraterna Ulric Andersson och Christina Wahrolin samt vänsterpartisten Anders Nilsson blir oppositionsråd. Sverigedemokraten Runar Filper får nöja sig med att få ett tioprocentigt gruppledararvode.
Fördelningen av oppositionsmedlen är lite märklig. Inför valet underströk Värmlandsalliansen vikten av att alla gruppledare skulle få en ordentlig möjlighet att arbeta och ett gruppledararvode lika för alla var en viktig del i detta. Nu visar det sig att Sverigedemokraterna har behandlats annorlunda än övriga partier. Att partiet isoleras politiskt är en sak, men fördelningen av partiresurser borde rimligen ske utifrån principer och inte utifrån politiska preferenser.
Den nya politiska organisationen kostar fyra miljoner kronor mer än den gamla. Det är förvisso inte så mycket i landstingets totala budget, men nog kommer många att fundera över om det är en riktig prioritering när budgetprognoserna pekar på hundratals miljoner i underskott för de närmsta åren.
Som ett försök att finansiera en liten del av den utökade landstingsrådsorganisationen kommer antalet sammanträdesdagar för landstingsfullmäktige att minska och det blir färre ledamöter i fullmäktiges beredningar. Den vanlige landstingsledamoten kommer sålunda att ägna mindre tid åt landstingspolitiken.
Även i Karlstad kommer det att bli mängder av kommunalråd den kommande mandatperioden. Enbart majoritetens fem partier kommer att ha sju kommunalråd, även om inte alla är på heltid. Därtill kommer oppositionens kommunalrådsposter.
På Hammarö och i Kil har också fler kommunalråd tillsatts när de nya majoriteterna har bildats.
Det tycks som om det blir alltmer vanligt att kommunalrådsposter är något som används för att betala de politiska överenskommelserna. I Karlstad fick Miljöpartiet med fem mandat två kommunalrådsposter på halvtid. Eftersom de båda kommunalråden kommer att ha arvoderade ordförandeskap, kommer de i praktiken att arbeta som politiker på heltid.
Givetvis måste det finnas en politisk ledning i kommuner och landsting, som har tid och ekonomisk möjlighet att arbeta med den politiska styrningen. Men då ska den politiska organisationen bygga på detta behov och inte vara en betalningsuppgörelse.
Vi får inte glömma bort att det är fritidspolitikerna, inte kommunal- och landstingsråden, som är de egentliga bärarna av det demokratiska uppdraget.
2010-11-30
Ökat stöd för det svenska kungahuset
Enligt en undersökning utförd av Demoskop på uppdrag av tidningen Expressen har stödet för den svenska monarkin ökat med sex procentenheter. Säkert lite förvånande för dem som trott att kungens ställning skulle försvagas av uppmärksamheten kring den så kallade skandalboken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”.
I rättvisans namn ska sägas att den senaste mätningen jämförs med en mätning gjord före kronprinsessbröllopet. Naturligtvis kan bröllopet ha bidragit till att öka kungahusets popularitet. Men till syvende och sidst hänger stödet för monarkin på den sittande monarken.
Det kan faktiskt vara så att boken har fått folket att sluta upp bakom kungen. Svenskarna i gemen är förmodligen inte överdrivet upprörda över att kungen kanske hade ett förhållande med Camilla Henemark för ett antal år sedan.
En diskussion om kungen och monarkin behöver inte vara fel. Naturligtvis måste vi kunna diskutera om det är bäst för Sverige om landet representeras av kungen (och i framtiden av drottning Victoria) eller av en politiskt utsedd president.
Men då måste också svenska folket få veta vad kungen gör när han utövar sitt ämbetes åligganden. Vi har fått läsa mycket om hans smak för vackra kvinnor. Vi har även fått se bilder där prinsessan Madeleine röker och det har förts en diskussion i tidningarna kring prins Carl Philips förment klena studieresultat. Kungliga personers fortkörning når också kvällstidningarna förstasidor.
Däremot läser vi sällan om svenska statsbesök utomlands eller om de statsbesök som görs i Sverige av andra länders statsöverhuvuden. Informationen om kungafamiljens arbete i olika kommittéer och deras många besök runt om i Sverige är också begränsade. Det är egentligen bara vid utdelandet av Nobelprisen som kungafamiljen kommer i blickfånget för det representativa arbete de utför, och ändå hänger egentligen inte Nobelprisen på något sätt ihop med statschefen och kungahuset.
Det är beklagligt att många media, speciellt kvällstidningarna, har börjat behandla kungen och kungafamiljen som deltagare i en dokusåpa. Det gör att statschefens egentliga uppgift skyms.
Tänk om statsministerämbetet hanterades på samma sätt. Vad skulle det innebära för den svenska demokratin, om tidningar avsiktligt avstod från att berätta vad statsministern uträttade, och istället enbart intresserade sig för vilka kvinnor han träffar och vad hans hustru anser om detta?
Det finns även en annan aspekt kring kvällstidningarnas förtjusning över att få redogöra för innehållet i en bok om kungens eventuella otrohet. Man kan ha öppnat Pandoras ask. Om kungens möjliga kvinnoaffärer inte längre ska ses som en privatsak, utan som något som angår hela svenska folket, så dröjer det inte länge förrän även andra offentliga personers sexliv kommer att granskas. Det kan bli en amerikanisering av samhällslivet, där sexualmoralen inte längre är privat utan offentlig.
Vad kommer det att innebära för Sverige, om en av de viktigaste uppgifterna för tidningarnas granskning av makthavare i framtiden blir att jaga ”sexskandaler”?
I det framtida Sverige kommer kanske en Per Albin Hansson inte att kunna bli statsminister. Inte på grund av de politiska åsikter han företräder, utan därför att hans sexualmoral inte tål offentlighetens ljus.
I rättvisans namn ska sägas att den senaste mätningen jämförs med en mätning gjord före kronprinsessbröllopet. Naturligtvis kan bröllopet ha bidragit till att öka kungahusets popularitet. Men till syvende och sidst hänger stödet för monarkin på den sittande monarken.
Det kan faktiskt vara så att boken har fått folket att sluta upp bakom kungen. Svenskarna i gemen är förmodligen inte överdrivet upprörda över att kungen kanske hade ett förhållande med Camilla Henemark för ett antal år sedan.
En diskussion om kungen och monarkin behöver inte vara fel. Naturligtvis måste vi kunna diskutera om det är bäst för Sverige om landet representeras av kungen (och i framtiden av drottning Victoria) eller av en politiskt utsedd president.
Men då måste också svenska folket få veta vad kungen gör när han utövar sitt ämbetes åligganden. Vi har fått läsa mycket om hans smak för vackra kvinnor. Vi har även fått se bilder där prinsessan Madeleine röker och det har förts en diskussion i tidningarna kring prins Carl Philips förment klena studieresultat. Kungliga personers fortkörning når också kvällstidningarna förstasidor.
Däremot läser vi sällan om svenska statsbesök utomlands eller om de statsbesök som görs i Sverige av andra länders statsöverhuvuden. Informationen om kungafamiljens arbete i olika kommittéer och deras många besök runt om i Sverige är också begränsade. Det är egentligen bara vid utdelandet av Nobelprisen som kungafamiljen kommer i blickfånget för det representativa arbete de utför, och ändå hänger egentligen inte Nobelprisen på något sätt ihop med statschefen och kungahuset.
Det är beklagligt att många media, speciellt kvällstidningarna, har börjat behandla kungen och kungafamiljen som deltagare i en dokusåpa. Det gör att statschefens egentliga uppgift skyms.
Tänk om statsministerämbetet hanterades på samma sätt. Vad skulle det innebära för den svenska demokratin, om tidningar avsiktligt avstod från att berätta vad statsministern uträttade, och istället enbart intresserade sig för vilka kvinnor han träffar och vad hans hustru anser om detta?
Det finns även en annan aspekt kring kvällstidningarnas förtjusning över att få redogöra för innehållet i en bok om kungens eventuella otrohet. Man kan ha öppnat Pandoras ask. Om kungens möjliga kvinnoaffärer inte längre ska ses som en privatsak, utan som något som angår hela svenska folket, så dröjer det inte länge förrän även andra offentliga personers sexliv kommer att granskas. Det kan bli en amerikanisering av samhällslivet, där sexualmoralen inte längre är privat utan offentlig.
Vad kommer det att innebära för Sverige, om en av de viktigaste uppgifterna för tidningarnas granskning av makthavare i framtiden blir att jaga ”sexskandaler”?
I det framtida Sverige kommer kanske en Per Albin Hansson inte att kunna bli statsminister. Inte på grund av de politiska åsikter han företräder, utan därför att hans sexualmoral inte tål offentlighetens ljus.
Ett parti utan politik
Mona Sahlins avgång som partiordförande är inte slutet på socialdemokratins kris. Det är inte ens början på slutet. Det är möjligen slutet på början.
Aldrig tidigare har det socialdemokratiska partiet befunnit sig i en så djup kris. Tiden närmast efter valet handlade all diskussion om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, så på något sätt kom den socialdemokratiska valkatastrofen i skymundan. Två månader efter valet har insikten börjat sprida sig. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.
Den som tror att det räcker för socialdemokraterna att byta partiledare, bedrar sig. Mona Sahlin och andra framträdande partiföreträdare har efter valet bekänt att hela valrörelsen var fel. Partiet gick helt enkelt till val med fel politik.
Ja, enligt Sahlin har politiken varit felaktig och bristfällig i decennier. Strax före sin avgång deklarerade hon att partiet inte tänkt en ny tanke på det näringspolitiska området på 20 år.
Att det är fel på den socialdemokratiska politiken har förvisso de borgerliga hävdat hela tiden, men när socialdemokraterna själva säger det, får krisen gigantiska proportioner. Om politiken i grunden är felaktig, då måste den naturligtvis bytas ut. Men mot vad?
Sedan Mona Sahlin avgått och hela partistyrelsen och verkställande utskottet har ”ställt sina platser till förfogande” har vi det häpnadsväckande förhållandet att Sveriges största parti både saknar politik och partiledning.
Tänk så fullständigt förödande det vore för socialdemokraterna, om vi plötsligt finge ett nyval. Vad skulle partiet göra då? Lämna walk over i avvaktan på att man kommit på vilken politik man vill stå för?
Många har i eftervalsanalysen kommit fram till att socialdemokraternas största problem i valrörelsen var en kombination av höga opinionssiffror och det rödgröna samarbetet. Det är inte lätt att förnya ett parti när man tycks vara föremål för väljarnas gunst. Då gällde det mest att sitta still i båten och göra ingenting.
När valrörelsen drog igång och väljarna började jämföra de båda regeringsalternativen, utföll emellertid jämförelsen till Alliansregeringens fördel. Då kunde inte socialdemokraterna göra något för att ändra kurs. Man var uppbunden av det rödgröna samarbetet, där Lars Ohly och vänsterpartiet gjorde allt vad de kunde för att få det rödgröna regeringsalternativet att framstå som stående så långt till vänster som möjligt.
Många som röstade borgerligt hade i tidigare val röstat socialdemokratiskt, men när socialdemokraterna med Ohly som bromskloss inte förmådde förnya sig, ville de inte längre ge socialdemokraterna sitt stöd.
Socialdemokraterna har ju traditionellt varit ett ”arbetarparti”, men i årets val var det bara 22 procent av dem som arbetar som röstade på partiet. Socialdemokraterna blev genom sin bidragslinje ett parti för dem som inte arbetar.
Det behövs en rejäl omprövning inom det socialdemokratiska partiet. Inte minst behöver de finna en politik. Att bara byta partiledare räcker inte.
Vem som blir ny partiordförande är ännu skrivet i stjärnorna, även om traditionalisten Sven-Erik Österberg, som är riksdagsgruppens ordförande, säkert kommer att vara en av de hetaste kandidaterna. Han har möjlighet att få förtroende inom skilda delar av partiet.
Däremot är det mycket tveksamt om han har förmågan att förnya socialdemokratin. Blir han vald, kommer han antagligen att vara en övergångslösning. Socialdemokraterna kan ha en lång, svår tid framför sig innan de har kommit på vad socialdemokrati ska innebära för framtiden.
Aldrig tidigare har det socialdemokratiska partiet befunnit sig i en så djup kris. Tiden närmast efter valet handlade all diskussion om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, så på något sätt kom den socialdemokratiska valkatastrofen i skymundan. Två månader efter valet har insikten börjat sprida sig. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.
Den som tror att det räcker för socialdemokraterna att byta partiledare, bedrar sig. Mona Sahlin och andra framträdande partiföreträdare har efter valet bekänt att hela valrörelsen var fel. Partiet gick helt enkelt till val med fel politik.
Ja, enligt Sahlin har politiken varit felaktig och bristfällig i decennier. Strax före sin avgång deklarerade hon att partiet inte tänkt en ny tanke på det näringspolitiska området på 20 år.
Att det är fel på den socialdemokratiska politiken har förvisso de borgerliga hävdat hela tiden, men när socialdemokraterna själva säger det, får krisen gigantiska proportioner. Om politiken i grunden är felaktig, då måste den naturligtvis bytas ut. Men mot vad?
Sedan Mona Sahlin avgått och hela partistyrelsen och verkställande utskottet har ”ställt sina platser till förfogande” har vi det häpnadsväckande förhållandet att Sveriges största parti både saknar politik och partiledning.
Tänk så fullständigt förödande det vore för socialdemokraterna, om vi plötsligt finge ett nyval. Vad skulle partiet göra då? Lämna walk over i avvaktan på att man kommit på vilken politik man vill stå för?
Många har i eftervalsanalysen kommit fram till att socialdemokraternas största problem i valrörelsen var en kombination av höga opinionssiffror och det rödgröna samarbetet. Det är inte lätt att förnya ett parti när man tycks vara föremål för väljarnas gunst. Då gällde det mest att sitta still i båten och göra ingenting.
När valrörelsen drog igång och väljarna började jämföra de båda regeringsalternativen, utföll emellertid jämförelsen till Alliansregeringens fördel. Då kunde inte socialdemokraterna göra något för att ändra kurs. Man var uppbunden av det rödgröna samarbetet, där Lars Ohly och vänsterpartiet gjorde allt vad de kunde för att få det rödgröna regeringsalternativet att framstå som stående så långt till vänster som möjligt.
Många som röstade borgerligt hade i tidigare val röstat socialdemokratiskt, men när socialdemokraterna med Ohly som bromskloss inte förmådde förnya sig, ville de inte längre ge socialdemokraterna sitt stöd.
Socialdemokraterna har ju traditionellt varit ett ”arbetarparti”, men i årets val var det bara 22 procent av dem som arbetar som röstade på partiet. Socialdemokraterna blev genom sin bidragslinje ett parti för dem som inte arbetar.
Det behövs en rejäl omprövning inom det socialdemokratiska partiet. Inte minst behöver de finna en politik. Att bara byta partiledare räcker inte.
Vem som blir ny partiordförande är ännu skrivet i stjärnorna, även om traditionalisten Sven-Erik Österberg, som är riksdagsgruppens ordförande, säkert kommer att vara en av de hetaste kandidaterna. Han har möjlighet att få förtroende inom skilda delar av partiet.
Däremot är det mycket tveksamt om han har förmågan att förnya socialdemokratin. Blir han vald, kommer han antagligen att vara en övergångslösning. Socialdemokraterna kan ha en lång, svår tid framför sig innan de har kommit på vad socialdemokrati ska innebära för framtiden.
2010-11-15
Ännu ett maktskifte
Även landstinget i Värmland får ett maktskifte. Värmlandsalliansen, bestående av de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet har gjort upp med landtingsfullmäktiges nykomlingar från Miljöpartiet. En sexpartikoalition med 41 av fullmäktiges 81 ledamöter bakom sig ska nu styra landstinget.
Den stora partisplittringen i landstingsfullmäktige är tvivelsutan ett problem. Nio partier blev invalda i år. Så många partier har aldrig tillförne haft säte i tinget.
Förhandlingarna har inte varit okomplicerade. Miljöpartiet har förvandlat såväl med Värmlandsalliansen som med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det spekulerades om att partiet kanske inte skulle våga sig på ytterligare en överenskommelse med de borgerliga, sedan man gjort upp med dessa i Karlstad och på Hammarö. Många av Miljöpartiets väljare har uppfattat det som att partiet i valrörelsen valt vänstersidan genom det rödgröna samarbetet på riksplanet. Att partiet lokalt och regionalt inte gjort några utfästelser om att samverka med (s) och (v) har inte alltid trängt igenom till väljarna. Därför kan det vara något av ett vågspel när man gör upp med de borgerliga på flera håll i Värmland.
I Kristinehamn valde Miljöpartiet dock att stödja Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ska man försöka se en linje i partiets agerande, så är det möjligen att man lierar sig med oppositionen, oavsett vilka som styr.
Att ta över styret i Landstinget i Värmland kan inte vara någon önskedröm, med tanke på hur ekonomin ser ut. 2011 går väl an, men sedan följer en treårsperiod med ett prognostiserat underskott på en miljard. Under några år har landstinget haft en tillfällig skattehöjning på 25 öre. Det blir alltmer uppenbart att denna skattehöjning måste betraktas som permanent. Inget parti kommer att föreslå att skatten sänks. Det ekonomiska läget är så allvarligt att det snarast är ytterligare skattehöjningar som får övervägas.
Landsting och kommuner får inte besluta om underfinansierade budgetar. Därför krävs att den politiska ledningen snarast fattar de viktiga inriktningsbesluten för ekonomin. Ett kraftigt ekonomiskt underskott kan bara åtgärdas på två sätt. Antingen ökar man intäkterna, eller också minskar man utgifterna. (En kombination av dessa båda saker är förstås också möjlig.)
Om inte Anders Borg kommer med nya statsbidrag, så kan landstinget bara få in nya intäkter genom höjning av skatt och avgifter. En 25-öring i skattehöjning ökar skatteintäkterna för landstinget i Värmland med drygt 100 miljoner kronor. En skattehöjning torde dock vara ett surt äpple att bita i för en moderat landstingsstyrelseordförande.
Kraftiga utgiftsnedskärningar är som sagt den andra vägen att gå. Sådana är emellertid impopulära bland allmänheten. Det krävs en mycket stark politisk ledning för att kunna driva den linjen.
Många minns vilka svårigheter det var att hantera en fempartikoalition 2002-2006. Det lär inte vara lättare att hålla ihop en sexpartikoalition, som bara har ett mandats majoritet i fullmäktige.
Landstinget hade egentligen behövt en starkare ledning än den som nu tillträder, men något sådant alternativ tycks inte ha funnits att tillgå. Vems är skulden för detta? Ja, den får väl delas mellan politikerna som inte kommer överens och väljarna som röstar in för många partier. Det kanske är dags att riksdagen funderar på om den nuvarande treprocentspärren till landstinget är för låg. Om landstinget hade haft en fyraprocentspärr precis som riksdagen, hade det suttit två partier färre i landstingsfullmäktige i Värmland.
Den stora partisplittringen i landstingsfullmäktige är tvivelsutan ett problem. Nio partier blev invalda i år. Så många partier har aldrig tillförne haft säte i tinget.
Förhandlingarna har inte varit okomplicerade. Miljöpartiet har förvandlat såväl med Värmlandsalliansen som med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det spekulerades om att partiet kanske inte skulle våga sig på ytterligare en överenskommelse med de borgerliga, sedan man gjort upp med dessa i Karlstad och på Hammarö. Många av Miljöpartiets väljare har uppfattat det som att partiet i valrörelsen valt vänstersidan genom det rödgröna samarbetet på riksplanet. Att partiet lokalt och regionalt inte gjort några utfästelser om att samverka med (s) och (v) har inte alltid trängt igenom till väljarna. Därför kan det vara något av ett vågspel när man gör upp med de borgerliga på flera håll i Värmland.
I Kristinehamn valde Miljöpartiet dock att stödja Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ska man försöka se en linje i partiets agerande, så är det möjligen att man lierar sig med oppositionen, oavsett vilka som styr.
Att ta över styret i Landstinget i Värmland kan inte vara någon önskedröm, med tanke på hur ekonomin ser ut. 2011 går väl an, men sedan följer en treårsperiod med ett prognostiserat underskott på en miljard. Under några år har landstinget haft en tillfällig skattehöjning på 25 öre. Det blir alltmer uppenbart att denna skattehöjning måste betraktas som permanent. Inget parti kommer att föreslå att skatten sänks. Det ekonomiska läget är så allvarligt att det snarast är ytterligare skattehöjningar som får övervägas.
Landsting och kommuner får inte besluta om underfinansierade budgetar. Därför krävs att den politiska ledningen snarast fattar de viktiga inriktningsbesluten för ekonomin. Ett kraftigt ekonomiskt underskott kan bara åtgärdas på två sätt. Antingen ökar man intäkterna, eller också minskar man utgifterna. (En kombination av dessa båda saker är förstås också möjlig.)
