Enligt en undersökning utförd av Demoskop på uppdrag av tidningen Expressen har stödet för den svenska monarkin ökat med sex procentenheter. Säkert lite förvånande för dem som trott att kungens ställning skulle försvagas av uppmärksamheten kring den så kallade skandalboken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”.
I rättvisans namn ska sägas att den senaste mätningen jämförs med en mätning gjord före kronprinsessbröllopet. Naturligtvis kan bröllopet ha bidragit till att öka kungahusets popularitet. Men till syvende och sidst hänger stödet för monarkin på den sittande monarken.
Det kan faktiskt vara så att boken har fått folket att sluta upp bakom kungen. Svenskarna i gemen är förmodligen inte överdrivet upprörda över att kungen kanske hade ett förhållande med Camilla Henemark för ett antal år sedan.
En diskussion om kungen och monarkin behöver inte vara fel. Naturligtvis måste vi kunna diskutera om det är bäst för Sverige om landet representeras av kungen (och i framtiden av drottning Victoria) eller av en politiskt utsedd president.
Men då måste också svenska folket få veta vad kungen gör när han utövar sitt ämbetes åligganden. Vi har fått läsa mycket om hans smak för vackra kvinnor. Vi har även fått se bilder där prinsessan Madeleine röker och det har förts en diskussion i tidningarna kring prins Carl Philips förment klena studieresultat. Kungliga personers fortkörning når också kvällstidningarna förstasidor.
Däremot läser vi sällan om svenska statsbesök utomlands eller om de statsbesök som görs i Sverige av andra länders statsöverhuvuden. Informationen om kungafamiljens arbete i olika kommittéer och deras många besök runt om i Sverige är också begränsade. Det är egentligen bara vid utdelandet av Nobelprisen som kungafamiljen kommer i blickfånget för det representativa arbete de utför, och ändå hänger egentligen inte Nobelprisen på något sätt ihop med statschefen och kungahuset.
Det är beklagligt att många media, speciellt kvällstidningarna, har börjat behandla kungen och kungafamiljen som deltagare i en dokusåpa. Det gör att statschefens egentliga uppgift skyms.
Tänk om statsministerämbetet hanterades på samma sätt. Vad skulle det innebära för den svenska demokratin, om tidningar avsiktligt avstod från att berätta vad statsministern uträttade, och istället enbart intresserade sig för vilka kvinnor han träffar och vad hans hustru anser om detta?
Det finns även en annan aspekt kring kvällstidningarnas förtjusning över att få redogöra för innehållet i en bok om kungens eventuella otrohet. Man kan ha öppnat Pandoras ask. Om kungens möjliga kvinnoaffärer inte längre ska ses som en privatsak, utan som något som angår hela svenska folket, så dröjer det inte länge förrän även andra offentliga personers sexliv kommer att granskas. Det kan bli en amerikanisering av samhällslivet, där sexualmoralen inte längre är privat utan offentlig.
Vad kommer det att innebära för Sverige, om en av de viktigaste uppgifterna för tidningarnas granskning av makthavare i framtiden blir att jaga ”sexskandaler”?
I det framtida Sverige kommer kanske en Per Albin Hansson inte att kunna bli statsminister. Inte på grund av de politiska åsikter han företräder, utan därför att hans sexualmoral inte tål offentlighetens ljus.
2010-11-30
Ett parti utan politik
Mona Sahlins avgång som partiordförande är inte slutet på socialdemokratins kris. Det är inte ens början på slutet. Det är möjligen slutet på början.
Aldrig tidigare har det socialdemokratiska partiet befunnit sig i en så djup kris. Tiden närmast efter valet handlade all diskussion om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, så på något sätt kom den socialdemokratiska valkatastrofen i skymundan. Två månader efter valet har insikten börjat sprida sig. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.
Den som tror att det räcker för socialdemokraterna att byta partiledare, bedrar sig. Mona Sahlin och andra framträdande partiföreträdare har efter valet bekänt att hela valrörelsen var fel. Partiet gick helt enkelt till val med fel politik.
Ja, enligt Sahlin har politiken varit felaktig och bristfällig i decennier. Strax före sin avgång deklarerade hon att partiet inte tänkt en ny tanke på det näringspolitiska området på 20 år.
Att det är fel på den socialdemokratiska politiken har förvisso de borgerliga hävdat hela tiden, men när socialdemokraterna själva säger det, får krisen gigantiska proportioner. Om politiken i grunden är felaktig, då måste den naturligtvis bytas ut. Men mot vad?
Sedan Mona Sahlin avgått och hela partistyrelsen och verkställande utskottet har ”ställt sina platser till förfogande” har vi det häpnadsväckande förhållandet att Sveriges största parti både saknar politik och partiledning.
Tänk så fullständigt förödande det vore för socialdemokraterna, om vi plötsligt finge ett nyval. Vad skulle partiet göra då? Lämna walk over i avvaktan på att man kommit på vilken politik man vill stå för?
Många har i eftervalsanalysen kommit fram till att socialdemokraternas största problem i valrörelsen var en kombination av höga opinionssiffror och det rödgröna samarbetet. Det är inte lätt att förnya ett parti när man tycks vara föremål för väljarnas gunst. Då gällde det mest att sitta still i båten och göra ingenting.
