2010-10-28

Slutet för det rödgröna experimentet

I tisdags meddelade Mona Sahlin att det rödgröna samarbetet upphör. Eller ”tar en paus” som Sahlin uttryckte det. Beslutet är knappast förvånande. Den rödgröna konstellationen formerades för att utgöra ett regeringsalternativ i valet. När det sedan visade sig att de rödgröna inte fick väljarnas förtroende saknas skäl för att fortsätta samarbetet på det sätt som hittills varit fallet. Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, vill nu arbeta på att förstärka de egna partierna.
Den ende som inte har förstått att klockan är slagen, är vänsterledaren Lars Ohly. Av förklarliga skäl är han intresserad av en fortsättning, eftersom risken är stor att Vänsterpartiet marginaliseras, om partiet inte bjuds in till samarbete.
Mona Sahlins rödgröna regeringsalternativ blev ett fiasko, men i ärlighetens namn ska sägas att hon inte hade det så lätt. I ett läge där de borgerliga gått samman i en allians som bildat regering, hade det inte varit helt trovärdigt om hon försökt påstå att socialdemokraterna ensamma skulle kunna besegra Alliansen. Bildandet av Alliansen gjorde det omöjligt för socialdemokraterna att försöka regera med hoppande majoriteter, där man ibland får stöd av ett eller flera borgerliga partier.
Detta insåg Mona Sahlin, och det var skälet till att hon presenterade ett samarbete med Miljöpartiet, som skulle sträcka sig till 2020. Idén var inte dum, men den sköts i sank av Lars Ohly. Han meddelade att Vänsterpartiet skulle fälla en s/mp-regering. När sedan många socialdemokrater inom LO krävde att även Vänsterpartiet skulle tas med i samarbetet, var det kört. De tre partierna gick samman, inte därför att de ville det, utan därför att Ohly hade tvingat fram det. Ett framtvingat samarbete har alltid stora svårigheter att bli lyckosamt.
Socialdemokraterna tvingades utkämpa ett tvåfrontskrig inom det rödgröna samarbetet. Många socialdemokrater i de industriområden där partiet är starkt, tycker genuint illa om Miljöpartiet. Samtidigt är många socialdemokrater i storstäderna mycket negativa till Vänsterpartiet. I en sådan situation är det inte förvånande att Socialdemokraterna noterade sitt sämsta valresultat på nästan hundra år.
På den borgerliga sidan var lyckan fullkomlig när Vänsterpartiet togs med i det rödgröna samarbetet. Under lång tid hade de borgerliga sympatisörerna gått omkring och hängt med huvudena. Allt verkade tala emot Alliansregeringen, som ansågs dödsdömd. Då kom glädjebeskedet att Socialdemokraterna ville ha med kommunister i regeringen.
Genast blev allt mycket enklare. Man hade fått en bra fiende att bekämpa. Mobiliseringen bland borgerliga sympatisörer ökade markant.
Socialdemokraterna kommer nu att satsa på det egna partiet i avvaktan på partiledarskiftet. Men det grundläggande taktiska problemet kvarstår. Ensamma kan Socialdemokraterna numera inte utmana den borgerliga Alliansen. Ska man gå tillsammans med Vänsterpartiet, skrämmer man bort de marginalväljare som måste erövras om man ska vinna regeringsmakten. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle kunna vara ett trovärdigt regeringsalternativ, om det inte vore för detta att Lars Ohly sagt att Vänsterpartiet fäller en sådan regering.
”Det ska fan vara teaterdirektör” skrev August Blanche på sin tid. Det kan inte vara så roligt att vara socialdemokratisk partistrateg heller.