Om inte Anders Borg kommer med nya statsbidrag, så kan landstinget bara få in nya intäkter genom höjning av skatt och avgifter. En 25-öring i skattehöjning ökar skatteintäkterna för landstinget i Värmland med drygt 100 miljoner kronor. En skattehöjning torde dock vara ett surt äpple att bita i för en moderat landstingsstyrelseordförande.
Kraftiga utgiftsnedskärningar är som sagt den andra vägen att gå. Sådana är emellertid impopulära bland allmänheten. Det krävs en mycket stark politisk ledning för att kunna driva den linjen.
Många minns vilka svårigheter det var att hantera en fempartikoalition 2002-2006. Det lär inte vara lättare att hålla ihop en sexpartikoalition, som bara har ett mandats majoritet i fullmäktige.
Landstinget hade egentligen behövt en starkare ledning än den som nu tillträder, men något sådant alternativ tycks inte ha funnits att tillgå. Vems är skulden för detta? Ja, den får väl delas mellan politikerna som inte kommer överens och väljarna som röstar in för många partier. Det kanske är dags att riksdagen funderar på om den nuvarande treprocentspärren till landstinget är för låg. Om landstinget hade haft en fyraprocentspärr precis som riksdagen, hade det suttit två partier färre i landstingsfullmäktige i Värmland.
2010-11-04
Moralpaniken breder ut sig
Tänk så underbart det måste vara att veta att man är fullkomligt rättfärdig. Att likt fariséerna kunna slå sig för bröstet och veta att man till punkt och pricka har följt de gängse moralreglerna.
Alla klarar dock inte av att vara fullkomligt oförvitliga, och då fylkas den skränande hopen och ropar: Korsfäst! Korsfäst!
Inom politiken är det många som har fått uppleva detta. För någon vecka sedan var den stora nyheten att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten hade bjudits på studieresor. ”Mutor” ropades det, men det dröjde inte många dagar innan åklagaren konstaterade att det inte handlade om någon brottslig gärning. Det hjälper dock inte Sofia Arkelsten. Hon har redan i media utmålats som mutkolv.
Om hon istället hade åkt på studieresor på skattebetalarnas bekostnad, kan man räkna med att även detta hade kunnat vändas emot henne.
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin såg chansen att ta politiska poäng, genom att i ett tidigt skede gå till våldsamt angrepp mot Arkelsten. Sahlin borde ha vetat bättre än så, för vad hände? Genast kom ett avslöjande att Mona Sahlin hade fått biljetter till Stockholm Open, värda 7 500 kronor. Hon gick på tennismatcherna tillsammans med sin son. Nu är det hon som anklagas för mutbrott.
Givetvis ska ledande politiker vara ytterst försiktiga med vad de låter sig bjudas på, men det blir samtidigt lite löjligt om de inte får vara gäster på olika evenemang utan att det ska misstänkliggöras.
När regeringen Reinfeldt tillträdde, tvingades handelsminister Maria Borelius att avgå redan efter åtta dagar på posten. Hon hade nämligen inte betalat TV-licensen! Dessutom hade hon anlitat en ”svart” dagmamma. Även kulturminister Cecilia Stegö Chiló tvingades lämna sin post, sedan det uppdagats att inte heller hon hade betalat TV-licens. (Även migrationsminister Tobias Billström hade underlåtit att betala TV-licensen, men eftersom han inte var kvinna, kunde han sitta kvar.)
Genom den här ”ministerkrisen” sattes en märklig ribba när det gäller vilka kriterier som ska gälla för en bra politiker. Det spelar ingen roll vilka frågor han eller hon vill driva. Det viktiga är att TV-licensen är betald.
Frispråkighet kan också straffa sig. Biträdande utrikesministern Jan O Karlsson (statsråd 2002-03) var ständigt i blåsväder. När han varnade för att svensk biståndspolitik ibland kunde ha ett von oben-perspektiv med inställningen ”vad har vi gjort för negrerna idag?” fick han löpa gatlopp, fastän hans ord hade gällt att man inte skulle ha den synen. Att han dessutom hade låtit UD betala en kräftskiva för 3000 kronor spädde på hans dåliga rykte.
Naturligtvis ska det finnas klara regler för representation och gåvor, och visst ska statsråd tänka på hur de uttrycker sig. Men inte i något av de nämnda exemplen har någon fällts för brott. Det är i ”folkdomstolarna” som de har dömts med kvällstidningarna som åklagare och domare.
Det finns en risk att vi sorterar bort alla politiker som vågar sticka ut. Vem vill riskera att bli steglad och hudflängd i media och bespottad av populasen? Istället kan vi få en politikerkår med tystlåtna, välkammade människor, som aldrig någonsin slängt något fel vid sopsorteringen, men som heller aldrig skulle drömma om att uträtta något betydelsefullt.
Är det så vi vill att det ska vara?
Alla klarar dock inte av att vara fullkomligt oförvitliga, och då fylkas den skränande hopen och ropar: Korsfäst! Korsfäst!
Inom politiken är det många som har fått uppleva detta. För någon vecka sedan var den stora nyheten att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten hade bjudits på studieresor. ”Mutor” ropades det, men det dröjde inte många dagar innan åklagaren konstaterade att det inte handlade om någon brottslig gärning. Det hjälper dock inte Sofia Arkelsten. Hon har redan i media utmålats som mutkolv.
Om hon istället hade åkt på studieresor på skattebetalarnas bekostnad, kan man räkna med att även detta hade kunnat vändas emot henne.
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin såg chansen att ta politiska poäng, genom att i ett tidigt skede gå till våldsamt angrepp mot Arkelsten. Sahlin borde ha vetat bättre än så, för vad hände? Genast kom ett avslöjande att Mona Sahlin hade fått biljetter till Stockholm Open, värda 7 500 kronor. Hon gick på tennismatcherna tillsammans med sin son. Nu är det hon som anklagas för mutbrott.
Givetvis ska ledande politiker vara ytterst försiktiga med vad de låter sig bjudas på, men det blir samtidigt lite löjligt om de inte får vara gäster på olika evenemang utan att det ska misstänkliggöras.
När regeringen Reinfeldt tillträdde, tvingades handelsminister Maria Borelius att avgå redan efter åtta dagar på posten. Hon hade nämligen inte betalat TV-licensen! Dessutom hade hon anlitat en ”svart” dagmamma. Även kulturminister Cecilia Stegö Chiló tvingades lämna sin post, sedan det uppdagats att inte heller hon hade betalat TV-licens. (Även migrationsminister Tobias Billström hade underlåtit att betala TV-licensen, men eftersom han inte var kvinna, kunde han sitta kvar.)
Genom den här ”ministerkrisen” sattes en märklig ribba när det gäller vilka kriterier som ska gälla för en bra politiker. Det spelar ingen roll vilka frågor han eller hon vill driva. Det viktiga är att TV-licensen är betald.
Frispråkighet kan också straffa sig. Biträdande utrikesministern Jan O Karlsson (statsråd 2002-03) var ständigt i blåsväder. När han varnade för att svensk biståndspolitik ibland kunde ha ett von oben-perspektiv med inställningen ”vad har vi gjort för negrerna idag?” fick han löpa gatlopp, fastän hans ord hade gällt att man inte skulle ha den synen. Att han dessutom hade låtit UD betala en kräftskiva för 3000 kronor spädde på hans dåliga rykte.
Naturligtvis ska det finnas klara regler för representation och gåvor, och visst ska statsråd tänka på hur de uttrycker sig. Men inte i något av de nämnda exemplen har någon fällts för brott. Det är i ”folkdomstolarna” som de har dömts med kvällstidningarna som åklagare och domare.
Det finns en risk att vi sorterar bort alla politiker som vågar sticka ut. Vem vill riskera att bli steglad och hudflängd i media och bespottad av populasen? Istället kan vi få en politikerkår med tystlåtna, välkammade människor, som aldrig någonsin slängt något fel vid sopsorteringen, men som heller aldrig skulle drömma om att uträtta något betydelsefullt.
Är det så vi vill att det ska vara?
2010-10-28
Slutet för det rödgröna experimentet
I tisdags meddelade Mona Sahlin att det rödgröna samarbetet upphör. Eller ”tar en paus” som Sahlin uttryckte det. Beslutet är knappast förvånande. Den rödgröna konstellationen formerades för att utgöra ett regeringsalternativ i valet. När det sedan visade sig att de rödgröna inte fick väljarnas förtroende saknas skäl för att fortsätta samarbetet på det sätt som hittills varit fallet. Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, vill nu arbeta på att förstärka de egna partierna.
Den ende som inte har förstått att klockan är slagen, är vänsterledaren Lars Ohly. Av förklarliga skäl är han intresserad av en fortsättning, eftersom risken är stor att Vänsterpartiet marginaliseras, om partiet inte bjuds in till samarbete.
Mona Sahlins rödgröna regeringsalternativ blev ett fiasko, men i ärlighetens namn ska sägas att hon inte hade det så lätt. I ett läge där de borgerliga gått samman i en allians som bildat regering, hade det inte varit helt trovärdigt om hon försökt påstå att socialdemokraterna ensamma skulle kunna besegra Alliansen. Bildandet av Alliansen gjorde det omöjligt för socialdemokraterna att försöka regera med hoppande majoriteter, där man ibland får stöd av ett eller flera borgerliga partier.
Detta insåg Mona Sahlin, och det var skälet till att hon presenterade ett samarbete med Miljöpartiet, som skulle sträcka sig till 2020. Idén var inte dum, men den sköts i sank av Lars Ohly. Han meddelade att Vänsterpartiet skulle fälla en s/mp-regering. När sedan många socialdemokrater inom LO krävde att även Vänsterpartiet skulle tas med i samarbetet, var det kört. De tre partierna gick samman, inte därför att de ville det, utan därför att Ohly hade tvingat fram det. Ett framtvingat samarbete har alltid stora svårigheter att bli lyckosamt.
Socialdemokraterna tvingades utkämpa ett tvåfrontskrig inom det rödgröna samarbetet. Många socialdemokrater i de industriområden där partiet är starkt, tycker genuint illa om Miljöpartiet. Samtidigt är många socialdemokrater i storstäderna mycket negativa till Vänsterpartiet. I en sådan situation är det inte förvånande att Socialdemokraterna noterade sitt sämsta valresultat på nästan hundra år.
På den borgerliga sidan var lyckan fullkomlig när Vänsterpartiet togs med i det rödgröna samarbetet. Under lång tid hade de borgerliga sympatisörerna gått omkring och hängt med huvudena. Allt verkade tala emot Alliansregeringen, som ansågs dödsdömd. Då kom glädjebeskedet att Socialdemokraterna ville ha med kommunister i regeringen.
Genast blev allt mycket enklare. Man hade fått en bra fiende att bekämpa. Mobiliseringen bland borgerliga sympatisörer ökade markant.
Socialdemokraterna kommer nu att satsa på det egna partiet i avvaktan på partiledarskiftet. Men det grundläggande taktiska problemet kvarstår. Ensamma kan Socialdemokraterna numera inte utmana den borgerliga Alliansen. Ska man gå tillsammans med Vänsterpartiet, skrämmer man bort de marginalväljare som måste erövras om man ska vinna regeringsmakten. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle kunna vara ett trovärdigt regeringsalternativ, om det inte vore för detta att Lars Ohly sagt att Vänsterpartiet fäller en sådan regering.
”Det ska fan vara teaterdirektör” skrev August Blanche på sin tid. Det kan inte vara så roligt att vara socialdemokratisk partistrateg heller.
Den ende som inte har förstått att klockan är slagen, är vänsterledaren Lars Ohly. Av förklarliga skäl är han intresserad av en fortsättning, eftersom risken är stor att Vänsterpartiet marginaliseras, om partiet inte bjuds in till samarbete.
Mona Sahlins rödgröna regeringsalternativ blev ett fiasko, men i ärlighetens namn ska sägas att hon inte hade det så lätt. I ett läge där de borgerliga gått samman i en allians som bildat regering, hade det inte varit helt trovärdigt om hon försökt påstå att socialdemokraterna ensamma skulle kunna besegra Alliansen. Bildandet av Alliansen gjorde det omöjligt för socialdemokraterna att försöka regera med hoppande majoriteter, där man ibland får stöd av ett eller flera borgerliga partier.
Detta insåg Mona Sahlin, och det var skälet till att hon presenterade ett samarbete med Miljöpartiet, som skulle sträcka sig till 2020. Idén var inte dum, men den sköts i sank av Lars Ohly. Han meddelade att Vänsterpartiet skulle fälla en s/mp-regering. När sedan många socialdemokrater inom LO krävde att även Vänsterpartiet skulle tas med i samarbetet, var det kört. De tre partierna gick samman, inte därför att de ville det, utan därför att Ohly hade tvingat fram det. Ett framtvingat samarbete har alltid stora svårigheter att bli lyckosamt.
Socialdemokraterna tvingades utkämpa ett tvåfrontskrig inom det rödgröna samarbetet. Många socialdemokrater i de industriområden där partiet är starkt, tycker genuint illa om Miljöpartiet. Samtidigt är många socialdemokrater i storstäderna mycket negativa till Vänsterpartiet. I en sådan situation är det inte förvånande att Socialdemokraterna noterade sitt sämsta valresultat på nästan hundra år.
På den borgerliga sidan var lyckan fullkomlig när Vänsterpartiet togs med i det rödgröna samarbetet. Under lång tid hade de borgerliga sympatisörerna gått omkring och hängt med huvudena. Allt verkade tala emot Alliansregeringen, som ansågs dödsdömd. Då kom glädjebeskedet att Socialdemokraterna ville ha med kommunister i regeringen.
Genast blev allt mycket enklare. Man hade fått en bra fiende att bekämpa. Mobiliseringen bland borgerliga sympatisörer ökade markant.
Socialdemokraterna kommer nu att satsa på det egna partiet i avvaktan på partiledarskiftet. Men det grundläggande taktiska problemet kvarstår. Ensamma kan Socialdemokraterna numera inte utmana den borgerliga Alliansen. Ska man gå tillsammans med Vänsterpartiet, skrämmer man bort de marginalväljare som måste erövras om man ska vinna regeringsmakten. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle kunna vara ett trovärdigt regeringsalternativ, om det inte vore för detta att Lars Ohly sagt att Vänsterpartiet fäller en sådan regering.
”Det ska fan vara teaterdirektör” skrev August Blanche på sin tid. Det kan inte vara så roligt att vara socialdemokratisk partistrateg heller.
2010-10-22
Äntligen maktskifte
I lärobokens skolexempel för demokrati avgörs det på valdagen vilka som ska styra ett samhälle. Karlstads kommun skiljer sig härvidlag från normen. Här avgörs valresultatet genom förhandlingar mellan partierna efter valet. Detta har varit ”Karlstadsmodellen” i ett kvarts sekel.
På tisdagskvällen kom så beskedet om hur det hade gått efter 2010 års val. De fyra borgerliga partierna och miljöpartiet har gjort upp om att tillsammans styra kommunen. Det faktum att den rödgröna koalitionen i Karlstad fick förstärkt majoritet i valet har sålunda ingen betydelse.
Det är en tre mandatperioder lång period av rödgrönt styre som nu tar slut. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tog över styret av kommunen 1998 och har styrt sedan dess med undantag för den korta borgerliga regeringsperioden 2001-2002. Att de borgerliga kunde ta över 2001 berodde på att Miljöpartiet hade splittrats och större delen av deras fullmäktigegrupp bildade ett nytt parti som gjorde upp med de borgerliga.
Det är sålunda oftast Miljöpartiet som har nyckeln till makten i Karlstad. Den särställningen har de kunnat utnyttja för att skaffa sig ett stort inflytande. Detta har irriterat många i de andra partierna, som har kunnat se hur Miljöpartiets relativt få mandat har givit oproportionerligt stor utdelning.
Men egentligen finns det ingen anledning att moralisera över detta. Ett partis maktposition bestäms inte enbart av partiet självt, utan lika mycket av de andra partierna. På samma sätt som de övriga partierna har bestämt sig för att inte ge Sverigedemokraterna möjligheten att komma i en maktposition, har de beslutat sig för att ge Miljöpartiet rollen som ”kungamakare”.
När ett parti bestämmer sig för att ingå i en majoritet, handlar det både om sakfrågor och om fördelningen av politiska poster. Men i det här fallet har det förmodligen även att göra med motsättningarna inom den avgående koalitionen. Det har det senaste året blivit alltmer uppenbart att den rödgröna majoriteten var sönderregerad. Det har gnisslat betänkligt mellan de tre partierna. Miljöpartisterna tyckte nog att det var dags att prova något nytt.
I måndagskväll blev det tydligt att det skurit sig rejält mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då gick Socialdemokraterna ut med ett pressmeddelande där man förklarade att man hellre gick i opposition än administrerade en politik som äventyrade tillväxten, goda kommunikationer och ordning och reda i ekonomin.
Den nya majoriteten under moderaten Per-Samuel Nissers ledning kommer naturligtvis inte att bedriva en politik som äventyrar tillväxt, goda kommunikationer och sund ekonomi. Pressmeddelandet får snarast ses som signalen att Socialdemokraterna hade givit upp försöken att bilda majoritet. Därför ville de snabbt få ut budskapet att de var ansvarsfulla som inte gjorde upp med mp.
För organisationen Karlstads kommun är det nyttigt att det nu blir ett maktskifte. En hel del chefstjänstemän har anledning att tänka över arbetsformerna. Det har funnits tendenser till att förvaltningar och den avgående majoriteten har vuxit samman. Vissa tjänstemän har blivit majoritetens språkrör. Sett mot den bakgrunden är maktskiftet mycket välkommet.
På tisdagskvällen kom så beskedet om hur det hade gått efter 2010 års val. De fyra borgerliga partierna och miljöpartiet har gjort upp om att tillsammans styra kommunen. Det faktum att den rödgröna koalitionen i Karlstad fick förstärkt majoritet i valet har sålunda ingen betydelse.
Det är en tre mandatperioder lång period av rödgrönt styre som nu tar slut. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tog över styret av kommunen 1998 och har styrt sedan dess med undantag för den korta borgerliga regeringsperioden 2001-2002. Att de borgerliga kunde ta över 2001 berodde på att Miljöpartiet hade splittrats och större delen av deras fullmäktigegrupp bildade ett nytt parti som gjorde upp med de borgerliga.
Det är sålunda oftast Miljöpartiet som har nyckeln till makten i Karlstad. Den särställningen har de kunnat utnyttja för att skaffa sig ett stort inflytande. Detta har irriterat många i de andra partierna, som har kunnat se hur Miljöpartiets relativt få mandat har givit oproportionerligt stor utdelning.
Men egentligen finns det ingen anledning att moralisera över detta. Ett partis maktposition bestäms inte enbart av partiet självt, utan lika mycket av de andra partierna. På samma sätt som de övriga partierna har bestämt sig för att inte ge Sverigedemokraterna möjligheten att komma i en maktposition, har de beslutat sig för att ge Miljöpartiet rollen som ”kungamakare”.
När ett parti bestämmer sig för att ingå i en majoritet, handlar det både om sakfrågor och om fördelningen av politiska poster. Men i det här fallet har det förmodligen även att göra med motsättningarna inom den avgående koalitionen. Det har det senaste året blivit alltmer uppenbart att den rödgröna majoriteten var sönderregerad. Det har gnisslat betänkligt mellan de tre partierna. Miljöpartisterna tyckte nog att det var dags att prova något nytt.
I måndagskväll blev det tydligt att det skurit sig rejält mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då gick Socialdemokraterna ut med ett pressmeddelande där man förklarade att man hellre gick i opposition än administrerade en politik som äventyrade tillväxten, goda kommunikationer och ordning och reda i ekonomin.
Den nya majoriteten under moderaten Per-Samuel Nissers ledning kommer naturligtvis inte att bedriva en politik som äventyrar tillväxt, goda kommunikationer och sund ekonomi. Pressmeddelandet får snarast ses som signalen att Socialdemokraterna hade givit upp försöken att bilda majoritet. Därför ville de snabbt få ut budskapet att de var ansvarsfulla som inte gjorde upp med mp.
För organisationen Karlstads kommun är det nyttigt att det nu blir ett maktskifte. En hel del chefstjänstemän har anledning att tänka över arbetsformerna. Det har funnits tendenser till att förvaltningar och den avgående majoriteten har vuxit samman. Vissa tjänstemän har blivit majoritetens språkrör. Sett mot den bakgrunden är maktskiftet mycket välkommet.
2010-10-16
Efterlängtat besked från Jan Björklund
I dagarna kom ett efterlängtat besked från utbildningsministern, tillika vice statsministern, Jan Björklund (fp). Regeringen struntar i Skolverket och låter kristendomen få ett större utrymme i religionskunskapsämnet än övriga ”världsreligioner”.
Hur detta kan vara en tvistefråga är egentligen fullständigt obegripligt. Även om avsevärt mycket färre människor besöker kyrkor idag är i forna dagar, så kan det inte råda någon tvekan om att det är kristendomen som har präglat hela vårt samhälle. De flesta av våra seder, helger och talesätt har sin grund i kristendomen. Det är en bisarr tanke att hinduismen ska ges lika stort utrymme i undervisningen som kristendomen.
Naturligtvis studsade kommunistledaren Lars Ohly upp som en guttaperkaboll och kritiserade utbildningsministern och regeringen, men det kan nog Jan Björklund ta med ro. Det har alltid varit lite si och så med Ohlys verklighetsuppfattning.
Att Skolverket inte på egen hand har kunnat förstå att undervisning kring kristendomen är mer relevant för svenska skolelever än vad buddhismen är, gör att man kan känna oro över verkets förmåga att ansvara för förverkligandet av utbildningsmålen. Det verkar som om Skolverket är i stort behov av en totalöversyn.
Om man skulle driva tesen att varje aspekt i tillvaron måste ges lika stort utrymme i undervisningen, så skulle det få förödande konsekvenser. Ska man i samhällskunskapen lägga lika stor vikt vid valsystemet i Mali som vid det svenska riksdagsvalet? Är det fel att lära svenska barn att se skillnad på en tussilago och en maskros, om de inte samtidigt får lägga lika mycket tid på att skilja mellan olika växter i Paraguay? Borde det inte vara rimligt att de svenska eleverna får läsa om hur det moderna svenska samhället växte fram under 1800- och 1900-talen utan att man för rättvisans skull måste lära sig lika mycket om Nepal? Kan det inte vara viktigare för elever i den svenska skolan att veta var Umeå, Västerås och Lund ligger, fastän det finns mängder av kinesiska städer vars existens de inte vet något om?
Detta handlar inte om navelskåderi. Självfallet ska man i en svensk skola undervisa om mycket av det som händer och har hänt utanför Sveriges gränser. Det är bara bra om svenska barn får känna till Romarriket, det amerikanska inbördeskriget och Kinas utveckling från feodalt kejsardöme till ekonomisk stormakt. De bör känna till att Buddha talade om nirvana som mål och att koranens verser skapades av Muhammed, som inspirerades av judendom och kristendom. De får gärna läsa om alpackor och kängurur. All sådan kunskap är berikande och ökar förståelsen för vår omvärld.
Men trots detta får vi inte glömma värdet av att ha en fördjupad kännedom om vårt eget land, dess historia, religion och geografi. Människor som förvägras möjligheten att ha kunskap om den egna kulturen kommer aldrig att kunna se på andra kulturer med nyfikenhet och öppenhet. Det finns nog få saker som ger en sådan grogrund för främlingsfientlighet som nedtryckandet och förnekandet av den egna kulturen.
Hur detta kan vara en tvistefråga är egentligen fullständigt obegripligt. Även om avsevärt mycket färre människor besöker kyrkor idag är i forna dagar, så kan det inte råda någon tvekan om att det är kristendomen som har präglat hela vårt samhälle. De flesta av våra seder, helger och talesätt har sin grund i kristendomen. Det är en bisarr tanke att hinduismen ska ges lika stort utrymme i undervisningen som kristendomen.
Naturligtvis studsade kommunistledaren Lars Ohly upp som en guttaperkaboll och kritiserade utbildningsministern och regeringen, men det kan nog Jan Björklund ta med ro. Det har alltid varit lite si och så med Ohlys verklighetsuppfattning.
Att Skolverket inte på egen hand har kunnat förstå att undervisning kring kristendomen är mer relevant för svenska skolelever än vad buddhismen är, gör att man kan känna oro över verkets förmåga att ansvara för förverkligandet av utbildningsmålen. Det verkar som om Skolverket är i stort behov av en totalöversyn.
Om man skulle driva tesen att varje aspekt i tillvaron måste ges lika stort utrymme i undervisningen, så skulle det få förödande konsekvenser. Ska man i samhällskunskapen lägga lika stor vikt vid valsystemet i Mali som vid det svenska riksdagsvalet? Är det fel att lära svenska barn att se skillnad på en tussilago och en maskros, om de inte samtidigt får lägga lika mycket tid på att skilja mellan olika växter i Paraguay? Borde det inte vara rimligt att de svenska eleverna får läsa om hur det moderna svenska samhället växte fram under 1800- och 1900-talen utan att man för rättvisans skull måste lära sig lika mycket om Nepal? Kan det inte vara viktigare för elever i den svenska skolan att veta var Umeå, Västerås och Lund ligger, fastän det finns mängder av kinesiska städer vars existens de inte vet något om?
Detta handlar inte om navelskåderi. Självfallet ska man i en svensk skola undervisa om mycket av det som händer och har hänt utanför Sveriges gränser. Det är bara bra om svenska barn får känna till Romarriket, det amerikanska inbördeskriget och Kinas utveckling från feodalt kejsardöme till ekonomisk stormakt. De bör känna till att Buddha talade om nirvana som mål och att koranens verser skapades av Muhammed, som inspirerades av judendom och kristendom. De får gärna läsa om alpackor och kängurur. All sådan kunskap är berikande och ökar förståelsen för vår omvärld.
Men trots detta får vi inte glömma värdet av att ha en fördjupad kännedom om vårt eget land, dess historia, religion och geografi. Människor som förvägras möjligheten att ha kunskap om den egna kulturen kommer aldrig att kunna se på andra kulturer med nyfikenhet och öppenhet. Det finns nog få saker som ger en sådan grogrund för främlingsfientlighet som nedtryckandet och förnekandet av den egna kulturen.
2010-10-11
Hur stor får en dagisgrupp vara?
Det finns rimligen en gräns för hur stor en dagisgrupp (eller förskoleavdelning) får vara. Om gruppen blir för stor fungerar den inte. Då blir det bråk och tjafs hela tiden.
Detta visades med all önskvärd tydlighet när den nyvalda Riksdagen samlades. 349 män och kvinnor, som fått förtroendet att besluta om skatter och lagstiftning, betedde sig som små barn. Talmansvalet blev en cirkus och ledamöter tjafsade på fullt allvar om att de inte gillade sin bänkkamrat.
De båda politiska blocken tävlar just nu i leken ”kasta sverigedemokraten på dom andra”. Leken går ut på att få det att framstå som att de andra har ihop det med Jimmie Åkesson. Den som sitter med Jimmie i knäet har förlorat.
Talmansvalet var en pinsam historia. Partierna har aldrig lyckats ena sig om vilken princip som ska gälla, utan hävdar den uppfattning som gör att de själva får tillsätta posten. Socialdemokraterna anser att talmansposten ska tillfalla det största partiet, medan de borgerliga menar att talmannen ska hämtas ur majoritetsgruppen. Historiskt var det så att det största partiet tillsatte talmannen. Det var först när talmansposten politiserades 1974 och talmannen fick uppgiften att föreslå statsminister som det blev kamp om posten.
Men den här gången handlade det inte om några principer. Socialdemokraterna förde fram en egen kandidat i förhoppning om att Sverigedemokraterna skulle stödja den borgerlige kandidaten. Därmed skulle man kunna peka finger och säga att regeringen Reinfeldt är beroende av sd. Emellertid fanns det ju en ”risk” att Sverigedemokraterna skulle välja att stödja socialdemokraten. Därför meddelade Björn von Sydow (s) att han inte ställde upp, eftersom han inte ville bli talman med hjälp av sd-röster. Då nominerade de rödgröna istället Kent Härstedt (s). Denne har gjort sig känd bland annat för sitt antirasistiska arbete, och man hoppades att sd aldrig skulle stödja honom. Sedan de borgerliga, Sverigedemokraterna och en vänsterpartist röstat på Per Westerberg (m) blev denne vald. När den förste vice talmannen skulle väljas sidsteppades plötsligt Härstedt och istället valdes Susanne Eberstein (s). Detta visar tydligt att det bara var politiskt spel att nominera Härstedt.
Allting handlar om Sverigedemokraterna. Aldrig någonsin kan ett femprocentsparti i opposition ha haft en sådan stark ställning i debatten som vad detta parti har. Vad säger den förkrossande majoritet som inte röstade på sd om detta?
Aftonbladet har tagit reda på vilka riksdagsledamöter som får en sverigedemokrat som bänkgranne i Riksdagen. Artikeln hade rubriken ”De tvingas sitta bredvid SD”. (Den rubriken blir intressant om man byter ut ”SD” mot ”en jude” eller ”en neger”…)
Ett antal ledamöter förklarar för tidningen hur hemskt det är att ha fått en ”sån där” bredvid sig.
”Det var min mardröm”, säger Jens Holm (v). ”Nä herregud. Jag tappar orden. Det är klart att det inte känns bra”, säger Shadiye Heydari (s). ”Jag ska ärligt säga att jag hellre hade hamnat någon annanstans”, säger Anna-Lena Sörenson (s).
Det kanske är dags för Riksdagens ledamöter att inse att det inte är de själva, utan väljarna, som har placerat Sverigedemokraterna i Riksdagen. Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraternas politik, men deras ledamöter har lika stor rätt till sina riksdagsplatser som övriga riksdagsmän.
Om Riksdagen även i fortsättningen ska bedriva sitt arbete på sandlådenivå, är det stor risk att det är mobboffret som får sympatierna. De 93 procent av folket som röstat på något av de övriga sju partierna har rätt att kräva mer av sina representanter.
På Riksdagens hemsida kan vi nu läsa att riksdagsmännens månadsarvode höjs med 1000 kronor till 56000 kronor från den 1 november.
Detta visades med all önskvärd tydlighet när den nyvalda Riksdagen samlades. 349 män och kvinnor, som fått förtroendet att besluta om skatter och lagstiftning, betedde sig som små barn. Talmansvalet blev en cirkus och ledamöter tjafsade på fullt allvar om att de inte gillade sin bänkkamrat.
De båda politiska blocken tävlar just nu i leken ”kasta sverigedemokraten på dom andra”. Leken går ut på att få det att framstå som att de andra har ihop det med Jimmie Åkesson. Den som sitter med Jimmie i knäet har förlorat.
Talmansvalet var en pinsam historia. Partierna har aldrig lyckats ena sig om vilken princip som ska gälla, utan hävdar den uppfattning som gör att de själva får tillsätta posten. Socialdemokraterna anser att talmansposten ska tillfalla det största partiet, medan de borgerliga menar att talmannen ska hämtas ur majoritetsgruppen. Historiskt var det så att det största partiet tillsatte talmannen. Det var först när talmansposten politiserades 1974 och talmannen fick uppgiften att föreslå statsminister som det blev kamp om posten.
Men den här gången handlade det inte om några principer. Socialdemokraterna förde fram en egen kandidat i förhoppning om att Sverigedemokraterna skulle stödja den borgerlige kandidaten. Därmed skulle man kunna peka finger och säga att regeringen Reinfeldt är beroende av sd. Emellertid fanns det ju en ”risk” att Sverigedemokraterna skulle välja att stödja socialdemokraten. Därför meddelade Björn von Sydow (s) att han inte ställde upp, eftersom han inte ville bli talman med hjälp av sd-röster. Då nominerade de rödgröna istället Kent Härstedt (s). Denne har gjort sig känd bland annat för sitt antirasistiska arbete, och man hoppades att sd aldrig skulle stödja honom. Sedan de borgerliga, Sverigedemokraterna och en vänsterpartist röstat på Per Westerberg (m) blev denne vald. När den förste vice talmannen skulle väljas sidsteppades plötsligt Härstedt och istället valdes Susanne Eberstein (s). Detta visar tydligt att det bara var politiskt spel att nominera Härstedt.
Allting handlar om Sverigedemokraterna. Aldrig någonsin kan ett femprocentsparti i opposition ha haft en sådan stark ställning i debatten som vad detta parti har. Vad säger den förkrossande majoritet som inte röstade på sd om detta?
Aftonbladet har tagit reda på vilka riksdagsledamöter som får en sverigedemokrat som bänkgranne i Riksdagen. Artikeln hade rubriken ”De tvingas sitta bredvid SD”. (Den rubriken blir intressant om man byter ut ”SD” mot ”en jude” eller ”en neger”…)
Ett antal ledamöter förklarar för tidningen hur hemskt det är att ha fått en ”sån där” bredvid sig.
”Det var min mardröm”, säger Jens Holm (v). ”Nä herregud. Jag tappar orden. Det är klart att det inte känns bra”, säger Shadiye Heydari (s). ”Jag ska ärligt säga att jag hellre hade hamnat någon annanstans”, säger Anna-Lena Sörenson (s).
Det kanske är dags för Riksdagens ledamöter att inse att det inte är de själva, utan väljarna, som har placerat Sverigedemokraterna i Riksdagen. Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraternas politik, men deras ledamöter har lika stor rätt till sina riksdagsplatser som övriga riksdagsmän.
Om Riksdagen även i fortsättningen ska bedriva sitt arbete på sandlådenivå, är det stor risk att det är mobboffret som får sympatierna. De 93 procent av folket som röstat på något av de övriga sju partierna har rätt att kräva mer av sina representanter.
På Riksdagens hemsida kan vi nu läsa att riksdagsmännens månadsarvode höjs med 1000 kronor till 56000 kronor från den 1 november.
2010-10-06
Vem vill styra landstinget?
Partier som ställer upp i ett val gör det oftast med det uttalade målet att få sitta i ledningen och styra landet, länet eller kommunen. Undantag finns förvisso. Ibland ställer ett parti upp som endast vill påverka utformningen av en vägkorsning, och då skulle nog dess kandidater bli förskräckta om de finge majoritet. Men strävan efter makt och inflytande är normalt drivkraften för partierna.
Landstinget i Värmland är härvidlag inget undantag. I årets val ställde nio partier upp, och alla nio partierna klarade treprocentspärren och invaldes i fullmäktige. Valresultatet innebär att väljarna har ”ställt till det” för partierna. Det finns ingen given majoritetskonstellation.
Den gamla majoritetskoalitionen, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, tappade hela fem mandat enligt valnattens preliminära resultat och får 37 av tingets 81 ledamöter. De är därmed slagna av Värmlandsalliansen, där de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet ingår, som tycks få 38 ledamöter. Miljöpartiet, som återkommer i fullmäktige efter åtta år, får tre mandat. Lika många mandat får nykomlingarna Sverigedemokraterna.
I de bästa av världar styrs inte politiken av matematiska formler, utan av idéer. Men var och en som varit med när styrande koalitioner ska förhandlas fram vet att det är räknenissarnas julafton. Hur man än vill se på saken, kan man inte komma ifrån faktum att det i Landstingsfullmäktige i Värmland krävs minst 41 mandat för att få erforderlig majoritet.
Det är inte troligt att några av de andra partierna kommer att bjuda in Sverigedemokraterna till förhandling. Genom att ett parti helt står utanför diskussionen om hur man får till stånd en majoritet, blir handlingsutrymmet än snävare. Om de båda ”blocken” (s + v respektive Värmlandsalliansen) fortsätter att hålla ihop var för sig, finns bara en lösning, och det är att Värmlandsalliansen utökas med Miljöpartiet. Detta skulle ge just de 41 mandat som erfordras.
Om landstingsstyrelsens ordförande Ulric Andersson (s) bjuder in Miljöpartiet till en rödgrön koalition, så har man bara 40 mandat. Visserligen räcker detta för att få majoritet i alla landstingets politiska organ, eftersom Värmlandsalliansen och Sverigedemokraterna inte tänker gå samman, men en sådan minoritetskoalition skulle ha en skakig väg i fullmäktige när besluten ska drivas igenom.
Hur Miljöpartiet ställer sig är det ingen som vet. Det finns ju ingen som kan tvinga partiet att liera sig med Värmlandsalliansen. Men om det nu blir så, blir det ingen lätt uppgift för Catharina Segersten Larsson (m), eller vem det nu blir som ska leda en sådan koalition, att hålla ihop alla stridande viljor under fyra år. Det var inte alltid så lätt med fempartikoalition 2002-2006, och en sexpartikoalition som bara har ett mandats övervikt har en stor utmaning framför sig vid varje fullmäktige.
Så vem vill (och kan) egentligen styra Landstinget i Värmland med den sammansättning som fullmäktige har fått? Kanske väntar en överraskning längre fram. Det finns fler sätt att uppnå 41 mandat. Socialdemokraterna har 33 mandat och Centern har 8…
När den vita röken väller ut från landstingshuset, förkunnande att en ny majoritetskoalition har bildats, kan ingen veta säkert vilka som står där när dimman har skingrats.
Edit: Ett mandat vandrade efter sluträkningen över från moderaterna till miljöpartiet, så nu har Värmlandsalliansen och s+v 37 mandat vardera, medan miljöpartiet har 4 mandat.
Landstinget i Värmland är härvidlag inget undantag. I årets val ställde nio partier upp, och alla nio partierna klarade treprocentspärren och invaldes i fullmäktige. Valresultatet innebär att väljarna har ”ställt till det” för partierna. Det finns ingen given majoritetskonstellation.
Den gamla majoritetskoalitionen, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, tappade hela fem mandat enligt valnattens preliminära resultat och får 37 av tingets 81 ledamöter. De är därmed slagna av Värmlandsalliansen, där de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet ingår, som tycks få 38 ledamöter. Miljöpartiet, som återkommer i fullmäktige efter åtta år, får tre mandat. Lika många mandat får nykomlingarna Sverigedemokraterna.
I de bästa av världar styrs inte politiken av matematiska formler, utan av idéer. Men var och en som varit med när styrande koalitioner ska förhandlas fram vet att det är räknenissarnas julafton. Hur man än vill se på saken, kan man inte komma ifrån faktum att det i Landstingsfullmäktige i Värmland krävs minst 41 mandat för att få erforderlig majoritet.
Det är inte troligt att några av de andra partierna kommer att bjuda in Sverigedemokraterna till förhandling. Genom att ett parti helt står utanför diskussionen om hur man får till stånd en majoritet, blir handlingsutrymmet än snävare. Om de båda ”blocken” (s + v respektive Värmlandsalliansen) fortsätter att hålla ihop var för sig, finns bara en lösning, och det är att Värmlandsalliansen utökas med Miljöpartiet. Detta skulle ge just de 41 mandat som erfordras.
Om landstingsstyrelsens ordförande Ulric Andersson (s) bjuder in Miljöpartiet till en rödgrön koalition, så har man bara 40 mandat. Visserligen räcker detta för att få majoritet i alla landstingets politiska organ, eftersom Värmlandsalliansen och Sverigedemokraterna inte tänker gå samman, men en sådan minoritetskoalition skulle ha en skakig väg i fullmäktige när besluten ska drivas igenom.
Hur Miljöpartiet ställer sig är det ingen som vet. Det finns ju ingen som kan tvinga partiet att liera sig med Värmlandsalliansen. Men om det nu blir så, blir det ingen lätt uppgift för Catharina Segersten Larsson (m), eller vem det nu blir som ska leda en sådan koalition, att hålla ihop alla stridande viljor under fyra år. Det var inte alltid så lätt med fempartikoalition 2002-2006, och en sexpartikoalition som bara har ett mandats övervikt har en stor utmaning framför sig vid varje fullmäktige.
Så vem vill (och kan) egentligen styra Landstinget i Värmland med den sammansättning som fullmäktige har fått? Kanske väntar en överraskning längre fram. Det finns fler sätt att uppnå 41 mandat. Socialdemokraterna har 33 mandat och Centern har 8…
När den vita röken väller ut från landstingshuset, förkunnande att en ny majoritetskoalition har bildats, kan ingen veta säkert vilka som står där när dimman har skingrats.
Edit: Ett mandat vandrade efter sluträkningen över från moderaterna till miljöpartiet, så nu har Värmlandsalliansen och s+v 37 mandat vardera, medan miljöpartiet har 4 mandat.
2010-09-28
Alliansregeringen vann valet!
Det kan finnas anledning att verkligen ropa ut detta så att budskapet når fram: Alliansregeringen vann valet!
När man hör och läser kommenterarna efter årets riksdagsval, så kan man få intrycket av att det var Sverigedemokraterna som vann, men det var det sannerligen inte. Partiet fick 5,7 procent av rösterna, och det är givetvis en mycket stor framgång för Sverigedemokraterna, men valet handlade faktiskt om vilka som ska styra Sverige under den kommande fyraårsperioden.
Alliansen ökade med 1,6 procentenheter, samtidigt som de rödgröna minskade med 2,7 procentenheter. För första gången sedan 1908 har en borgerlig statsminister vunnit ett val. Den gången var det Arvid Lindman, nu var det Fredrik Reinfeldt.
Det är därför förvånande att många borgerliga verkar hänga med huvudena. Har de inte förstått att de har vunnit?
173 mandat är mycket bra. Sittande regeringar brukar backa i valen, men den trenden bröt Alliansregeringen när det gäller röstandelen.
Kan då regeringen sitta kvar, om man inte får egen majoritet? Ja, naturligtvis. Det är närmast det normala i svensk politik att vi har en minoritetsregering. Varken Olof Palme, Ingvar Carlsson eller Göran Persson ledde någonsin en majoritetsregering.