2010-10-22

Äntligen maktskifte

I lärobokens skolexempel för demokrati avgörs det på valdagen vilka som ska styra ett samhälle. Karlstads kommun skiljer sig härvidlag från normen. Här avgörs valresultatet genom förhandlingar mellan partierna efter valet. Detta har varit ”Karlstadsmodellen” i ett kvarts sekel.
På tisdagskvällen kom så beskedet om hur det hade gått efter 2010 års val. De fyra borgerliga partierna och miljöpartiet har gjort upp om att tillsammans styra kommunen. Det faktum att den rödgröna koalitionen i Karlstad fick förstärkt majoritet i valet har sålunda ingen betydelse.
Det är en tre mandatperioder lång period av rödgrönt styre som nu tar slut. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tog över styret av kommunen 1998 och har styrt sedan dess med undantag för den korta borgerliga regeringsperioden 2001-2002. Att de borgerliga kunde ta över 2001 berodde på att Miljöpartiet hade splittrats och större delen av deras fullmäktigegrupp bildade ett nytt parti som gjorde upp med de borgerliga.
Det är sålunda oftast Miljöpartiet som har nyckeln till makten i Karlstad. Den särställningen har de kunnat utnyttja för att skaffa sig ett stort inflytande. Detta har irriterat många i de andra partierna, som har kunnat se hur Miljöpartiets relativt få mandat har givit oproportionerligt stor utdelning.
Men egentligen finns det ingen anledning att moralisera över detta. Ett partis maktposition bestäms inte enbart av partiet självt, utan lika mycket av de andra partierna. På samma sätt som de övriga partierna har bestämt sig för att inte ge Sverigedemokraterna möjligheten att komma i en maktposition, har de beslutat sig för att ge Miljöpartiet rollen som ”kungamakare”.
När ett parti bestämmer sig för att ingå i en majoritet, handlar det både om sakfrågor och om fördelningen av politiska poster. Men i det här fallet har det förmodligen även att göra med motsättningarna inom den avgående koalitionen. Det har det senaste året blivit alltmer uppenbart att den rödgröna majoriteten var sönderregerad. Det har gnisslat betänkligt mellan de tre partierna. Miljöpartisterna tyckte nog att det var dags att prova något nytt.
I måndagskväll blev det tydligt att det skurit sig rejält mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då gick Socialdemokraterna ut med ett pressmeddelande där man förklarade att man hellre gick i opposition än administrerade en politik som äventyrade tillväxten, goda kommunikationer och ordning och reda i ekonomin.
Den nya majoriteten under moderaten Per-Samuel Nissers ledning kommer naturligtvis inte att bedriva en politik som äventyrar tillväxt, goda kommunikationer och sund ekonomi. Pressmeddelandet får snarast ses som signalen att Socialdemokraterna hade givit upp försöken att bilda majoritet. Därför ville de snabbt få ut budskapet att de var ansvarsfulla som inte gjorde upp med mp.
För organisationen Karlstads kommun är det nyttigt att det nu blir ett maktskifte. En hel del chefstjänstemän har anledning att tänka över arbetsformerna. Det har funnits tendenser till att förvaltningar och den avgående majoriteten har vuxit samman. Vissa tjänstemän har blivit majoritetens språkrör. Sett mot den bakgrunden är maktskiftet mycket välkommet.

2010-10-16

Efterlängtat besked från Jan Björklund

I dagarna kom ett efterlängtat besked från utbildningsministern, tillika vice statsministern, Jan Björklund (fp). Regeringen struntar i Skolverket och låter kristendomen få ett större utrymme i religionskunskapsämnet än övriga ”världsreligioner”.
Hur detta kan vara en tvistefråga är egentligen fullständigt obegripligt. Även om avsevärt mycket färre människor besöker kyrkor idag är i forna dagar, så kan det inte råda någon tvekan om att det är kristendomen som har präglat hela vårt samhälle. De flesta av våra seder, helger och talesätt har sin grund i kristendomen. Det är en bisarr tanke att hinduismen ska ges lika stort utrymme i undervisningen som kristendomen.
Naturligtvis studsade kommunistledaren Lars Ohly upp som en guttaperkaboll och kritiserade utbildningsministern och regeringen, men det kan nog Jan Björklund ta med ro. Det har alltid varit lite si och så med Ohlys verklighetsuppfattning.
Att Skolverket inte på egen hand har kunnat förstå att undervisning kring kristendomen är mer relevant för svenska skolelever än vad buddhismen är, gör att man kan känna oro över verkets förmåga att ansvara för förverkligandet av utbildningsmålen. Det verkar som om Skolverket är i stort behov av en totalöversyn.
Om man skulle driva tesen att varje aspekt i tillvaron måste ges lika stort utrymme i undervisningen, så skulle det få förödande konsekvenser. Ska man i samhällskunskapen lägga lika stor vikt vid valsystemet i Mali som vid det svenska riksdagsvalet? Är det fel att lära svenska barn att se skillnad på en tussilago och en maskros, om de inte samtidigt får lägga lika mycket tid på att skilja mellan olika växter i Paraguay? Borde det inte vara rimligt att de svenska eleverna får läsa om hur det moderna svenska samhället växte fram under 1800- och 1900-talen utan att man för rättvisans skull måste lära sig lika mycket om Nepal? Kan det inte vara viktigare för elever i den svenska skolan att veta var Umeå, Västerås och Lund ligger, fastän det finns mängder av kinesiska städer vars existens de inte vet något om?
Detta handlar inte om navelskåderi. Självfallet ska man i en svensk skola undervisa om mycket av det som händer och har hänt utanför Sveriges gränser. Det är bara bra om svenska barn får känna till Romarriket, det amerikanska inbördeskriget och Kinas utveckling från feodalt kejsardöme till ekonomisk stormakt. De bör känna till att Buddha talade om nirvana som mål och att koranens verser skapades av Muhammed, som inspirerades av judendom och kristendom. De får gärna läsa om alpackor och kängurur. All sådan kunskap är berikande och ökar förståelsen för vår omvärld.
Men trots detta får vi inte glömma värdet av att ha en fördjupad kännedom om vårt eget land, dess historia, religion och geografi. Människor som förvägras möjligheten att ha kunskap om den egna kulturen kommer aldrig att kunna se på andra kulturer med nyfikenhet och öppenhet. Det finns nog få saker som ger en sådan grogrund för främlingsfientlighet som nedtryckandet och förnekandet av den egna kulturen.