Regeringen Reinfeldt behöver inte förhandla med oppositionen för att få igenom sina förslag. Enda möjligheten för oppositionen att fälla regeringen är att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet går samman med Sverigedemokraterna, och hur troligt är det? Hur skulle Mona Sahlin kunna möta väljarna i ett nyval och förklara varför hon lierat sig med ett parti, som hon sagt att hon inte vill ta i med tång?
I kommunalvalet i Karlstad gick väljarna emot trenden och de rödgröna gick framåt. Miljöpartiet tog ett nytt mandat. På den borgerliga sidan tappade tyvärr centern två mandat och kristdemokraterna ett, medan moderaterna ökade med två mandat. De rödgröna har nu 32 av 61 mandat, medan de borgerliga har 27. Trots detta är det inte säkert att det blir fortsatt rödgrönt styre. Miljöpartisterna säger sig vilja förhandla både med de röda och med de borgerliga. Om de verkligen är beredda att ”byta sida” är oklart. De har förhandlat med båda sidor förr. Avsikten har varit att få igenom så mycket som möjligt i förhandlingen med socialdemokraterna. Den här gången vill de ha två kommunalrådsposter! Måhända borde de erinra sig det gamla talesättet: ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket!”
Landstingsvalet är otroligt spännande. De styrande socialdemokraterna och vänsterpartisterna tycks ha tappat hela fem mandat. De får då 37 mandat, medan Värmlandsalliansen får 38 mandat. De båda nykomlingarna Miljöpartiet och Sverigedemokraterna får tre mandat vardera. Den som säger att politik inte är matematik har inte förstått mycket…
I första hand får Värmlandsalliansen försöka nå en överenskommelse med Miljöpartiet för att skapa en majoritetskoalition. Misslyckas detta kan nästan vad som helst hända.
När man hör och läser kommenterarna efter årets riksdagsval, så kan man få intrycket av att det var Sverigedemokraterna som vann, men det var det sannerligen inte. Partiet fick 5,7 procent av rösterna, och det är givetvis en mycket stor framgång för Sverigedemokraterna, men valet handlade faktiskt om vilka som ska styra Sverige under den kommande fyraårsperioden.
Alliansen ökade med 1,6 procentenheter, samtidigt som de rödgröna minskade med 2,7 procentenheter. För första gången sedan 1908 har en borgerlig statsminister vunnit ett val. Den gången var det Arvid Lindman, nu var det Fredrik Reinfeldt.
Det är därför förvånande att många borgerliga verkar hänga med huvudena. Har de inte förstått att de har vunnit?
173 mandat är mycket bra. Sittande regeringar brukar backa i valen, men den trenden bröt Alliansregeringen när det gäller röstandelen.
Kan då regeringen sitta kvar, om man inte får egen majoritet? Ja, naturligtvis. Det är närmast det normala i svensk politik att vi har en minoritetsregering. Varken Olof Palme, Ingvar Carlsson eller Göran Persson ledde någonsin en majoritetsregering.
Regeringen Reinfeldt behöver inte förhandla med oppositionen för att få igenom sina förslag. Enda möjligheten för oppositionen att fälla regeringen är att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet går samman med Sverigedemokraterna, och hur troligt är det? Hur skulle Mona Sahlin kunna möta väljarna i ett nyval och förklara varför hon lierat sig med ett parti, som hon sagt att hon inte vill ta i med tång?
I kommunalvalet i Karlstad gick väljarna emot trenden och de rödgröna gick framåt. Miljöpartiet tog ett nytt mandat. På den borgerliga sidan tappade tyvärr centern två mandat och kristdemokraterna ett, medan moderaterna ökade med två mandat. De rödgröna har nu 32 av 61 mandat, medan de borgerliga har 27. Trots detta är det inte säkert att det blir fortsatt rödgrönt styre. Miljöpartisterna säger sig vilja förhandla både med de röda och med de borgerliga. Om de verkligen är beredda att ”byta sida” är oklart. De har förhandlat med båda sidor förr. Avsikten har varit att få igenom så mycket som möjligt i förhandlingen med socialdemokraterna. Den här gången vill de ha två kommunalrådsposter! Måhända borde de erinra sig det gamla talesättet: ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket!”
Landstingsvalet är otroligt spännande. De styrande socialdemokraterna och vänsterpartisterna tycks ha tappat hela fem mandat. De får då 37 mandat, medan Värmlandsalliansen får 38 mandat. De båda nykomlingarna Miljöpartiet och Sverigedemokraterna får tre mandat vardera. Den som säger att politik inte är matematik har inte förstått mycket…
I första hand får Värmlandsalliansen försöka nå en överenskommelse med Miljöpartiet för att skapa en majoritetskoalition. Misslyckas detta kan nästan vad som helst hända.
2010-09-21
En stor seger!
Valet innebar en stor seger för de borgerliga. En större andel av svenska folket röstade på Alliansen nu jämfört med 2006, vilket också innebär att gapet till de rödgröna har växt.
I Aftonbladet och flera andra tidningar talas det om kaos i riksdagen. Vad då kaos? Regeringen Reinfeldt kan lugnt regera vidare. Så länge som de rödgröna inte går ihop med Sverigedemokraterna, så kommer regeringen att få igenom sina förslag i riksdagen. Så vad är problemet?!
I Aftonbladet och flera andra tidningar talas det om kaos i riksdagen. Vad då kaos? Regeringen Reinfeldt kan lugnt regera vidare. Så länge som de rödgröna inte går ihop med Sverigedemokraterna, så kommer regeringen att få igenom sina förslag i riksdagen. Så vad är problemet?!
2010-09-20
Helt fel hade jag inte
Jag var inte helt fel ute. Alliansen vann valet och socialdemokraterna behöll positionen som största parti, precis som jag sade. Däremot kom Sverigedemokraterna in i Riksdagen, så där hade jag fel. Det är inte omöjligt att Aftonbladets och Expressens kampanjer igår var det som behövdes för att de skulle ta sig in.
När det gäller Karlstads kommun och Landstinget i Värmland hade jag rätt. De rödgröna har fortsatt majoritet i kommunen. Ja, de till och med ökade med ett mandat. Och i landstinget är situationen minst sagt oklar. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick kraftigt bakåt och förlorade sin majoritet. Inte ens med nykomlingarna Miljöpartiet får de majoritet. Inte heller Värmlandsalliansen, som består av de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet, får majoritet. Nu väntar intressanta förhandlingar.
När det gäller Karlstads kommun och Landstinget i Värmland hade jag rätt. De rödgröna har fortsatt majoritet i kommunen. Ja, de till och med ökade med ett mandat. Och i landstinget är situationen minst sagt oklar. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick kraftigt bakåt och förlorade sin majoritet. Inte ens med nykomlingarna Miljöpartiet får de majoritet. Inte heller Värmlandsalliansen, som består av de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet, får majoritet. Nu väntar intressanta förhandlingar.
2010-09-19
Jag har röstat
Nu har yngsta dottern och jag varit iväg till vallokalen och jag har röstat. Finns inte så mycket mer att göra nu än att avvakta valresultatet.
Idag smäller det!
Idag är den stora valdagen! Ikväll får vi veta hur det har gått. För en dryg månad sedan förutspådde jag valresultatet. Jag skrev då att Alliansen vinner, att socialdemokraterna förblir största parti och att Sverigedemokraterna inte kommer in i Riksdagen. Vad gäller den sista punkten, så oroas jag av Expressens och Aftonbladets jättemanifestationer idag för att förmå väljarna att inte rösta på Sd. Jag tror inte på idén att mediaeliten berättar för folket vilka idioter de är som riskerar att rösta fel. Sådant gynnar bara Sverigedemokraterna. Men jag håller fast vid mitt tips i alla fall.
I Karlstads kommun tror och fruktar jag att de rödgröna vinner, men förhoppningen om ett nytt styre finns ju.
I landstingsfullmäktige kommer Miljöpartiet och Sverigedemokraterna in, vilket kommer att leda till ett oklart läge och det kommer att dröja ett bra tag innan vi vet vilka som ska styra landstinget de kommande fyra åren
I Karlstads kommun tror och fruktar jag att de rödgröna vinner, men förhoppningen om ett nytt styre finns ju.
I landstingsfullmäktige kommer Miljöpartiet och Sverigedemokraterna in, vilket kommer att leda till ett oklart läge och det kommer att dröja ett bra tag innan vi vet vilka som ska styra landstinget de kommande fyra åren
2010-09-18
Slutspurt
Idag var jag vid valstugan på Stora Torget. Där fanns även Malin Hedström, Niklas Wikström, Gert Ohlsson, Per Scheutz, Henrik Lindblom och Robert Andersson. Jag träffade även några nya killar från LUF. Tillsammans delade vi ut foldrar till förbipasserande. Det kändes bra. Man får verkligen en känsla av att Alliansens valseger är nära, när man möter väljarna på stan. Bara det nu går bra för Folkpartiet också!
2010-09-16
(S) vill fiffla med opinionsundersökningarna
Socialdemokraten Sven-Erik Österberg funderar på om man kan förbjuda opinionsundersökningar tätt inpå valet. Detta är naturligtvis en absurd idé. Vem som helst kan fråga folk om vad de ska rösta på. Det enda man kan förbjuda är själva publiceringen.
Det är lätt att förstå varför en ledande socialdemokrat kommer med detta förslag. Socialdemokraterna gör nämligen egna opinionsundersökningar. Om man kunde förbjuda att andra mätningar redovisades, skulle (s) vara ensamma om att känna till hur valvinden blåser. Dessutom kan socialdemokraterna då läcka uppgifter från sina undersökningar, som ingen annan kan kontrollera.
Just detta har hänt idag. När samtliga opinionsinstitut redovisar att Alliansen ökar sitt försprång till de rödgröna varje dag, så sprider socialdemokraterna uppgifter om att de har en egen, hemlig, undersökning som visar att de rödgröna nästan är ikapp. Ännu ett tecken på att paniken och desperationen är total hos socialdemokraterna.
Det är lätt att förstå varför en ledande socialdemokrat kommer med detta förslag. Socialdemokraterna gör nämligen egna opinionsundersökningar. Om man kunde förbjuda att andra mätningar redovisades, skulle (s) vara ensamma om att känna till hur valvinden blåser. Dessutom kan socialdemokraterna då läcka uppgifter från sina undersökningar, som ingen annan kan kontrollera.
Just detta har hänt idag. När samtliga opinionsinstitut redovisar att Alliansen ökar sitt försprång till de rödgröna varje dag, så sprider socialdemokraterna uppgifter om att de har en egen, hemlig, undersökning som visar att de rödgröna nästan är ikapp. Ännu ett tecken på att paniken och desperationen är total hos socialdemokraterna.
Socialdemokraterna bjuder in sd till riksdagen
I mätning efter mätning sjunker stödet för de rödgröna. Detta beror framför allt på att Socialdemokraterna tappar sympatisörer i en rasande takt. Det tycks vara omöjligt för Socialdemokraterna att stoppa den nedåtgående trenden.
Kris- och panikmötena torde avlösa varandra på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm. De många utspelen har inte haft någon effekt. Ena dagen skulle pensionärerna få stora förbättringar, nästa dag var det studenterna och någon dag senare var det barnfamiljerna.
Det är förståeligt att Socialdemokraterna springer omkring som yra höns just nu. Ingenting i valrörelsen fungerar. Varje gång som partiledaren visar sig, tappar partiet ytterligare i stöd.
Skälen till motgångarna kommer att analyseras noga efter valet, men det är nog ingen högoddsare att anta att man kommer att peka på det olycksaliga rödgröna ”samarbetet”. Det finns mängder av svenskar som inte har något emot att lägga sin röst på Socialdemokraterna, men de vill för död och pina inte få Lars Ohly och Vänsterpartiet på köpet.
Men även om den socialdemokratiska valapparaten i stort sett har upphört att fungera, är det ändå märkligt hur partiledningen lägger upp taktiken i valrörelsens slutskede. Man skulle ju tro att partiet skulle satsa på att framför allt lyfta fram de frågor där man tidigare under mandatperioden har stått stark, exempelvis sjukförsäkringen och A-kassan. Därmed inte sagt att Socialdemokraterna har rätt i sak i dessa frågor, men det är ändå politiska spörsmål som förmår att entusiasmera de egna.
Mot allt sans och förnuft har Socialdemokraterna istället valt att lägga allt sitt krut på något som inte ens är en politisk sakfråga. Man lägger nu kraft på att försöka få fram ett besked om hur Alliansen ska göra om Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen. Fredrik Reinfeldt har sagt att det block som får flest röster ska bilda regering, vilket Socialdemokraterna tolkar som att han kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Det är högst oklart hur Socialdemokraterna anser att Fredrik Reinfeldt bör agera, om det blir så att Alliansen får fler röster än de rödgröna, samtidigt som Sd kommer in. Vad är egentligen alternativet till att största blocket regerar?
Men det som är katastrofalt i Socialdemokraternas valspurt är att man ägnar all kraft åt att tala om Sverigedemokraterna som om dessa redan sutte i riksdagen, samtidigt som man vägrar att ta debatten med dem. Socialdemokraterna har klagat på att media ägnar sig alltför mycket åt det politiska spelet och opinionsundersökningarna och alltför lite åt sakfrågorna, men man väljer själva att lämna sakfrågorna därhän och istället fokusera på just det politiska spelet.
Sverigedemokraterna måste vara omåttligt förtjusta över detta. Man slipper försvara och förklara sin politik, men man är ändå det parti som det talas mest om i Sverige idag.
Den senaste veckan har Sverigedemokraterna ökat, samtidigt som Socialdemokraterna minskar. Det tycks som om Socialdemokraternas taktikmiss leder till att de egna går över just till de bespottade Sverigedemokraterna.
Skulle Sverigedemokraterna komma in i Riksdagen i årets val, kan man framför allt tacka Socialdemokraterna för detta.
För den som vill undvika att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i Riksdagen finns det bara ett alternativ. Rösta på Alliansen, så att regeringen får egen majoritet!
Kris- och panikmötena torde avlösa varandra på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm. De många utspelen har inte haft någon effekt. Ena dagen skulle pensionärerna få stora förbättringar, nästa dag var det studenterna och någon dag senare var det barnfamiljerna.
Det är förståeligt att Socialdemokraterna springer omkring som yra höns just nu. Ingenting i valrörelsen fungerar. Varje gång som partiledaren visar sig, tappar partiet ytterligare i stöd.
Skälen till motgångarna kommer att analyseras noga efter valet, men det är nog ingen högoddsare att anta att man kommer att peka på det olycksaliga rödgröna ”samarbetet”. Det finns mängder av svenskar som inte har något emot att lägga sin röst på Socialdemokraterna, men de vill för död och pina inte få Lars Ohly och Vänsterpartiet på köpet.
Men även om den socialdemokratiska valapparaten i stort sett har upphört att fungera, är det ändå märkligt hur partiledningen lägger upp taktiken i valrörelsens slutskede. Man skulle ju tro att partiet skulle satsa på att framför allt lyfta fram de frågor där man tidigare under mandatperioden har stått stark, exempelvis sjukförsäkringen och A-kassan. Därmed inte sagt att Socialdemokraterna har rätt i sak i dessa frågor, men det är ändå politiska spörsmål som förmår att entusiasmera de egna.
Mot allt sans och förnuft har Socialdemokraterna istället valt att lägga allt sitt krut på något som inte ens är en politisk sakfråga. Man lägger nu kraft på att försöka få fram ett besked om hur Alliansen ska göra om Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen. Fredrik Reinfeldt har sagt att det block som får flest röster ska bilda regering, vilket Socialdemokraterna tolkar som att han kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Det är högst oklart hur Socialdemokraterna anser att Fredrik Reinfeldt bör agera, om det blir så att Alliansen får fler röster än de rödgröna, samtidigt som Sd kommer in. Vad är egentligen alternativet till att största blocket regerar?
Men det som är katastrofalt i Socialdemokraternas valspurt är att man ägnar all kraft åt att tala om Sverigedemokraterna som om dessa redan sutte i riksdagen, samtidigt som man vägrar att ta debatten med dem. Socialdemokraterna har klagat på att media ägnar sig alltför mycket åt det politiska spelet och opinionsundersökningarna och alltför lite åt sakfrågorna, men man väljer själva att lämna sakfrågorna därhän och istället fokusera på just det politiska spelet.
Sverigedemokraterna måste vara omåttligt förtjusta över detta. Man slipper försvara och förklara sin politik, men man är ändå det parti som det talas mest om i Sverige idag.
Den senaste veckan har Sverigedemokraterna ökat, samtidigt som Socialdemokraterna minskar. Det tycks som om Socialdemokraternas taktikmiss leder till att de egna går över just till de bespottade Sverigedemokraterna.
Skulle Sverigedemokraterna komma in i Riksdagen i årets val, kan man framför allt tacka Socialdemokraterna för detta.
För den som vill undvika att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i Riksdagen finns det bara ett alternativ. Rösta på Alliansen, så att regeringen får egen majoritet!
2010-09-15
Att vara känd... :)
Jag stod vid vår valstuga på Stora Torget idag. NWT var där och filmade för sin nätupplaga. När de kom till Folkpartiets stuga, ville de tala med Vilhelm Sjögren, som stod där tillsammans med mig. Vilhelm undrade om de inte ville tala med mig istället, men journalisten tyckte att jag var för känd.
Sedan såg jag hur de gått vidare till Kristdemokraternas valstuga. Där intervjuade de Peter Kullgren, som är Kristdemokraternas gruppledare. Han var tydligen inte lika känd...
Det här måste jag mobba Peter för ;)
Sedan såg jag hur de gått vidare till Kristdemokraternas valstuga. Där intervjuade de Peter Kullgren, som är Kristdemokraternas gruppledare. Han var tydligen inte lika känd...
Det här måste jag mobba Peter för ;)
2010-09-14
Nya Karlstadssiffror
Eftersom det har sagts att "som Karlstad röstar, så röstar Sverige", har Sifo mätt partisympatierna i Karlstad för Rapports räkning. Till skillnad från mätning från Synovate för ett par veckor sedan, leder Alliansen. Alliansen får 48,2 och de rödgröna 45,5 procent av karlstadsbornas röster. Sverigedemokraterna får 4,2 procent. Vi får hoppas att siffrorna inte stämmer för Riket i sin helhet. Det är bättre för Sverige att Alliansen får egen majoritet.
Oroväckande för Karlstads kommunpolitiker är att det enligt Sifo går betydligt bättre för de rödgröna kommunalt än i riksdagsvalet. Risken är överhängande att de rödgröna får fortsätta att styra Karlstad.
Oroväckande för Karlstads kommunpolitiker är att det enligt Sifo går betydligt bättre för de rödgröna kommunalt än i riksdagsvalet. Risken är överhängande att de rödgröna får fortsätta att styra Karlstad.
Fanflykt
Väljarna fortsätter att fly från det socialdemokratiska partiet. I dagens mätning från Skop får (s) 27,6 procent, vilket är en minskning med 2,0 procentenheter. Alliansen ökar sitt försprång till de rödgröna med 4,0 procentenheter och leder med 51,1 mot 41,8 procent. I United Minds mätning igår fick socialdemokraterna 26,5 procent, vilket är deras lägsta stöd någonsin.
Om ni ser några människor komma springande på stan, är de antagligen på väg bort från den socialdemokratiska valstugan.
Om ni ser några människor komma springande på stan, är de antagligen på väg bort från den socialdemokratiska valstugan.
2010-09-12
Allianssegern allt närmare
Som jag skrev igår, har den Sifomätning som publiceras i Svenska Dagbladet idag stort symbolvärde. En fortsatt framgång för Alliansen skulle innebära att luften går ur den rödgröna valrörelsen. Skulle de rödgröna börja hämta in Alliansens försprång vore det däremot match igen.
Och vad säger då dagens Sifomätning? Jo, Alliansen går fortsatt framåt och leder nu med nästan tio (10) procentenheter! Det får nog anses vara kört för de rödgröna nu. Precis allting pekar mot fyra år till för Alliansregeringen.
Både Folkpartiet och Kristdemokraterna går framåt. Det är bra för sammanhållningen i Alliansen att även de mindre partierna ökar. Enda orosmomentet är att Centerpartiet ligger på en mycket låg nivå. Centern behöver en valspurt den sista veckan.
Och vad säger då dagens Sifomätning? Jo, Alliansen går fortsatt framåt och leder nu med nästan tio (10) procentenheter! Det får nog anses vara kört för de rödgröna nu. Precis allting pekar mot fyra år till för Alliansregeringen.
Både Folkpartiet och Kristdemokraterna går framåt. Det är bra för sammanhållningen i Alliansen att även de mindre partierna ökar. Enda orosmomentet är att Centerpartiet ligger på en mycket låg nivå. Centern behöver en valspurt den sista veckan.
Sanningen om kortskandalen
I filmen "Wag the dog" har den amerikanske presidenten stora problem på grund av en sexskandal. För att få bort uppmärksamheten från detta skapar Vita Huset en historia om ett krigshot från Albanien. Efter ett tag får Albanienhistorien eget liv, och alla är övertygade om att det är sant.
Det är väl samma sak med Mona Sahlin. Få tycks idag minnas vad Sahlinaffären på 1990-talet handlade om. Det socialdemokratiska partiet lyckades så väl med sin desinformation, att de flesta idag tror att det handlar om att Mona Sahlin köpte en Toblerone. Det kallas för "Tobleroneaffären." Men det handlade inte om en chokladbit!!! Mona Sahlin använde statens kreditkort för egna utgifter, hon jagades av kronofogden därför att hon struntade i att betala TV-licensen (sic!), dagisavgifter och p-böter. Senare missskötte hon sitt eget företag så allvarligt, att hon var tvungen att likvidera det. Expressen har gjort en sammanställning av vad som hände. Läs den!
Det är väl samma sak med Mona Sahlin. Få tycks idag minnas vad Sahlinaffären på 1990-talet handlade om. Det socialdemokratiska partiet lyckades så väl med sin desinformation, att de flesta idag tror att det handlar om att Mona Sahlin köpte en Toblerone. Det kallas för "Tobleroneaffären." Men det handlade inte om en chokladbit!!! Mona Sahlin använde statens kreditkort för egna utgifter, hon jagades av kronofogden därför att hon struntade i att betala TV-licensen (sic!), dagisavgifter och p-böter. Senare missskötte hon sitt eget företag så allvarligt, att hon var tvungen att likvidera det. Expressen har gjort en sammanställning av vad som hände. Läs den!
2010-09-11
I morgon är det en vecka kvar!
I morgon är det precis en vecka kvar till valet. Ja, till den "riktiga" valdagen alltså. Många har ju redan förhandsröstat, men jag väntar till valdagen. Det känns lite högtidligare att få gå iväg då och rösta. Som barn följde jag med mina föräldrar på valdagen när de skulle rösta, och det var lite speciellt.
Jag utgår från att det publiceras en Sifomätning i morgon. Den mätningen kommer säkert att uppmärksammas stort i media. Traditionellt har Sifo stort förtroende vad gäller väljarundersökningar. Antagligen för att de är äldst på området. Om de är bättre än andra institut på att mäta väljaropinionen är jag mer osäker på.
I vilket fall som helst emotses morgondagens mätning med stor spänning. Om Sifo en vecka före valet bekräftar sin egen mätning för en vecka sedan, där Alliansen hade ett övertag på 6,4 procentenheter, så kommer nog luften att gå ur den rödgröna valrörelsen. Axlarna på valarbetarna på Stora Torget i Karlstad kommer om möjligt att sjunka ännu djupare. Skulle däremot de rödgröna ha hämtat in en stor del av försprånget, så kommer spänningen att vara oliiidlig, som Peter Harryson skulle säga.
Jag utgår från att det publiceras en Sifomätning i morgon. Den mätningen kommer säkert att uppmärksammas stort i media. Traditionellt har Sifo stort förtroende vad gäller väljarundersökningar. Antagligen för att de är äldst på området. Om de är bättre än andra institut på att mäta väljaropinionen är jag mer osäker på.
I vilket fall som helst emotses morgondagens mätning med stor spänning. Om Sifo en vecka före valet bekräftar sin egen mätning för en vecka sedan, där Alliansen hade ett övertag på 6,4 procentenheter, så kommer nog luften att gå ur den rödgröna valrörelsen. Axlarna på valarbetarna på Stora Torget i Karlstad kommer om möjligt att sjunka ännu djupare. Skulle däremot de rödgröna ha hämtat in en stor del av försprånget, så kommer spänningen att vara oliiidlig, som Peter Harryson skulle säga.
Omskärelsediskussionen
2010-09-10
Kraftig ledning för Alliansen
Dagens opinionsmätning från Synovate, som publicerades i DN idag, ger Alliansen en kraftig ledning. De fyra regeringspartierna får tillsammans 50,5 procent, mot de rödgrönas 42,2. Skillnaden är sålunda 8,3 procentenheter. Oroande är dock att Sverigedemokraterna får 6,0 procent. Det behövs inte stora förändringar för att regeringen ska förlora sin majoritet. Om Sd skulle hamna utanför riksdagen, får regeringen däremot en stor majoritet i riksdagen, enligt Synovate.
2010-09-09
Skydda barnen!
Idag är en av mina personvalsannonser med i NWT. Under rubriken "Skydda barnen" har jag skrivit: "Landstinget ska inte utföra omskärelser av småpojkar, om det inte är medicinskt motiverat."
Ganska självklart egentligen. Jag vet att det finns religioner som kräver att man skär bort förhuden på pojkar och män, men måste man göra det mot små försvarslösa barn? Varför inte vänta tills man är 18 år och kan bestämma själv?
I landstingsfullmäktige har jag motionerat om att landstinget inte ska utföra omskärelser av unga pojkar, om det inte är medicinskt motiverat. Fortfarande är motionen inte behandlad. Den anses väl för känslig...
Det finns fler som tycker att frågan är känslig. I min personvalsfolder har jag med texten också. Jag ville ha med den i "Karlstadsliberalen", den tidning som Folkpartiet i Karlstad skickade ut till alla hushåll. Men se det var känsligt det. Vår riksdagsledamot Nina Larsson mejlade mig omedelbart och bad mig stryka texten. Det kunde bli känsligt för Jan Björklund under valrörelsen.
Känsligt för Jan Björklund? Han som går ut i valrörelsen och kräver burkaförbud i klassrummet. (Jag håller med honom.)
Religionsfriheten är jätteviktig, men det är barnens rättigheter också! Det är inte präster, imamer och rabbiner som är de svagaste i samhället, utan barnen. Och ska jag välja, tänker jag konsekvent ställa mig på barnens sida!
För övrigt är det många landsting som inte vill utföra de här stympningarna, som vi har kunnat läsa i DN.
Ganska självklart egentligen. Jag vet att det finns religioner som kräver att man skär bort förhuden på pojkar och män, men måste man göra det mot små försvarslösa barn? Varför inte vänta tills man är 18 år och kan bestämma själv?
I landstingsfullmäktige har jag motionerat om att landstinget inte ska utföra omskärelser av unga pojkar, om det inte är medicinskt motiverat. Fortfarande är motionen inte behandlad. Den anses väl för känslig...
Det finns fler som tycker att frågan är känslig. I min personvalsfolder har jag med texten också. Jag ville ha med den i "Karlstadsliberalen", den tidning som Folkpartiet i Karlstad skickade ut till alla hushåll. Men se det var känsligt det. Vår riksdagsledamot Nina Larsson mejlade mig omedelbart och bad mig stryka texten. Det kunde bli känsligt för Jan Björklund under valrörelsen.
Känsligt för Jan Björklund? Han som går ut i valrörelsen och kräver burkaförbud i klassrummet. (Jag håller med honom.)
Religionsfriheten är jätteviktig, men det är barnens rättigheter också! Det är inte präster, imamer och rabbiner som är de svagaste i samhället, utan barnen. Och ska jag välja, tänker jag konsekvent ställa mig på barnens sida!
För övrigt är det många landsting som inte vill utföra de här stympningarna, som vi har kunnat läsa i DN.
Stora skillnader mellan blocken i Karlstad
Medan det mesta mediala intresset kretsar kring riksdagsvalet, pågår samtidigt en kommunal valrörelse. I 290 kommuner ska väljarna utse nya kommunfullmäktige.
I många kommuner har valet ingen större betydelse för vilka som ska styra i kommunhuset. Samma parti eller partier styr, som har regerat kommunen i många decennier. Valet handlar bara om hur stor majoriteten kommer att bli.
Men det finns också kommuner där regeringsmakten verkligen står på spel i varje val. En sådan kommun är Karlstad. Sedan 1982 har de som styrt kommunen förlorat valet varje gång, utom i valet 2006. Skulle trenden från de senaste årtiondena stå sig, kommer vi att få ett maktskifte i Karlstad i år.
Visserligen sade en Synovateundersökning att de rödgröna skulle vinna i Karlstad, men det är mycket osäkert om Synovate har förmågan att mäta lokala väljaropinioner.
Är det då någon skillnad, om de rödgröna eller Allians för Karlstad får styra Karlstad under den kommande fyraårsperioden? Ja, det märks tydligt hur olika man prioriterar den kommunala verksamheten, när man ser vad partierna går till val på.
De borgerliga lade nyligen fram förslag om nya satsningar inom äldreomsorgen. Sex miljoner vill de borgerliga lägga på äldreboendena, så att bemanningen där kan ökas. Detta är en mycket angelägen fråga, som visar att de borgerliga värnar om våra äldsta medborgare. Dessa som är en del av vad Folkpartiet brukar kalla det glömda Sverige.
Tidigare har Allians för Karlstad lag fram förslag om en ”tak över huvudet-garanti”, för att se till att kommunens hemlösa ska ha någonstans att sova om nätterna.
Mot detta kan ställas de rödgrönas jättesatsningar på blomsteruppsättningar i centrum.
Förslaget står i bjärt kontrast till de rödgrönas senaste utspel i Karlstad. Om de rödgröna får fortsätta att styra kommunen, kommer man att lägga två miljoner på gratis resor med stadsbussarna på lördagarna.
Detta är en ”reform” som inte gynnar någon av de svagaste grupperna i kommunen. Varför i all världen skulle det vara speciellt angeläget att bussåkandet är gratis just på lördagarna, när alla som åker till och från jobbet på exempelvis tisdagar måste lösa biljett?
Dessutom ökar förslaget orättvisorna inom kommunen. Alla bor inte inom de områden där statsbussarna kör. De boende i Väse, Skattkärr, Vålberg och Molkom har ingen som helst nytta av att det blir gratis lördagsturer på stadsbussarna. Invånarna där får vackert finna sig i att betala även på lördagarna, om de vill ta bussen in till stan.
Då är Allians för Karlstads förslag om att satsa på lokaltrafik till Skattkärr ett betydligt mer framsynt förslag, som syftar till att knyta ihop hela kommunen.
De rödgröna i Karlstad tycker om att lägga förslag på saker som syns och som ger genomslag i media. Mot detta ställer de borgerliga en politik som vänder sig till de utsatta grupper, som inte är röststarka och som inte märks i tidningar och i radio och TV.
Karlstadsborna har ett viktigt val nästa söndag. Behålla den nuvarande, trötta rödgröna koalitionen, eller byta till en Allians som tar ansvar för alla kommuninnevånare.
I många kommuner har valet ingen större betydelse för vilka som ska styra i kommunhuset. Samma parti eller partier styr, som har regerat kommunen i många decennier. Valet handlar bara om hur stor majoriteten kommer att bli.
Men det finns också kommuner där regeringsmakten verkligen står på spel i varje val. En sådan kommun är Karlstad. Sedan 1982 har de som styrt kommunen förlorat valet varje gång, utom i valet 2006. Skulle trenden från de senaste årtiondena stå sig, kommer vi att få ett maktskifte i Karlstad i år.
Visserligen sade en Synovateundersökning att de rödgröna skulle vinna i Karlstad, men det är mycket osäkert om Synovate har förmågan att mäta lokala väljaropinioner.
Är det då någon skillnad, om de rödgröna eller Allians för Karlstad får styra Karlstad under den kommande fyraårsperioden? Ja, det märks tydligt hur olika man prioriterar den kommunala verksamheten, när man ser vad partierna går till val på.
De borgerliga lade nyligen fram förslag om nya satsningar inom äldreomsorgen. Sex miljoner vill de borgerliga lägga på äldreboendena, så att bemanningen där kan ökas. Detta är en mycket angelägen fråga, som visar att de borgerliga värnar om våra äldsta medborgare. Dessa som är en del av vad Folkpartiet brukar kalla det glömda Sverige.
Tidigare har Allians för Karlstad lag fram förslag om en ”tak över huvudet-garanti”, för att se till att kommunens hemlösa ska ha någonstans att sova om nätterna.
Mot detta kan ställas de rödgrönas jättesatsningar på blomsteruppsättningar i centrum.
Förslaget står i bjärt kontrast till de rödgrönas senaste utspel i Karlstad. Om de rödgröna får fortsätta att styra kommunen, kommer man att lägga två miljoner på gratis resor med stadsbussarna på lördagarna.
Detta är en ”reform” som inte gynnar någon av de svagaste grupperna i kommunen. Varför i all världen skulle det vara speciellt angeläget att bussåkandet är gratis just på lördagarna, när alla som åker till och från jobbet på exempelvis tisdagar måste lösa biljett?
Dessutom ökar förslaget orättvisorna inom kommunen. Alla bor inte inom de områden där statsbussarna kör. De boende i Väse, Skattkärr, Vålberg och Molkom har ingen som helst nytta av att det blir gratis lördagsturer på stadsbussarna. Invånarna där får vackert finna sig i att betala även på lördagarna, om de vill ta bussen in till stan.
Då är Allians för Karlstads förslag om att satsa på lokaltrafik till Skattkärr ett betydligt mer framsynt förslag, som syftar till att knyta ihop hela kommunen.
De rödgröna i Karlstad tycker om att lägga förslag på saker som syns och som ger genomslag i media. Mot detta ställer de borgerliga en politik som vänder sig till de utsatta grupper, som inte är röststarka och som inte märks i tidningar och i radio och TV.
Karlstadsborna har ett viktigt val nästa söndag. Behålla den nuvarande, trötta rödgröna koalitionen, eller byta till en Allians som tar ansvar för alla kommuninnevånare.
2010-09-05
Nya ljusa siffror
Dagens Sifo visar att Alliansen behåller ett kraftigt övertag i opinionen. Socialdemokraterna uppvisar sitt sämsta väljarstöd sedan 1997. Sverigedemokraterna ligger klart under spärren till Riksdagen. Skulle detta bli valresultatet, kommer regeringen att få en kraftigt förstärkt majoritet i Riksdagen.
2010-09-02
Skräcksiffror för de borgerliga i Karlstad
Som karlstadsborna väljer, så väljer Sverige. Detta har varit något av en sanning de senaste åren. Om man ser på hur riksdagsrösterna fördelade sig i Karlstads kommun, har de inte skiljt sig nämnvärd mot resultatet på riksplanet för respektive parti de senaste tre valen.
Eftersom alla opinionsinstitut just nu visar på en klar ledning för de borgerliga över de rödgröna, så borde alla Alliansvänner i Karlstad vara glada nu. Om Karlstad och Riket följs åt även i detta val, så borde chansen till ett maktskifte i Karlstad vara mycket stor.
Nu är dock verkligheten inte så enkel. Riksdagsval och kommunalval är två olika saker. I valet 2006 gjorde socialdemokraterna i Karlstad ett klart bättre kommunalval än riksdagsval och den rödgröna koalitionen blev omvald. Lena Melesjö Windahl tycks ha varit mer populär än Göran Persson. Det är inte alls säkert att hon, när karlstadsborna går till valurnorna om drygt två veckor, är samma sorts sänke för sitt parti som vad Mona Sahlin är på riksplanet.
Fokus.se lät genomföra en opinionsundersökning i Karlstad inför förra valet. Denna undersökning visade på en klar övervikt för Alliansen, och som bekant vann de borgerliga valet. Därför har fokus.se även inför årets val undersökt karlstadsbornas partisympatier. Resultatet är nedslående för de borgerliga. Både centern och kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentspärren, medan socialdemokraterna ligger långt över de siffror som redovisas i de riksomfattande väljarundersökningarna. De rödgröna skulle därför vinna en jordskredsseger, om karlstadsundersökningen skulle avspegla det kommande valresultatet i riket.
Tack och lov finns det mängder av saker som talar emot detta. Vi vet inte hur bra Synovate, som genomförde mätningen, är på att mäta lokala opinioner. 2006 var det Demoskop som gjorde undersökningen. Siffrorna kan således vara helt fel.
Det kan också vara så att Karlstad och riket inte längre följs åt. Socialdemokraterna har råkat ut för en massiv väljarflykt i storstäderna. Där ligger partiet långt under riksgenomsnittet. Då måste man ligga högre någon annanstans, och det är inte otroligt att man därför har betydligt högre väljartal i skogslänen.
För borgerliga sympatisörer i Karlstad är naturligtvis den senare förklaringsmodellen oroande. Om Karlstad i år går på tvärs mot rikstrenden, riskerar de borgerliga en kraftig förlust i Karlstad.
Lokala valarbetare kan inte på egen hand höja riksdagsresultatet i någon större utsträckning. För de borgerliga i Karlstad gäller det snarare att ägna de två sista veckorna före valet åt att kraftfullt bedriva en kommunal valrörelse. Det finns numera stora möjligheter att påverka de kommunala valresultaten, eftersom väljarna i mycket högre utsträckning än tidigare röstar på olika partier i de tre valen. Det visar ju bland annat valresultatet i Karlstad 2006.
Alliansregeringen har lyckats med att ingjuta framtidshopp hos svenska folket. Svenskarna ser ännu ljusare tider framför sig, och inser att Alliansregeringen är bäst på att driva en politik för tillväxt och välfärd.
Detta måste vara de lokala Alliansföreträdarnas uppgift i slutspurten av valrörelsen. Att visa att ett borgerligt styre i Karlstad är bättre på att skapa framtidstro och tillväxt än den trötta rödgröna koalition, som idag styr i Stadshuset.
Eftersom alla opinionsinstitut just nu visar på en klar ledning för de borgerliga över de rödgröna, så borde alla Alliansvänner i Karlstad vara glada nu. Om Karlstad och Riket följs åt även i detta val, så borde chansen till ett maktskifte i Karlstad vara mycket stor.
Nu är dock verkligheten inte så enkel. Riksdagsval och kommunalval är två olika saker. I valet 2006 gjorde socialdemokraterna i Karlstad ett klart bättre kommunalval än riksdagsval och den rödgröna koalitionen blev omvald. Lena Melesjö Windahl tycks ha varit mer populär än Göran Persson. Det är inte alls säkert att hon, när karlstadsborna går till valurnorna om drygt två veckor, är samma sorts sänke för sitt parti som vad Mona Sahlin är på riksplanet.
Fokus.se lät genomföra en opinionsundersökning i Karlstad inför förra valet. Denna undersökning visade på en klar övervikt för Alliansen, och som bekant vann de borgerliga valet. Därför har fokus.se även inför årets val undersökt karlstadsbornas partisympatier. Resultatet är nedslående för de borgerliga. Både centern och kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentspärren, medan socialdemokraterna ligger långt över de siffror som redovisas i de riksomfattande väljarundersökningarna. De rödgröna skulle därför vinna en jordskredsseger, om karlstadsundersökningen skulle avspegla det kommande valresultatet i riket.
Tack och lov finns det mängder av saker som talar emot detta. Vi vet inte hur bra Synovate, som genomförde mätningen, är på att mäta lokala opinioner. 2006 var det Demoskop som gjorde undersökningen. Siffrorna kan således vara helt fel.
Det kan också vara så att Karlstad och riket inte längre följs åt. Socialdemokraterna har råkat ut för en massiv väljarflykt i storstäderna. Där ligger partiet långt under riksgenomsnittet. Då måste man ligga högre någon annanstans, och det är inte otroligt att man därför har betydligt högre väljartal i skogslänen.
För borgerliga sympatisörer i Karlstad är naturligtvis den senare förklaringsmodellen oroande. Om Karlstad i år går på tvärs mot rikstrenden, riskerar de borgerliga en kraftig förlust i Karlstad.
Lokala valarbetare kan inte på egen hand höja riksdagsresultatet i någon större utsträckning. För de borgerliga i Karlstad gäller det snarare att ägna de två sista veckorna före valet åt att kraftfullt bedriva en kommunal valrörelse. Det finns numera stora möjligheter att påverka de kommunala valresultaten, eftersom väljarna i mycket högre utsträckning än tidigare röstar på olika partier i de tre valen. Det visar ju bland annat valresultatet i Karlstad 2006.
Alliansregeringen har lyckats med att ingjuta framtidshopp hos svenska folket. Svenskarna ser ännu ljusare tider framför sig, och inser att Alliansregeringen är bäst på att driva en politik för tillväxt och välfärd.
Detta måste vara de lokala Alliansföreträdarnas uppgift i slutspurten av valrörelsen. Att visa att ett borgerligt styre i Karlstad är bättre på att skapa framtidstro och tillväxt än den trötta rödgröna koalition, som idag styr i Stadshuset.
2010-09-01
Bättre och bättre dag för dag...
Sveriges ekonomi blir bara bättre och bättre. Fler får jobb och ekonomin växer. Det berättar Konjunkturinstitutet i en rapport, som refereras här. "Den kraftiga uppgången i arbetskraftsdeltagandet 2010-2012 följer också av att reformer som jobbskatteavdrag och förändrad sjukförsäkring förutses öka arbetskraften", skriver KI.
Inte konstigt då att stödet för Alliansregeringen hela tiden ökar!
Inte konstigt då att stödet för Alliansregeringen hela tiden ökar!
Helt sanslöst!
Läs mera här.