2010-10-11

Hur stor får en dagisgrupp vara?

Det finns rimligen en gräns för hur stor en dagisgrupp (eller förskoleavdelning) får vara. Om gruppen blir för stor fungerar den inte. Då blir det bråk och tjafs hela tiden.
Detta visades med all önskvärd tydlighet när den nyvalda Riksdagen samlades. 349 män och kvinnor, som fått förtroendet att besluta om skatter och lagstiftning, betedde sig som små barn. Talmansvalet blev en cirkus och ledamöter tjafsade på fullt allvar om att de inte gillade sin bänkkamrat.
De båda politiska blocken tävlar just nu i leken ”kasta sverigedemokraten på dom andra”. Leken går ut på att få det att framstå som att de andra har ihop det med Jimmie Åkesson. Den som sitter med Jimmie i knäet har förlorat.
Talmansvalet var en pinsam historia. Partierna har aldrig lyckats ena sig om vilken princip som ska gälla, utan hävdar den uppfattning som gör att de själva får tillsätta posten. Socialdemokraterna anser att talmansposten ska tillfalla det största partiet, medan de borgerliga menar att talmannen ska hämtas ur majoritetsgruppen. Historiskt var det så att det största partiet tillsatte talmannen. Det var först när talmansposten politiserades 1974 och talmannen fick uppgiften att föreslå statsminister som det blev kamp om posten.
Men den här gången handlade det inte om några principer. Socialdemokraterna förde fram en egen kandidat i förhoppning om att Sverigedemokraterna skulle stödja den borgerlige kandidaten. Därmed skulle man kunna peka finger och säga att regeringen Reinfeldt är beroende av sd. Emellertid fanns det ju en ”risk” att Sverigedemokraterna skulle välja att stödja socialdemokraten. Därför meddelade Björn von Sydow (s) att han inte ställde upp, eftersom han inte ville bli talman med hjälp av sd-röster. Då nominerade de rödgröna istället Kent Härstedt (s). Denne har gjort sig känd bland annat för sitt antirasistiska arbete, och man hoppades att sd aldrig skulle stödja honom. Sedan de borgerliga, Sverigedemokraterna och en vänsterpartist röstat på Per Westerberg (m) blev denne vald. När den förste vice talmannen skulle väljas sidsteppades plötsligt Härstedt och istället valdes Susanne Eberstein (s). Detta visar tydligt att det bara var politiskt spel att nominera Härstedt.
Allting handlar om Sverigedemokraterna. Aldrig någonsin kan ett femprocentsparti i opposition ha haft en sådan stark ställning i debatten som vad detta parti har. Vad säger den förkrossande majoritet som inte röstade på sd om detta?
Aftonbladet har tagit reda på vilka riksdagsledamöter som får en sverigedemokrat som bänkgranne i Riksdagen. Artikeln hade rubriken ”De tvingas sitta bredvid SD”. (Den rubriken blir intressant om man byter ut ”SD” mot ”en jude” eller ”en neger”…)
Ett antal ledamöter förklarar för tidningen hur hemskt det är att ha fått en ”sån där” bredvid sig.
”Det var min mardröm”, säger Jens Holm (v). ”Nä herregud. Jag tappar orden. Det är klart att det inte känns bra”, säger Shadiye Heydari (s). ”Jag ska ärligt säga att jag hellre hade hamnat någon annanstans”, säger Anna-Lena Sörenson (s).
Det kanske är dags för Riksdagens ledamöter att inse att det inte är de själva, utan väljarna, som har placerat Sverigedemokraterna i Riksdagen. Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraternas politik, men deras ledamöter har lika stor rätt till sina riksdagsplatser som övriga riksdagsmän.
Om Riksdagen även i fortsättningen ska bedriva sitt arbete på sandlådenivå, är det stor risk att det är mobboffret som får sympatierna. De 93 procent av folket som röstat på något av de övriga sju partierna har rätt att kräva mer av sina representanter.
På Riksdagens hemsida kan vi nu läsa att riksdagsmännens månadsarvode höjs med 1000 kronor till 56000 kronor från den 1 november.