Opinionsundersökningarna duggar tätt
Nu kommer det opinionsmätningar nästan varje dag. Det är inte lätt att veta vilken man ska tro på. Det bästa är nog att väga samman de olika mätningarna, vilket svt.se gör här. I skrivande stund leder Alliansen med 49,1 % mot de rödgrönas 44,0 %.
Visan om Mona
En visa om kvinnan som kan bli Sveriges statsminister, om olyckan är framme den 19 september.
2010-08-28
De rödgrönas kvinnosyn
Nu har de rödgröna lovat att ta hem de svenska soldaterna i Afghanistan. Helst vill de att alla utländska trupper ska dras bort från landet, så att talibanerna kan stänga alla skolor för flickor och stena kvinnor som inte burit burkha.
Det säger enhel del om de rödgrönas kvinnosyn, eller hur?
2010-08-27
Nästa utrikesministern?
I Aktuellt ikväll debatterades frågan om de svenska trupperna. Regeringen företräddes av utrikesminister Carl Bildt. Det rödgröna regeringsalternativet företräddes INTE av någon socialdemokrat, utan av kommunistledaren Lars Ohly! Tydligen är det han som nu är de rödgrönas utrikespolitiske företrädare, och därmed den trolige utrikesministern om olyckan är framme den 19 september och de rödgröna vinner valet.
Det dyker ständigt upp nya argument för att omvälja den sittande Alliansregeringen!
2010-08-26
Tomträtterna har överlevt sig själva
Under det senaste året har det blivit uppenbart att tomträttsinstitutet har blivit en belastning. Upprörda tomträttsinnehavare i Karlstad protesterar våldsamt mot att tomträttsavgälden i ett slag har ”chockhöjts” och även priset för att friköpa sin tomträtt har stigit betydligt.
Från början var systemet med tomträtter ett sätt att ge "vanligt folk" möjligheten att bygga egna hem utan att behöva köpa en egen tomt. Kommunen hyrde istället ut marken.
(Senare gick det ideologi i debatten. En del vänsterdebattörer ansåg att tomträtterna var viktiga, för att höjda markvärden skulle komma kommunen till del och inte enskilda. Men det finns ingen naturlig marknad för tomträtter, eftersom det bara finns en tänkbar köpare, nämligen den som äger huset som står på marken. Kommunens enda sätt att tillgodogöra sig markvärdesstegringen är att klämma åt den enskilde tomträttsinnehavaren, och det var ju ändå inte vad som var meningen.)
Det som har skapat de stora problemen och motsättningarna idag är att de avtal som skrevs var orimligt långa. I många fall löper avtalen på 60 år! När då ett tomträttsavtal från 1950 löper ut i år blir naturligtvis höjningen av tomträttsavgälden enorm.
Detta är inget stort problem för dem som ägt sina bostäder i flera decennier. De har kunnat njuta av den löjligt låga avgälden i många år, och borde därför inte klaga när deras avtal måste skrivas om. Sammantaget har de ändå tjänat på systemet.
Värre är det för dem som endast ägt sina bostäder i ett par år. Många av dem har inte insett vad deras tomträttsavtal innebär och de har inte ens försökt att ta reda på det. För dem har chocken blivit stor när boendekostnaden har höjts på ett sätt som de inte kunnat förutse.
Man kan för all del säga att de får skylla sig själva. Det är en köpares skyldighet att ta reda på vilka regler, avtal och eventuella servitut som berör den egna fastigheten. Samtidigt är det ett faktum att markvärdesstegringen har varit mycket stor i Karlstad under senare år, vilket har förstärkt skjutsen uppåt av avgälder och friköpspriser.
Det är uppenbart att systemet med tomträtter för enbostadsfastigheter inte fungerar längre. Det är därför bra att de borgerliga i Karlstad lovar att aktivt verka för en avveckling av tomträtterna om man vinner valet i september.
Detta kommer att ske genom att man förändrar beräkningsgrunderna för priset när man friköper sin tomt.
Helt okomplicerat är det dock inte. Alla vill att det ska skapas någon form av rättvisa. Problemet är att människor sällan är överens om vad som ska betraktas som rättvist. Oftast slutar sådana diskussioner i en önskan att man själv inte missgynnas, eller att i vart fall inte grannen gynnas...
Om tomträttsinnehavare i Karlstad får friköpa sina tomter 2011 till ett reducerat pris, kommer de som köpte sina tomter i fjol att känna sig missgynnade och kräva kompensation. Och hur gör man med dem som över huvud taget aldrig har haft någon tomträtt, utan själva köpt sin tomt från första början?
Någon lätt process blir inte detta. Hur systemet än utformas, kommer det att framföras protester från dem som anser sig missgynnade.
Att inte göra något är dock den sämsta modellen i det här fallet. Om inget görs, kommer nya grupper att drabbas nästa år och nästa. Därför är det allra bästa att en gång för alla försöka avveckla tomträttssystemet för enbostadsfastigheter. Tomträtterna har överlevt sig själva. Det är betydligt rimligare och enklare om varje småhusägare själv äger sin egen tomt.
Från början var systemet med tomträtter ett sätt att ge "vanligt folk" möjligheten att bygga egna hem utan att behöva köpa en egen tomt. Kommunen hyrde istället ut marken.
(Senare gick det ideologi i debatten. En del vänsterdebattörer ansåg att tomträtterna var viktiga, för att höjda markvärden skulle komma kommunen till del och inte enskilda. Men det finns ingen naturlig marknad för tomträtter, eftersom det bara finns en tänkbar köpare, nämligen den som äger huset som står på marken. Kommunens enda sätt att tillgodogöra sig markvärdesstegringen är att klämma åt den enskilde tomträttsinnehavaren, och det var ju ändå inte vad som var meningen.)
Det som har skapat de stora problemen och motsättningarna idag är att de avtal som skrevs var orimligt långa. I många fall löper avtalen på 60 år! När då ett tomträttsavtal från 1950 löper ut i år blir naturligtvis höjningen av tomträttsavgälden enorm.
Detta är inget stort problem för dem som ägt sina bostäder i flera decennier. De har kunnat njuta av den löjligt låga avgälden i många år, och borde därför inte klaga när deras avtal måste skrivas om. Sammantaget har de ändå tjänat på systemet.
Värre är det för dem som endast ägt sina bostäder i ett par år. Många av dem har inte insett vad deras tomträttsavtal innebär och de har inte ens försökt att ta reda på det. För dem har chocken blivit stor när boendekostnaden har höjts på ett sätt som de inte kunnat förutse.
Man kan för all del säga att de får skylla sig själva. Det är en köpares skyldighet att ta reda på vilka regler, avtal och eventuella servitut som berör den egna fastigheten. Samtidigt är det ett faktum att markvärdesstegringen har varit mycket stor i Karlstad under senare år, vilket har förstärkt skjutsen uppåt av avgälder och friköpspriser.
Det är uppenbart att systemet med tomträtter för enbostadsfastigheter inte fungerar längre. Det är därför bra att de borgerliga i Karlstad lovar att aktivt verka för en avveckling av tomträtterna om man vinner valet i september.
Detta kommer att ske genom att man förändrar beräkningsgrunderna för priset när man friköper sin tomt.
Helt okomplicerat är det dock inte. Alla vill att det ska skapas någon form av rättvisa. Problemet är att människor sällan är överens om vad som ska betraktas som rättvist. Oftast slutar sådana diskussioner i en önskan att man själv inte missgynnas, eller att i vart fall inte grannen gynnas...
Om tomträttsinnehavare i Karlstad får friköpa sina tomter 2011 till ett reducerat pris, kommer de som köpte sina tomter i fjol att känna sig missgynnade och kräva kompensation. Och hur gör man med dem som över huvud taget aldrig har haft någon tomträtt, utan själva köpt sin tomt från första början?
Någon lätt process blir inte detta. Hur systemet än utformas, kommer det att framföras protester från dem som anser sig missgynnade.
Att inte göra något är dock den sämsta modellen i det här fallet. Om inget görs, kommer nya grupper att drabbas nästa år och nästa. Därför är det allra bästa att en gång för alla försöka avveckla tomträttssystemet för enbostadsfastigheter. Tomträtterna har överlevt sig själva. Det är betydligt rimligare och enklare om varje småhusägare själv äger sin egen tomt.
2010-08-22
Sossarnas valrörelse har tappat fart
Idag publiceras Svenska Dagbladet en SIFO-mätning som kan glädja hela Alliansen. Alliansens ledning över de rödgröna är nu 7,6 procentenheter och Sverigedemokraterna ligger under riksdagsspärren. Alla regeringspartierna ligger en bra bit över 4-procentsspärren. För Folkpartiet är också siffrorna mycket glädjande. Nu fattas det bara 0,1 procentenheter för att man ska gå förbi Miljöpartiet och åter vara Sveriges tredje största parti.
Socialdemokraternas valrörelse har uppenbarligen tappat fart. Väljarna underkänner partiets politik, de underkänner det rödgröna samarbetet och de underkänner Mona Sahlins ledarskap.
Det ser ljust ut när det nu bara är 28 dagar kvar till valet. Men segern är inte vunnen än. Det gäller att bedriva valarbetet ända fram till valdagen den 19 september!
Socialdemokraternas valrörelse har uppenbarligen tappat fart. Väljarna underkänner partiets politik, de underkänner det rödgröna samarbetet och de underkänner Mona Sahlins ledarskap.
Det ser ljust ut när det nu bara är 28 dagar kvar till valet. Men segern är inte vunnen än. Det gäller att bedriva valarbetet ända fram till valdagen den 19 september!
2010-08-19
Tyst i regionfrågan
Det är bara drygt fyra veckor kvar till valet. Eller valen. Det är ju tre val samtidigt – till riksdagen, landstinget och kommunfullmäktige. Valet till landstingsfullmäktige i Värmland kan vara det sista någonsin. Men den saken är det märkligt tyst om.
Sedan Ansvarsutredningen lade sitt förslag om att Sverige skulle organiseras i storregioner, har de flesta värmländska politiker sett det som självklart att så måste det bli. Frågan om varför en storregion är lösningen på alla problem har inte debatterats i någon större utsträckning. Istället har den mesta energin lagts på frågan om vilka län Värmland kan slå ihop sig med. Om någon envisats med att begära ett skäl till varför en ny regionindelning med större enheter är nödvändig har det vanligaste svaret varit att grunden för den nuvarande indelningen lades av Axel Oxenstierna på 1600-talet.>
Nåja, Sverige har haft en riksdag sedan 1400-talet. Det är inte nödvändigtvis ett skäl för riksdagens avskaffande.
Att sakfrågan har varit underordnad märks bland annat på hur Folkpartiet har svängt i sin uppfattning. Ett länsårsmöte beslutade med stor majoritet att partiet skulle verka för att Värmland skulle ingå i en östlig region med Örebro och andra län. Det talades då om den mystiska tillväxtkorridoren mellan Stockholm och Oslo.
Några år senare svängde partiet, och högsta sanning blev att det bästa för Värmland var en sammanslagning med Västra Götaland. ”Tillväxtkorridoren”, vad nu det är, var inte längre ett bärande skäl för regionindelningen. Kvar står bara en önskan om att få vara med i något nytt och större.
De flesta ledande värmländska politiker hoppas att Värmland ska kunna ingå i en jätteregion med Västra Götaland (som bildades av Älvsborgs, Skaraborgs och Göteborgs- och Bohus län), från 2015. Det är långt ifrån säkert att detta kommer att ske, eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt har visat sig vara tämligen skeptisk till bildandet av nya storregioner, men regionalt är färdvägen utstakad.
Då borde ju rimligen frågan om den framtida regionen vara en stor valfråga. Vad skulle det innebära för den värmländska sjukvården, om besluten ska fattas i Vänersborg istället för i Värmland? Finns det någon som helst möjlighet att behålla akutsjukhuset i Arvika, om Värmland ska anpassas till sjukvårdsstrukturen i Västra Götaland?
För arvikaborna borde detta vara en jättefråga i valet, men de flesta i Arvika har antagligen inte en aning om att detta val kan vara det sista när de väljer ett värmländskt landsting som kan bestämma över detta.
Och om det nu är så att det är så gynnsamt för Värmland att ingå i en storregion, vad ska då ske om regeringen säger nej till att en sådan region bildas? Vad är ”plan B” för de värmländska politikerna?
På den sista frågan är antagligen svaret att det inte finns någon reservplan. Det är måhända därför som ingen är intresserad av att föra en debatt om regionfrågan i det landstingsval som faktiskt skulle kunna vara det sista.
Även för Värmlandsalliansen skulle frågan kunna skapa bryderier vid en valseger. Moderaterna är största parti inom Värmlandsalliansen, och Fredrik Larsson (m) har ofta uttryckt stor skepsis inför storregionplanerna. Han lär inte vilja sätta sitt namn under en begäran om att avskaffa Värmlands län. Se där, ännu ett skäl till varför det är så tyst i regionfrågan.
Sedan Ansvarsutredningen lade sitt förslag om att Sverige skulle organiseras i storregioner, har de flesta värmländska politiker sett det som självklart att så måste det bli. Frågan om varför en storregion är lösningen på alla problem har inte debatterats i någon större utsträckning. Istället har den mesta energin lagts på frågan om vilka län Värmland kan slå ihop sig med. Om någon envisats med att begära ett skäl till varför en ny regionindelning med större enheter är nödvändig har det vanligaste svaret varit att grunden för den nuvarande indelningen lades av Axel Oxenstierna på 1600-talet.>
Nåja, Sverige har haft en riksdag sedan 1400-talet. Det är inte nödvändigtvis ett skäl för riksdagens avskaffande.
Att sakfrågan har varit underordnad märks bland annat på hur Folkpartiet har svängt i sin uppfattning. Ett länsårsmöte beslutade med stor majoritet att partiet skulle verka för att Värmland skulle ingå i en östlig region med Örebro och andra län. Det talades då om den mystiska tillväxtkorridoren mellan Stockholm och Oslo.
Några år senare svängde partiet, och högsta sanning blev att det bästa för Värmland var en sammanslagning med Västra Götaland. ”Tillväxtkorridoren”, vad nu det är, var inte längre ett bärande skäl för regionindelningen. Kvar står bara en önskan om att få vara med i något nytt och större.
De flesta ledande värmländska politiker hoppas att Värmland ska kunna ingå i en jätteregion med Västra Götaland (som bildades av Älvsborgs, Skaraborgs och Göteborgs- och Bohus län), från 2015. Det är långt ifrån säkert att detta kommer att ske, eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt har visat sig vara tämligen skeptisk till bildandet av nya storregioner, men regionalt är färdvägen utstakad.
Då borde ju rimligen frågan om den framtida regionen vara en stor valfråga. Vad skulle det innebära för den värmländska sjukvården, om besluten ska fattas i Vänersborg istället för i Värmland? Finns det någon som helst möjlighet att behålla akutsjukhuset i Arvika, om Värmland ska anpassas till sjukvårdsstrukturen i Västra Götaland?
För arvikaborna borde detta vara en jättefråga i valet, men de flesta i Arvika har antagligen inte en aning om att detta val kan vara det sista när de väljer ett värmländskt landsting som kan bestämma över detta.
Och om det nu är så att det är så gynnsamt för Värmland att ingå i en storregion, vad ska då ske om regeringen säger nej till att en sådan region bildas? Vad är ”plan B” för de värmländska politikerna?
På den sista frågan är antagligen svaret att det inte finns någon reservplan. Det är måhända därför som ingen är intresserad av att föra en debatt om regionfrågan i det landstingsval som faktiskt skulle kunna vara det sista.
Även för Värmlandsalliansen skulle frågan kunna skapa bryderier vid en valseger. Moderaterna är största parti inom Värmlandsalliansen, och Fredrik Larsson (m) har ofta uttryckt stor skepsis inför storregionplanerna. Han lär inte vilja sätta sitt namn under en begäran om att avskaffa Värmlands län. Se där, ännu ett skäl till varför det är så tyst i regionfrågan.
2010-08-18
Roliga kd-affischer
Jag såg de affischer, som kristdemokraterna i Karlstad har satt upp på lyktstolparna i Karlstad. Först kommer en affisch med ett litet barn i en stor hand. "Vad kan vara viktigare?" är frågan som ställs. På nästa affisch kommer svaret. Det är "Peter Kullgren". Ganska kul, fast jag tror inte att det var så man hade tänkt sig ;)
Det håller i sig
Även dagens opinionsundersökningar visar på ledning för Alliansen. I mätningen från Skop leder Alliansen med 3,0 procent över de rödgröna. Försprånget har dock minskat med 0,9. Novus rapporterar att Alliansen har gått förbi de rödgröna. Framför allt ökar Folkpartiet.
Notabelt är dock att Sverigedemokraterna ligger över 4-procentsspärren även i dessa båda mätningar, vilket gör att det finns en stor risk att det blir ett svårbemästrat parlamentariskt läge efter valet. Men när valet närmar sig, kommer fokus alltmer att ligga på de två regeringsalternativen, varför det inte alls är säkert att Sverigedemokraterna klarar av att komma in i riksdagen när det verkligen gäller.
Notabelt är dock att Sverigedemokraterna ligger över 4-procentsspärren även i dessa båda mätningar, vilket gör att det finns en stor risk att det blir ett svårbemästrat parlamentariskt läge efter valet. Men när valet närmar sig, kommer fokus alltmer att ligga på de två regeringsalternativen, varför det inte alls är säkert att Sverigedemokraterna klarar av att komma in i riksdagen när det verkligen gäller.
2010-08-15
Fortsatt Alliansledning
I dagens SIFO-mätning, som bland annat publiceras i Göteborgs-Posten, ökar Alliansens ledning en aning över den rödgröna oppositionen. Det är emellertid inte en ökning av Alliansens röstetal som leder till den ökade ledningen, utan båda blocken minskar, men de rödgrönas minskning är större. Däremot ökar Sverigedemokraterna och de ligger en bit över 4-procentsspärren, vilket kan leda till ett besvärligt parlamentariskt läge. Eftersom allt tyder på att Alliansen besegrar de rödgröna, vore det bästa om rödgröna väljare röstade på Alliansen för att förhindra att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.
Inom Alliansen minskar moderaterna, medan övriga tre partier ökar. Det är bra för sammanhållningen inom Alliansen. För dess framtid är det nödvändigt att alla partierna känner att de tjänar på samarbetet.
Inom Alliansen minskar moderaterna, medan övriga tre partier ökar. Det är bra för sammanhållningen inom Alliansen. För dess framtid är det nödvändigt att alla partierna känner att de tjänar på samarbetet.
2010-08-12
Fler nya jobb och färre nya arbetslösa
VF rapporterar idag att arbetsmarknaden i Värmland är ljus just nu. Fler nya jobb och färre nya arbetslösa. Arbetslösheten i Värmland är nu lägre än riksgenomsnittet. Roligt tycker nog alla, utom de rödgrönas partistrateger... Hur ska de nu kunna säga att Alliansregeringen hotar jobben och välfärlden?
En eftervalsanalys
Nu är det drygt fem veckor kvar till valet. Men redan nu kan man fundera över hur eftervalsanalysen kommer att låta den 20 september – dagen efter valet…
Regeringen Reinfeldt sitter kvar. Alliansen har fler ledamöter i den nya riksdagen än i den gamla. Moderaterna är de stora segrarna, även om inte framgången blev så stor som opinionsundersökningarna förutspådde. Både folkpartiet och kristdemokraterna gick fram i valspurten.
Det spekulerades länge kring frågan huruvida sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning eller inte. Partiet misslyckades dock med att komma in i riksdagen. Det finns antagligen två skäl till detta. Dels hade invandringsfrågan inte någon framträdande plats i valrörelsen, dels har sverigedemokraterna svårt att mobilisera sina väljare.
Valets stora förlorare är socialdemokraterna och Mona Sahlin. Med ett valresultat på 30 procent noterar partiet det sämsta riksdagsvalsresultatet sedan 1914, det vill säga före den allmänna rösträttens införande. Partiet behöll visserligen ställningen som största parti, vilket Mona Sahlin under valnattens intervjuer framhöll som en stor framgång, men det förändrar ändå inte faktumet att valet är en total katastrof för socialdemokratin.
För Alliansen är valresultatet naturligtvis ett kvitto på att den förda regeringspolitiken har uppskattats av väljarna. Flera undersökningar har visat att majoriteten av svenskarna ser ljust på framtiden. De förväntar sig en bättre ekonomi och en ljusnande arbetsmarknad. Den optimism som nu råder har naturligtvis gynnat den sittande regeringen. Regeringen Reinfeldt har också kunnat visa på att det är fullt möjligt att kombinera skattesänkningar med välfärdspolitik, vilket kraftigt har försvagat oppositionens möjligheter att framställa de borgerliga som nedmonterare av välfärden.
Men det är nog trots allt inte bara regeringens förtjänst att det blev förnyat förtroende för Alliansen. Även de politiska motståndarnas misstag har gynnat de borgerliga.
I halvtid under den gångna mandatperioden hade Alliansen en mycket svag ställning i opinionen. Borgerliga sympatisörer hängde med huvudena och missmodet låg tungt över Rosenbad. Vändningen kom när Mona Sahlin tvingades in i den rödgröna trepartisamverkan. Sahlin hade önskat en koalition mellan socialdemokrater och miljöpartister, men en obetänksam partiopinion drev fram att även vänsterpartiet skulle bjudas in. Det beslutet blev den stora vitamininjektionen för de borgerliga. Lars Ohly och hans kommunister har varit något av en önskemotståndare. Vad än Mona Sahlin har sagt, så har de borgerliga kunnat peka på Ohly. Vill ni ha Lars Ohly som finansminister? Eller som utrikesminister?
Striden om regeringsmakten avgörs inte på pälshögerns punschverandor, där det inte finns någon socialist så långt ögat når. Inte heller avgörs striden ute på vänsterflanken bland revolutionära rödgardister. Nej, slaget står i politikens mittfält.
Detta har Fredrik Reinfeldt insett, vilket är skälet till att han manövrerat ”nya” moderaterna mot mitten. Denna insikt saknas dock helt bland LO:s förbundsordförande och inom socialdemokratins vänsterflygel. Där tror man att en tydligare vänsterprofil skulle ge partiet regeringsmakten åter. Många av dem välkomnade samarbetet med vänsterpartiet just därför att man hoppades att detta skulle driva politiken åt vänster. Detta lyckades, men väljarna flydde.
Det blir en svår omprövningstid för socialdemokraterna. Mona Sahlin och partisekreteraren Ibrahim Baylan inser att man nu måste distansera sig från vänsterpartiet om man ska kunna komma tillbaka 2014. Men inser partikongressens delegater detta? Det är inte helt uteslutet att den socialdemokratiska vänsterflygeln kommer att lägga skulden på valförlusten på ”högersossen” Mona Sahlin och försöka ersätta henne med en ledare med en tydligare vänsterprofil. I så fall lär den socialdemokratiska oppositionstiden bli mycket lång.
Regeringen Reinfeldt sitter kvar. Alliansen har fler ledamöter i den nya riksdagen än i den gamla. Moderaterna är de stora segrarna, även om inte framgången blev så stor som opinionsundersökningarna förutspådde. Både folkpartiet och kristdemokraterna gick fram i valspurten.
Det spekulerades länge kring frågan huruvida sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning eller inte. Partiet misslyckades dock med att komma in i riksdagen. Det finns antagligen två skäl till detta. Dels hade invandringsfrågan inte någon framträdande plats i valrörelsen, dels har sverigedemokraterna svårt att mobilisera sina väljare.
Valets stora förlorare är socialdemokraterna och Mona Sahlin. Med ett valresultat på 30 procent noterar partiet det sämsta riksdagsvalsresultatet sedan 1914, det vill säga före den allmänna rösträttens införande. Partiet behöll visserligen ställningen som största parti, vilket Mona Sahlin under valnattens intervjuer framhöll som en stor framgång, men det förändrar ändå inte faktumet att valet är en total katastrof för socialdemokratin.
För Alliansen är valresultatet naturligtvis ett kvitto på att den förda regeringspolitiken har uppskattats av väljarna. Flera undersökningar har visat att majoriteten av svenskarna ser ljust på framtiden. De förväntar sig en bättre ekonomi och en ljusnande arbetsmarknad. Den optimism som nu råder har naturligtvis gynnat den sittande regeringen. Regeringen Reinfeldt har också kunnat visa på att det är fullt möjligt att kombinera skattesänkningar med välfärdspolitik, vilket kraftigt har försvagat oppositionens möjligheter att framställa de borgerliga som nedmonterare av välfärden.
Men det är nog trots allt inte bara regeringens förtjänst att det blev förnyat förtroende för Alliansen. Även de politiska motståndarnas misstag har gynnat de borgerliga.
I halvtid under den gångna mandatperioden hade Alliansen en mycket svag ställning i opinionen. Borgerliga sympatisörer hängde med huvudena och missmodet låg tungt över Rosenbad. Vändningen kom när Mona Sahlin tvingades in i den rödgröna trepartisamverkan. Sahlin hade önskat en koalition mellan socialdemokrater och miljöpartister, men en obetänksam partiopinion drev fram att även vänsterpartiet skulle bjudas in. Det beslutet blev den stora vitamininjektionen för de borgerliga. Lars Ohly och hans kommunister har varit något av en önskemotståndare. Vad än Mona Sahlin har sagt, så har de borgerliga kunnat peka på Ohly. Vill ni ha Lars Ohly som finansminister? Eller som utrikesminister?
Striden om regeringsmakten avgörs inte på pälshögerns punschverandor, där det inte finns någon socialist så långt ögat når. Inte heller avgörs striden ute på vänsterflanken bland revolutionära rödgardister. Nej, slaget står i politikens mittfält.
Detta har Fredrik Reinfeldt insett, vilket är skälet till att han manövrerat ”nya” moderaterna mot mitten. Denna insikt saknas dock helt bland LO:s förbundsordförande och inom socialdemokratins vänsterflygel. Där tror man att en tydligare vänsterprofil skulle ge partiet regeringsmakten åter. Många av dem välkomnade samarbetet med vänsterpartiet just därför att man hoppades att detta skulle driva politiken åt vänster. Detta lyckades, men väljarna flydde.
Det blir en svår omprövningstid för socialdemokraterna. Mona Sahlin och partisekreteraren Ibrahim Baylan inser att man nu måste distansera sig från vänsterpartiet om man ska kunna komma tillbaka 2014. Men inser partikongressens delegater detta? Det är inte helt uteslutet att den socialdemokratiska vänsterflygeln kommer att lägga skulden på valförlusten på ”högersossen” Mona Sahlin och försöka ersätta henne med en ledare med en tydligare vänsterprofil. I så fall lär den socialdemokratiska oppositionstiden bli mycket lång.
2010-08-11
Desperat idoljakt
Nu jagar socialdemokraterna artister som ska tala väl om partiet. Läs här. Det är tydligt att socialdemokraterna är desperata. När ingen längre bryr sig om vad Mona Sahlin säger, vänder man sig till Timbuktu istället.
2010-08-09
Vart ska ni göra av Lars Ohly?
Det är snart val. Om olyckan är framme, kan Sverige för första gången få en regering med kommunistiska statsråd. Det är dags för socialdemokraterna att ge besked nu. Finns det några statsrådsposter (förutom statsministerposten) som ni absolut inte kan tänka er att ge till Lars Ohly eller hans partivänner? Kan Ohly bli finansminister? Kan han bli utrikesminister? Kan han bli försvarsminister?
2010-08-08
Våga försvara yttrandefriheten
I våras skapade konstnären Lars Vilks rubriker genom en föreläsning i Uppsala, där han bland annat visat en film av en kvinnlig iransk filmare där homosexuella män medverkade iförda Muhammedmasker.
Vilks fick skyddas av polis, men trots detta lyckades antidemokratiska demonstranter stoppa föreläsningen. Upprörda islamister skrek ”svin” till Vilks.
Vilks protesterar inte mot att någon vill kalla honom för svin. Den yttrandefriheten tillerkänner han sina belackare. Vad de islamistiska stollarna däremot inte begriper är att de genom att skrika ”svin” och ”hund” till dem de ogillar också legitimerar att andra kallar religionsuppfinnaren Muhammed för svin. Eller kanske avbildar honom som en liten rondellhund.
Lars Vilks är väl inte direkt någon framstående konstnär. Han är snarare en provokatör. Kanske till och med en illvillig provokatör. Det hindrar dock inte att han har samma rätt som alla andra att yttra sig. Och han har rätt att rita teckningar även om det retar de religiösa mörkermännen.
Egentligen är de flesta i Sverige överens om att vi ska ha demokrati och yttrandefrihet i vårt land. Ändå vågar inte alla försvara Lars Vilks, ens när två albanska muslimer försöker bränna ner hans hem. Borde inte Vilks skylla sig själv…
Som Dilsa Demirbag-Sten konstaterar i en artikel har ett islamiskt filter lagts över diskussionen.
Hets mot folkgrupp är förbjudet i Sverige. Man får till exempel inte publicera schabloniserade nidbilder av judar eller negrer. Är det då hets mot folkgrupp om Muhammed framställs på ett kränkande sätt? Naturligtvis inte! Muhammed är ingen folkgrupp. Han är en människa, som varit död i 1400 år, och han kan knappast känna sig kränkt. Människor och folkgrupper har vissa rättigheter. Religioner har däremot inga rättigheter, lika lite som politiska ideologier har det. Den som så önskar har lika stor rätt att kritisera Muhammed och islam som att angripa Marx och kommunismen.
Under lång tid har katolska kyrkan kritiserats hårt för de övergrepp som en del av kyrkans präster har utsatt barn för. I pressen framställs katolska kyrkan som en pedofilkyrka. Katolska kyrkan har efter kriget även kritiserats för att man inte tillräckligt tog avstånd från nazismens judeutrotningar. Säkert kan många katoliker uppfatta detta som kränkande, men ingen skulle komma på tanken att säga att denna kritik inte får framföras.
På samma vis måste det vara möjligt att kritisera såväl islam som mannen som hittade på de texter som ingår i Koranen. Muhammed har anklagats för att vara pedofil, eftersom han gifte sig med en sexårig flicka och började ha samlag med henne när hon var nio år. Han anställde även massakrer på judar. Detta måste man få berätta om, även om det alldeles säkert upprör många muslimer.
Vi har haft en tid i Sverige, då de religiösa ledarna bestämde över vad folk fick säga och göra. Den tiden har vi lämnat bakom oss. Inte ska vi då låta nya religiösa ledare ta över den rollen.
När fotografen Elisabeth Ohlson gjorde fotoutställningen Ecce Homo, där Jesus avbildades tillsammans med läderbögar, blev upprördheten stor bland många kristna. Den utställningen visades i riksdagshuset! Vi kan nog anta att riksdagen inte skulle våga visa bilder på Muhammed som homosexuell. Riksdagsmännen skulle nog inte vilja släppa in den allra minsta rondellhund.
Däremot bör man kunna kräva att riksdagspartierna tillsammans uttalar att yttrandefriheten även i fortsättningen ska vara lagskyddad i Sverige och att inga religiösa mörkermän, oavsett vilken religion de tillhör, ska få inskränka den.
Vi måste våga försvara yttrandefriheten!
Vilks fick skyddas av polis, men trots detta lyckades antidemokratiska demonstranter stoppa föreläsningen. Upprörda islamister skrek ”svin” till Vilks.
Vilks protesterar inte mot att någon vill kalla honom för svin. Den yttrandefriheten tillerkänner han sina belackare. Vad de islamistiska stollarna däremot inte begriper är att de genom att skrika ”svin” och ”hund” till dem de ogillar också legitimerar att andra kallar religionsuppfinnaren Muhammed för svin. Eller kanske avbildar honom som en liten rondellhund.
Lars Vilks är väl inte direkt någon framstående konstnär. Han är snarare en provokatör. Kanske till och med en illvillig provokatör. Det hindrar dock inte att han har samma rätt som alla andra att yttra sig. Och han har rätt att rita teckningar även om det retar de religiösa mörkermännen.
Egentligen är de flesta i Sverige överens om att vi ska ha demokrati och yttrandefrihet i vårt land. Ändå vågar inte alla försvara Lars Vilks, ens när två albanska muslimer försöker bränna ner hans hem. Borde inte Vilks skylla sig själv…
Som Dilsa Demirbag-Sten konstaterar i en artikel har ett islamiskt filter lagts över diskussionen.
Hets mot folkgrupp är förbjudet i Sverige. Man får till exempel inte publicera schabloniserade nidbilder av judar eller negrer. Är det då hets mot folkgrupp om Muhammed framställs på ett kränkande sätt? Naturligtvis inte! Muhammed är ingen folkgrupp. Han är en människa, som varit död i 1400 år, och han kan knappast känna sig kränkt. Människor och folkgrupper har vissa rättigheter. Religioner har däremot inga rättigheter, lika lite som politiska ideologier har det. Den som så önskar har lika stor rätt att kritisera Muhammed och islam som att angripa Marx och kommunismen.
Under lång tid har katolska kyrkan kritiserats hårt för de övergrepp som en del av kyrkans präster har utsatt barn för. I pressen framställs katolska kyrkan som en pedofilkyrka. Katolska kyrkan har efter kriget även kritiserats för att man inte tillräckligt tog avstånd från nazismens judeutrotningar. Säkert kan många katoliker uppfatta detta som kränkande, men ingen skulle komma på tanken att säga att denna kritik inte får framföras.
På samma vis måste det vara möjligt att kritisera såväl islam som mannen som hittade på de texter som ingår i Koranen. Muhammed har anklagats för att vara pedofil, eftersom han gifte sig med en sexårig flicka och började ha samlag med henne när hon var nio år. Han anställde även massakrer på judar. Detta måste man få berätta om, även om det alldeles säkert upprör många muslimer.
Vi har haft en tid i Sverige, då de religiösa ledarna bestämde över vad folk fick säga och göra. Den tiden har vi lämnat bakom oss. Inte ska vi då låta nya religiösa ledare ta över den rollen.
När fotografen Elisabeth Ohlson gjorde fotoutställningen Ecce Homo, där Jesus avbildades tillsammans med läderbögar, blev upprördheten stor bland många kristna. Den utställningen visades i riksdagshuset! Vi kan nog anta att riksdagen inte skulle våga visa bilder på Muhammed som homosexuell. Riksdagsmännen skulle nog inte vilja släppa in den allra minsta rondellhund.
Däremot bör man kunna kräva att riksdagspartierna tillsammans uttalar att yttrandefriheten även i fortsättningen ska vara lagskyddad i Sverige och att inga religiösa mörkermän, oavsett vilken religion de tillhör, ska få inskränka den.
Vi måste våga försvara yttrandefriheten!
Stackars Lars Ohly
Det kan inte vara lätt att vara Lars Ohly nu för tiden. Samhället utvecklas och förändras, men Ohly står kvar och stampar på samma fläck nu som för flera decennier sedan. För en man som har bekänt att han kände sorg när Berlinmuren föll, måste all samhällsutveckling uppfattas som skrämmande.
På den tiden då vänsterpartiet var ett litet ytterlighetsparti som ingen kunde tänka sig att ha med i regeringen var det enkelt. Det var bara att fläska på med populistiska löften. Om man aldrig behöver ta något regeringsansvar, finns det inga andra gränser än den egna fantasin när det gäller löften. ”Mer åt alla” har varit sammanfattningen av vänsterpartiets politik.
När det rödgröna samarbetet inleddes, förändrades dock kartan på ett drastiskt sätt. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet vill bilda regering tillsammans efter valet. Om katastrofen inträffar i september, kan Lars Ohly och några av hans partivänner plötsligt vara statsråd i den svenska regeringen. Då måste man för första gången ta ansvar för landets skötsel.
Detta verkar dock inte helt ha sjunkit in i Lars Ohlys medvetande. Hans framträdande i Almedalen var en orgie i populistisk överbudspolitik. Det var höjda pensioner, höjda studiemedel, gratis kollektivtrafik, fler anställda i den offentliga sektorn och så vidare för hela slanten.
Ett problem för Lars Ohly, även om han måhända inte ännu har insett det, är att dessa löften i hundramiljardersklassen kräver kraftigt ökade skatteintäkter. Någon ökad tillväxt blir det inte med en rödgrön regering, så istället skulle skatten behöva ökas dramatiskt.
Vänsterpartisterna vill gärna få det att framstå som att det är ”de rika” som ska få betala mer i skatt, men sanningen är att en skattehöjning endast får någon verklig effekt i form av ökade skatteintäkter för staten om man klämmer åt medelinkomsttagarna. ”De rika” är alltför få, och därför är det de stora inkomstgrupperna som man måste beskatta om Ohlys löften ska betalas.
Detta säger inte vänsterpartisterna öppet, men det är ett faktum att det för Ohly och hans partivänner är oerhört provocerande om svenska industriarbetare, sjuksköterskor och lärare har alltför mycket pengar i den egna plånboken som de kan göra vad de vill med. En grundläggande marxistisk tanke är: ”Från var och en efter förmåga. Till var och en efter behov.” Därför vill marxister att så mycket som möjligt av medborgarnas pengar betalas in i skatt, så att politikerna får bestämma hur de ska användas.
Många socialdemokrater är besjälade av samma tanke, men den socialdemokratiska partiledningen inser att deras parti skulle vara helt chanslöst om man bedrev en valrörelse där medelinkomsttagarna görs till huvudfiende. Därför accepterar socialdemokraterna och miljöpartiet de flesta av de stora skattereformer som Alliansregeringen har genomfört och detta är de rödgrönas officiella linje i valet.
Där har vi Lars Ohlys stora problem. Även han är bunden av de överenskommelser han har gjort med socialdemokraterna och miljöpartiet. Han kan helt enkelt inte gå ut och lova att skattefogdarna ska få plundra de svenska hemmen. Därmed saknar han möjlighet att finansiera sina vidlyftiga löften.
Lars Ohly saknar säkert ”den gamla goda tiden” när ingen brydde sig om att vänsterpartiets politik saknade verklighetsförankring. Det är nästan lite synd om karln.
För väljarna finns det bara en sak att göra. De får välja om Alliansregeringen i höstens val, så slipper Lars Ohly sitta och våndas på statsrådstaburetten.
På den tiden då vänsterpartiet var ett litet ytterlighetsparti som ingen kunde tänka sig att ha med i regeringen var det enkelt. Det var bara att fläska på med populistiska löften. Om man aldrig behöver ta något regeringsansvar, finns det inga andra gränser än den egna fantasin när det gäller löften. ”Mer åt alla” har varit sammanfattningen av vänsterpartiets politik.
När det rödgröna samarbetet inleddes, förändrades dock kartan på ett drastiskt sätt. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet vill bilda regering tillsammans efter valet. Om katastrofen inträffar i september, kan Lars Ohly och några av hans partivänner plötsligt vara statsråd i den svenska regeringen. Då måste man för första gången ta ansvar för landets skötsel.
Detta verkar dock inte helt ha sjunkit in i Lars Ohlys medvetande. Hans framträdande i Almedalen var en orgie i populistisk överbudspolitik. Det var höjda pensioner, höjda studiemedel, gratis kollektivtrafik, fler anställda i den offentliga sektorn och så vidare för hela slanten.
Ett problem för Lars Ohly, även om han måhända inte ännu har insett det, är att dessa löften i hundramiljardersklassen kräver kraftigt ökade skatteintäkter. Någon ökad tillväxt blir det inte med en rödgrön regering, så istället skulle skatten behöva ökas dramatiskt.
Vänsterpartisterna vill gärna få det att framstå som att det är ”de rika” som ska få betala mer i skatt, men sanningen är att en skattehöjning endast får någon verklig effekt i form av ökade skatteintäkter för staten om man klämmer åt medelinkomsttagarna. ”De rika” är alltför få, och därför är det de stora inkomstgrupperna som man måste beskatta om Ohlys löften ska betalas.
Detta säger inte vänsterpartisterna öppet, men det är ett faktum att det för Ohly och hans partivänner är oerhört provocerande om svenska industriarbetare, sjuksköterskor och lärare har alltför mycket pengar i den egna plånboken som de kan göra vad de vill med. En grundläggande marxistisk tanke är: ”Från var och en efter förmåga. Till var och en efter behov.” Därför vill marxister att så mycket som möjligt av medborgarnas pengar betalas in i skatt, så att politikerna får bestämma hur de ska användas.
Många socialdemokrater är besjälade av samma tanke, men den socialdemokratiska partiledningen inser att deras parti skulle vara helt chanslöst om man bedrev en valrörelse där medelinkomsttagarna görs till huvudfiende. Därför accepterar socialdemokraterna och miljöpartiet de flesta av de stora skattereformer som Alliansregeringen har genomfört och detta är de rödgrönas officiella linje i valet.
Där har vi Lars Ohlys stora problem. Även han är bunden av de överenskommelser han har gjort med socialdemokraterna och miljöpartiet. Han kan helt enkelt inte gå ut och lova att skattefogdarna ska få plundra de svenska hemmen. Därmed saknar han möjlighet att finansiera sina vidlyftiga löften.
Lars Ohly saknar säkert ”den gamla goda tiden” när ingen brydde sig om att vänsterpartiets politik saknade verklighetsförankring. Det är nästan lite synd om karln.
För väljarna finns det bara en sak att göra. De får välja om Alliansregeringen i höstens val, så slipper Lars Ohly sitta och våndas på statsrådstaburetten.
Alliansen drar ifrån
Dagens SIFO bekräftar läget i opinionen från försommaren. Regeringen leder över de rödgröna, och har till och med ökat sin ledning en smula. Med en ledning på 3,3 procentenheter ser det ljust ut, men man kan inte ta ut någon seger i förskott. Skillnaden motsvarar bara 200 000 väljare. Dessutom ligger Sverigedemokraterna på 4,1 procent. Skulle Sd lyckas komma över spärren till riksdagen, kompliceras den parlamentariska situationen betydligt.