2010-10-06

Vem vill styra landstinget?

Partier som ställer upp i ett val gör det oftast med det uttalade målet att få sitta i ledningen och styra landet, länet eller kommunen. Undantag finns förvisso. Ibland ställer ett parti upp som endast vill påverka utformningen av en vägkorsning, och då skulle nog dess kandidater bli förskräckta om de finge majoritet. Men strävan efter makt och inflytande är normalt drivkraften för partierna.
Landstinget i Värmland är härvidlag inget undantag. I årets val ställde nio partier upp, och alla nio partierna klarade treprocentspärren och invaldes i fullmäktige. Valresultatet innebär att väljarna har ”ställt till det” för partierna. Det finns ingen given majoritetskonstellation.
Den gamla majoritetskoalitionen, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, tappade hela fem mandat enligt valnattens preliminära resultat och får 37 av tingets 81 ledamöter. De är därmed slagna av Värmlandsalliansen, där de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet ingår, som tycks få 38 ledamöter. Miljöpartiet, som återkommer i fullmäktige efter åtta år, får tre mandat. Lika många mandat får nykomlingarna Sverigedemokraterna.
I de bästa av världar styrs inte politiken av matematiska formler, utan av idéer. Men var och en som varit med när styrande koalitioner ska förhandlas fram vet att det är räknenissarnas julafton. Hur man än vill se på saken, kan man inte komma ifrån faktum att det i Landstingsfullmäktige i Värmland krävs minst 41 mandat för att få erforderlig majoritet.
Det är inte troligt att några av de andra partierna kommer att bjuda in Sverigedemokraterna till förhandling. Genom att ett parti helt står utanför diskussionen om hur man får till stånd en majoritet, blir handlingsutrymmet än snävare. Om de båda ”blocken” (s + v respektive Värmlandsalliansen) fortsätter att hålla ihop var för sig, finns bara en lösning, och det är att Värmlandsalliansen utökas med Miljöpartiet. Detta skulle ge just de 41 mandat som erfordras.
Om landstingsstyrelsens ordförande Ulric Andersson (s) bjuder in Miljöpartiet till en rödgrön koalition, så har man bara 40 mandat. Visserligen räcker detta för att få majoritet i alla landstingets politiska organ, eftersom Värmlandsalliansen och Sverigedemokraterna inte tänker gå samman, men en sådan minoritetskoalition skulle ha en skakig väg i fullmäktige när besluten ska drivas igenom.
Hur Miljöpartiet ställer sig är det ingen som vet. Det finns ju ingen som kan tvinga partiet att liera sig med Värmlandsalliansen. Men om det nu blir så, blir det ingen lätt uppgift för Catharina Segersten Larsson (m), eller vem det nu blir som ska leda en sådan koalition, att hålla ihop alla stridande viljor under fyra år. Det var inte alltid så lätt med fempartikoalition 2002-2006, och en sexpartikoalition som bara har ett mandats övervikt har en stor utmaning framför sig vid varje fullmäktige.
Så vem vill (och kan) egentligen styra Landstinget i Värmland med den sammansättning som fullmäktige har fått? Kanske väntar en överraskning längre fram. Det finns fler sätt att uppnå 41 mandat. Socialdemokraterna har 33 mandat och Centern har 8…
När den vita röken väller ut från landstingshuset, förkunnande att en ny majoritetskoalition har bildats, kan ingen veta säkert vilka som står där när dimman har skingrats.

Edit: Ett mandat vandrade efter sluträkningen över från moderaterna till miljöpartiet, så nu har Värmlandsalliansen och s+v 37 mandat vardera, medan miljöpartiet har 4 mandat.