2010-08-06
Mp motarbetar handeln
Hur skulle Karlstad ha utvecklats som handelsstad om Miljöpartiet hade fått bestämma? Den frågan är värd att aktualisera, sedan partiet under Almedalsveckan gick ut med löften (hotet?) att köpcentra utanför stadskärnorna ska förbjudas.
Enligt de ledande miljöpartisterna innebär stormarknader utanför centrum att stadskärnorna utarmas på affärer. Det är alltså för att rädda innerstaden som handelscentrum, som Miljöpartiet vill driva denna fråga.
Problemet för Miljöpartiet är emellertid att det inte finns något som tyder på att de har rätt. Tvärtom visar tillgänglig forskning (från Handelns Utredningsinstitut) att det är bra för en stads centrum när stormarknader etableras i stans utkanter. Folk från andra kommuner reser för att handla på stormarknaden och åker sedan in till stadens centrum för ytterligare inköp. Att centrumhandeln kan fortsätta att utvecklas visar väl etablerande av Mitticity i Karlstad.
Däremot kan stormarknader i en kommun drabba handeln i andra, mindre kommuner, men det är ju en helt annan sak. Det var inte detta som Miljöpartiets förslag handlade om.
Vad skulle ha hänt om Miljöpartiets visioner hade fått styra politiken i Karlstad de senaste decennierna? Då hade Bergviks köpcentrum aldrig fått byggas. Ikea hade inte fått etablera sig här och kommunen hade gjort tummen ned för Bil-Tema. Värmlänningar som velat handla på Ikea hade fått fortsätta att fara till Örebro istället för till Karlstad.
Detta hade i sin tur inneburit färre arbetstillfällen i Karlstad, vilket hade inneburit lägre skatteintäkter. Karlstads kommun hade då haft mindre pengar till skolan, omsorgen och miljöarbetet.
Inför höstens val verkar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vilja få väljarnas förtroende att styra Karlstads kommun under ytterligare en mandatperiod. Det är oroande för kommunens fortsatta utveckling.
Hur tänker Miljöpartiet i Karlstad agera i framtiden? Tänker de följa sin partiledning och motverka fler affärsetableringar utanför stadskärnan? Eller vågar de gå emot sitt parti och istället arbeta för att Karlstads ställning som handelsstad förstärks ytterligare?
Enligt de ledande miljöpartisterna innebär stormarknader utanför centrum att stadskärnorna utarmas på affärer. Det är alltså för att rädda innerstaden som handelscentrum, som Miljöpartiet vill driva denna fråga.
Problemet för Miljöpartiet är emellertid att det inte finns något som tyder på att de har rätt. Tvärtom visar tillgänglig forskning (från Handelns Utredningsinstitut) att det är bra för en stads centrum när stormarknader etableras i stans utkanter. Folk från andra kommuner reser för att handla på stormarknaden och åker sedan in till stadens centrum för ytterligare inköp. Att centrumhandeln kan fortsätta att utvecklas visar väl etablerande av Mitticity i Karlstad.
Däremot kan stormarknader i en kommun drabba handeln i andra, mindre kommuner, men det är ju en helt annan sak. Det var inte detta som Miljöpartiets förslag handlade om.
Vad skulle ha hänt om Miljöpartiets visioner hade fått styra politiken i Karlstad de senaste decennierna? Då hade Bergviks köpcentrum aldrig fått byggas. Ikea hade inte fått etablera sig här och kommunen hade gjort tummen ned för Bil-Tema. Värmlänningar som velat handla på Ikea hade fått fortsätta att fara till Örebro istället för till Karlstad.
Detta hade i sin tur inneburit färre arbetstillfällen i Karlstad, vilket hade inneburit lägre skatteintäkter. Karlstads kommun hade då haft mindre pengar till skolan, omsorgen och miljöarbetet.
Inför höstens val verkar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vilja få väljarnas förtroende att styra Karlstads kommun under ytterligare en mandatperiod. Det är oroande för kommunens fortsatta utveckling.
Hur tänker Miljöpartiet i Karlstad agera i framtiden? Tänker de följa sin partiledning och motverka fler affärsetableringar utanför stadskärnan? Eller vågar de gå emot sitt parti och istället arbeta för att Karlstads ställning som handelsstad förstärks ytterligare?
Något är ruttet
”Något är ruttet i konungariket Danmark” skrev Shakespeare på sin tid i sin pjäs om Hamlet. Samma känsla får många karlstadsbor erfara i sin stad, när stanken från soptunnorna sprider sig. I soptunnorna ligger de vidriga kompostpåsarna och luktar vidrigt; översållade av likmaskar.
Det är lustigt att de många samtalen till Karlstads Energi och de stora tidningsrubrikerna om detta kommer först denna sommar. Även förra sommaren var det stora problem kring sophanteringen. Anledningen är givetvis att problemen då bara fanns i Vålberg och några få andra ställen i kommunen, där hushållen fick agera försökskaniner. Trots problemen gick Karlstads Energi dock vidare och införde den nya sophanteringen på fler ställen, och nu får allt fler märka att systemet inte fungerar.
Egentligen är det ju ingen dum idé att kompostera och källsortera hushållssoporna. Soptunnorna är indelade i två fack, ett för hushållssopor och ett för övrigt avfall. Problemen som karlstadsborna nu tvingas leva med beror på att hushållssoporna ska läggas i papperspåsar. Detta innebär att Karlstads kommun har gått flera decennier bakåt i tiden. Förr lades ofta soporna i papperspåsar, men sedan plastpåsarna uppfunnits har de flesta lagt sina sopor i plastpåsar för att slippa lukt och fukt. Nu har kommunen återinfört problemen.
Trots kritiken vägrar de ansvariga att göra några förändringar. Papperspåsarna är inte bara ett problem för de enskilda hushållen, utan även för sopåkarna. På sommaren stinker soporna och de är fyllda med larver. På vintern fryser kompostpåsarna fast i botten på soptunnorna.
Karlstads Energi väljer dock att skylla på hushållen. Medborgarna borde lära sig att låta hushållsavfallet rinna av i slasken innan de läggs i påsen. Illaluktande avfall såsom räk- och kräftskal ska läggas i frysboxen tills det är dags för tömning av soptunnan.
Men vad är det egentligen för människor som arbetar på Karlstads Energi AB? Har personalen frysboxarna fyllda med gamla äckliga sopor? Övriga kommuninnevånare har matvaror i sina frysboxar, och vill inte blanda maten med soporna.
Det verkar ha gått prestige i den här frågan. Det borde inte vara omöjligt att byta ut papperspåsarna mot påsar av nedbrytbar plast. Karlstads kommun har dock slutit avtal med intressenter som just vill ha komposten i papperspåsar, och nu kan man inte titta på andra lösningar.
Så vad ska karlstadsborna göra för att politiker och chefstjänstemän på Karlstads Energi AB ska lyssna? Det mest effektiva är väl civil olydnad. Om alla kommuninnevånare bestämmer sig för att sluta lägga hushållsavfallet i kompostpåsarna och istället lägger det i plastpåsar i det andra facket, så kommer hela systemet att knäckas. Visst brukar kommunen hota med att bötfälla eventuella dissidenter, men man kan väl inte bötfälla alla karlstadsbor. De är ju faktiskt väljare också…
Det är lätt att driva miljöpolitik i kommunala tjänsterum, men det måste faktiskt fungera i verkligheten också. För det är i verkligheten som kommuninnevånarna befinner sig. Det duger inte bara med ”ord, ord, ord”, som Hamlet skulle säga.
Eller, för att använda ett annat citat ur samma Shakespearepjäs: ”Upp stiga orden, tanken stilla står!”
Det är lustigt att de många samtalen till Karlstads Energi och de stora tidningsrubrikerna om detta kommer först denna sommar. Även förra sommaren var det stora problem kring sophanteringen. Anledningen är givetvis att problemen då bara fanns i Vålberg och några få andra ställen i kommunen, där hushållen fick agera försökskaniner. Trots problemen gick Karlstads Energi dock vidare och införde den nya sophanteringen på fler ställen, och nu får allt fler märka att systemet inte fungerar.
Egentligen är det ju ingen dum idé att kompostera och källsortera hushållssoporna. Soptunnorna är indelade i två fack, ett för hushållssopor och ett för övrigt avfall. Problemen som karlstadsborna nu tvingas leva med beror på att hushållssoporna ska läggas i papperspåsar. Detta innebär att Karlstads kommun har gått flera decennier bakåt i tiden. Förr lades ofta soporna i papperspåsar, men sedan plastpåsarna uppfunnits har de flesta lagt sina sopor i plastpåsar för att slippa lukt och fukt. Nu har kommunen återinfört problemen.
Trots kritiken vägrar de ansvariga att göra några förändringar. Papperspåsarna är inte bara ett problem för de enskilda hushållen, utan även för sopåkarna. På sommaren stinker soporna och de är fyllda med larver. På vintern fryser kompostpåsarna fast i botten på soptunnorna.
Karlstads Energi väljer dock att skylla på hushållen. Medborgarna borde lära sig att låta hushållsavfallet rinna av i slasken innan de läggs i påsen. Illaluktande avfall såsom räk- och kräftskal ska läggas i frysboxen tills det är dags för tömning av soptunnan.
Men vad är det egentligen för människor som arbetar på Karlstads Energi AB? Har personalen frysboxarna fyllda med gamla äckliga sopor? Övriga kommuninnevånare har matvaror i sina frysboxar, och vill inte blanda maten med soporna.
Det verkar ha gått prestige i den här frågan. Det borde inte vara omöjligt att byta ut papperspåsarna mot påsar av nedbrytbar plast. Karlstads kommun har dock slutit avtal med intressenter som just vill ha komposten i papperspåsar, och nu kan man inte titta på andra lösningar.
Så vad ska karlstadsborna göra för att politiker och chefstjänstemän på Karlstads Energi AB ska lyssna? Det mest effektiva är väl civil olydnad. Om alla kommuninnevånare bestämmer sig för att sluta lägga hushållsavfallet i kompostpåsarna och istället lägger det i plastpåsar i det andra facket, så kommer hela systemet att knäckas. Visst brukar kommunen hota med att bötfälla eventuella dissidenter, men man kan väl inte bötfälla alla karlstadsbor. De är ju faktiskt väljare också…
Det är lätt att driva miljöpolitik i kommunala tjänsterum, men det måste faktiskt fungera i verkligheten också. För det är i verkligheten som kommuninnevånarna befinner sig. Det duger inte bara med ”ord, ord, ord”, som Hamlet skulle säga.
Eller, för att använda ett annat citat ur samma Shakespearepjäs: ”Upp stiga orden, tanken stilla står!”
2010-08-03
Låst läge i Karlstad
Juni månads budgetfullmäktige i Karlstad blev en antiklimax. Det bidde ingen budget alls. Den borgerliga oppositionen drev igenom ett yrkande om återremiss av hela budgeten. (För återremiss behöver man bara ha en tredjedel av fullmäktiges ledamöter bakom sig.)
För ett antal år sedan flyttades budgetbeslutet från november till juni. Skälet till detta var att nämnder och förvaltningar skulle få längre tid på sig att planera verksamheten. I november kan man sedan göra smärre korrigeringar.
Detta är ett system som fungerar alldeles utmärkt i de flesta fall. Däremot kan man fråga sig om systemet fungerar optimalt under ett valår. En junibudget måste betraktas som preliminär, eftersom man inte vet vilka som kommer att styra kommunen den nästkommande mandatperioden. I vart fall inte i en kommun som Karlstad, där det ofta har förekommit maktskiften sedan storkommunen bildades 1970. Kanske vore det bästa att strunta i budgetbehandlingen i juni under valår och helt enkelt bestämma sig för att ta hela budgeten efter valet.
I måndags var det riktigt grinigt i fullmäktige. Anledningen var att de rödgröna hade räknat in extrapengar, som byggde på antagandet att en rödgrön regering skulle ge ökade statsanslag till kommuner och landsting.
Det är onekligen ett mycket kreativt sätt att bedriva budgetarbete på. Det bygger nämligen på ett antal förutsättningar och föreställningar som kan ifrågasättas. För det första är det högst osannolikt att det blir ett regeringsskifte i höst. Det mesta tyder på att Alliansregeringen får förnyat förtroende i valet. För det andra räknade de rödgröna i Karlstad endast in de inkomstökningar för kommunen som en rödgrön regering skulle kunna medföra. De många utgiftsökningarna struntade man i att ta med, vilket de borgerliga gruppledarna i fullmäktige sorgfälligt underströk.
Sålunda fanns det all anledning att ge kommunledningen en smäll på fingrarna för detta inte helt hederliga sätt att beräkna kommunens ramar. Emellertid är det symptomatiskt för politiker av alla chatteringar att välja beräkningsmodeller som passar deras syften. Regeringens tillväxtprognoser under ett valår är alltid ljusare än vad andra, mer oberoende, bedömare kommer fram till.
Nu slutade alltså budgetfullmäktige i Karlstad med en återremiss. Någon verklig debatt om sakfrågorna blev det inte. De borgerliga valde att inte plädera för sitt budgetförslag, som byggde på korrekta ramar när de rödgröna hade en budget som mer byggde på fantasier.
Egentligen borde man nu vänta tills i november med att återuppta budgetdiskussionen. (Det nyvalda kommnfullmäktige tillträder den 1 november.) Men så kommer det med största sannolikhet inte att bli. Ärendet återkommer antagligen redan den 26 augusti. Då kommer budgeten att antas, fritt svävanden som en röd ballong utan kontakt med verklighetens fasta mark.
Kommunens förvaltningschefer lär inte planera sin verksamhet utifrån det beslutet. Istället får de säga till sina medarbetare: ”Det är inte på riktigt. Det är bara på låtsas.”
För ett antal år sedan flyttades budgetbeslutet från november till juni. Skälet till detta var att nämnder och förvaltningar skulle få längre tid på sig att planera verksamheten. I november kan man sedan göra smärre korrigeringar.
Detta är ett system som fungerar alldeles utmärkt i de flesta fall. Däremot kan man fråga sig om systemet fungerar optimalt under ett valår. En junibudget måste betraktas som preliminär, eftersom man inte vet vilka som kommer att styra kommunen den nästkommande mandatperioden. I vart fall inte i en kommun som Karlstad, där det ofta har förekommit maktskiften sedan storkommunen bildades 1970. Kanske vore det bästa att strunta i budgetbehandlingen i juni under valår och helt enkelt bestämma sig för att ta hela budgeten efter valet.
I måndags var det riktigt grinigt i fullmäktige. Anledningen var att de rödgröna hade räknat in extrapengar, som byggde på antagandet att en rödgrön regering skulle ge ökade statsanslag till kommuner och landsting.
Det är onekligen ett mycket kreativt sätt att bedriva budgetarbete på. Det bygger nämligen på ett antal förutsättningar och föreställningar som kan ifrågasättas. För det första är det högst osannolikt att det blir ett regeringsskifte i höst. Det mesta tyder på att Alliansregeringen får förnyat förtroende i valet. För det andra räknade de rödgröna i Karlstad endast in de inkomstökningar för kommunen som en rödgrön regering skulle kunna medföra. De många utgiftsökningarna struntade man i att ta med, vilket de borgerliga gruppledarna i fullmäktige sorgfälligt underströk.
Sålunda fanns det all anledning att ge kommunledningen en smäll på fingrarna för detta inte helt hederliga sätt att beräkna kommunens ramar. Emellertid är det symptomatiskt för politiker av alla chatteringar att välja beräkningsmodeller som passar deras syften. Regeringens tillväxtprognoser under ett valår är alltid ljusare än vad andra, mer oberoende, bedömare kommer fram till.
Nu slutade alltså budgetfullmäktige i Karlstad med en återremiss. Någon verklig debatt om sakfrågorna blev det inte. De borgerliga valde att inte plädera för sitt budgetförslag, som byggde på korrekta ramar när de rödgröna hade en budget som mer byggde på fantasier.
Egentligen borde man nu vänta tills i november med att återuppta budgetdiskussionen. (Det nyvalda kommnfullmäktige tillträder den 1 november.) Men så kommer det med största sannolikhet inte att bli. Ärendet återkommer antagligen redan den 26 augusti. Då kommer budgeten att antas, fritt svävanden som en röd ballong utan kontakt med verklighetens fasta mark.
Kommunens förvaltningschefer lär inte planera sin verksamhet utifrån det beslutet. Istället får de säga till sina medarbetare: ”Det är inte på riktigt. Det är bara på låtsas.”
Kristendom och kultur
Är kristendomen den religion och kulturriktning som utövat det i särklass största inflytandet på Sverige? Ja, skulle de flesta svara. Men inte Skolverket, som kommit med det ena förslaget stolligare än det andra när man ska utarbeta nya kursplaner. Först blev det debatt kring Skolverkets förslag till ny kursplan för historieämnet. Fokus ska enligt Skolverket ligga på de senaste 300 åren. Antiken och medeltiden har tydligen haft en underordnad roll för Sveriges och Europas utveckling.
Och inte blev det bättre, när man fick veta hur den statliga myndigheten ser på kristendomen. I kursplanen för religionskunskap har kristendomen sjunkit ned till att bli en religion bland andra, och eleverna ska inte längre få lära sig vilken enorm betydelse det kristna idéarvet har och har haft på det svenska samhället.
Följande formulering har slopats i förslaget till ny kursplan för religionskunskap:
”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”
Även dessa kloka och sanna ord har fått stryka på foten:
”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”
Ovanstående konstateranden är sanna, och borde inte ens behöva vara föremål för debatt. Det handlar inte om vilken religion man själv har, utan det handlar blott och bart om en insikt om vilken religiös uppfattning som faktiskt har format vårt Sverige.
Konfucius och Buddha var säkert trevliga herrar, men deras inflytande över den svenska historien och samhällsutvecklingen har varit obefintlig. Inte heller är det Muhammeds syn på barnäktenskap som genomsyrat det svenska samhället. Det är därför vi i Sverige, till skillnad från Saudiarabien, inte tillåter vuxna män att gifta sig med barn.
Frågan om att förminska kristendomen inom religionskunskapen debatterades nyligen i radio. I debatten deltog utbildningsminister Jan Björklund (fp) och den svenske kommunistledaren Lars Ohly (han som grät när Berlinmuren föll.) Lars Ohly hävdade på fullt allvar att svenska skolbarn ska lära sig precis lika mycket om hinduism och buddhism som om kristendom. Jan Björklund stod för den kloka linjen. Han ansåg att eleverna ska få lära sig om alla religioner, men att kristendomen bör ha en särställning eftersom den har större relevans för Sverige och det svenska folket.
Jag har fullt förtroende för att Jan Björklund kommer att stoppa stolligheterna från Skolverket. Men tänk vilken katastrof, om de rödgröna vinner valet. Då skulle Lars Ohly kunna bli utbildningsminister!
Se där – ännu ett skäl till att arbeta för att Alliansregeringen får förnyat förtroende i valet i september.
Och inte blev det bättre, när man fick veta hur den statliga myndigheten ser på kristendomen. I kursplanen för religionskunskap har kristendomen sjunkit ned till att bli en religion bland andra, och eleverna ska inte längre få lära sig vilken enorm betydelse det kristna idéarvet har och har haft på det svenska samhället.
Följande formulering har slopats i förslaget till ny kursplan för religionskunskap:
”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”
Även dessa kloka och sanna ord har fått stryka på foten:
”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”
Ovanstående konstateranden är sanna, och borde inte ens behöva vara föremål för debatt. Det handlar inte om vilken religion man själv har, utan det handlar blott och bart om en insikt om vilken religiös uppfattning som faktiskt har format vårt Sverige.
Konfucius och Buddha var säkert trevliga herrar, men deras inflytande över den svenska historien och samhällsutvecklingen har varit obefintlig. Inte heller är det Muhammeds syn på barnäktenskap som genomsyrat det svenska samhället. Det är därför vi i Sverige, till skillnad från Saudiarabien, inte tillåter vuxna män att gifta sig med barn.
Frågan om att förminska kristendomen inom religionskunskapen debatterades nyligen i radio. I debatten deltog utbildningsminister Jan Björklund (fp) och den svenske kommunistledaren Lars Ohly (han som grät när Berlinmuren föll.) Lars Ohly hävdade på fullt allvar att svenska skolbarn ska lära sig precis lika mycket om hinduism och buddhism som om kristendom. Jan Björklund stod för den kloka linjen. Han ansåg att eleverna ska få lära sig om alla religioner, men att kristendomen bör ha en särställning eftersom den har större relevans för Sverige och det svenska folket.
Jag har fullt förtroende för att Jan Björklund kommer att stoppa stolligheterna från Skolverket. Men tänk vilken katastrof, om de rödgröna vinner valet. Då skulle Lars Ohly kunna bli utbildningsminister!
Se där – ännu ett skäl till att arbeta för att Alliansregeringen får förnyat förtroende i valet i september.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)