När valrörelsen drog igång och väljarna började jämföra de båda regeringsalternativen, utföll emellertid jämförelsen till Alliansregeringens fördel. Då kunde inte socialdemokraterna göra något för att ändra kurs. Man var uppbunden av det rödgröna samarbetet, där Lars Ohly och vänsterpartiet gjorde allt vad de kunde för att få det rödgröna regeringsalternativet att framstå som stående så långt till vänster som möjligt.
Många som röstade borgerligt hade i tidigare val röstat socialdemokratiskt, men när socialdemokraterna med Ohly som bromskloss inte förmådde förnya sig, ville de inte längre ge socialdemokraterna sitt stöd.
Socialdemokraterna har ju traditionellt varit ett ”arbetarparti”, men i årets val var det bara 22 procent av dem som arbetar som röstade på partiet. Socialdemokraterna blev genom sin bidragslinje ett parti för dem som inte arbetar.
Det behövs en rejäl omprövning inom det socialdemokratiska partiet. Inte minst behöver de finna en politik. Att bara byta partiledare räcker inte.
Vem som blir ny partiordförande är ännu skrivet i stjärnorna, även om traditionalisten Sven-Erik Österberg, som är riksdagsgruppens ordförande, säkert kommer att vara en av de hetaste kandidaterna. Han har möjlighet att få förtroende inom skilda delar av partiet.
Däremot är det mycket tveksamt om han har förmågan att förnya socialdemokratin. Blir han vald, kommer han antagligen att vara en övergångslösning. Socialdemokraterna kan ha en lång, svår tid framför sig innan de har kommit på vad socialdemokrati ska innebära för framtiden.
Aldrig tidigare har det socialdemokratiska partiet befunnit sig i en så djup kris. Tiden närmast efter valet handlade all diskussion om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, så på något sätt kom den socialdemokratiska valkatastrofen i skymundan. Två månader efter valet har insikten börjat sprida sig. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.
Den som tror att det räcker för socialdemokraterna att byta partiledare, bedrar sig. Mona Sahlin och andra framträdande partiföreträdare har efter valet bekänt att hela valrörelsen var fel. Partiet gick helt enkelt till val med fel politik.
Ja, enligt Sahlin har politiken varit felaktig och bristfällig i decennier. Strax före sin avgång deklarerade hon att partiet inte tänkt en ny tanke på det näringspolitiska området på 20 år.
Att det är fel på den socialdemokratiska politiken har förvisso de borgerliga hävdat hela tiden, men när socialdemokraterna själva säger det, får krisen gigantiska proportioner. Om politiken i grunden är felaktig, då måste den naturligtvis bytas ut. Men mot vad?
Sedan Mona Sahlin avgått och hela partistyrelsen och verkställande utskottet har ”ställt sina platser till förfogande” har vi det häpnadsväckande förhållandet att Sveriges största parti både saknar politik och partiledning.
Tänk så fullständigt förödande det vore för socialdemokraterna, om vi plötsligt finge ett nyval. Vad skulle partiet göra då? Lämna walk over i avvaktan på att man kommit på vilken politik man vill stå för?
Många har i eftervalsanalysen kommit fram till att socialdemokraternas största problem i valrörelsen var en kombination av höga opinionssiffror och det rödgröna samarbetet. Det är inte lätt att förnya ett parti när man tycks vara föremål för väljarnas gunst. Då gällde det mest att sitta still i båten och göra ingenting.
När valrörelsen drog igång och väljarna började jämföra de båda regeringsalternativen, utföll emellertid jämförelsen till Alliansregeringens fördel. Då kunde inte socialdemokraterna göra något för att ändra kurs. Man var uppbunden av det rödgröna samarbetet, där Lars Ohly och vänsterpartiet gjorde allt vad de kunde för att få det rödgröna regeringsalternativet att framstå som stående så långt till vänster som möjligt.
Många som röstade borgerligt hade i tidigare val röstat socialdemokratiskt, men när socialdemokraterna med Ohly som bromskloss inte förmådde förnya sig, ville de inte längre ge socialdemokraterna sitt stöd.
Socialdemokraterna har ju traditionellt varit ett ”arbetarparti”, men i årets val var det bara 22 procent av dem som arbetar som röstade på partiet. Socialdemokraterna blev genom sin bidragslinje ett parti för dem som inte arbetar.
Det behövs en rejäl omprövning inom det socialdemokratiska partiet. Inte minst behöver de finna en politik. Att bara byta partiledare räcker inte.
Vem som blir ny partiordförande är ännu skrivet i stjärnorna, även om traditionalisten Sven-Erik Österberg, som är riksdagsgruppens ordförande, säkert kommer att vara en av de hetaste kandidaterna. Han har möjlighet att få förtroende inom skilda delar av partiet.
Däremot är det mycket tveksamt om han har förmågan att förnya socialdemokratin. Blir han vald, kommer han antagligen att vara en övergångslösning. Socialdemokraterna kan ha en lång, svår tid framför sig innan de har kommit på vad socialdemokrati ska innebära för framtiden.
2010-11-15
Ännu ett maktskifte
Även landstinget i Värmland får ett maktskifte. Värmlandsalliansen, bestående av de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet har gjort upp med landtingsfullmäktiges nykomlingar från Miljöpartiet. En sexpartikoalition med 41 av fullmäktiges 81 ledamöter bakom sig ska nu styra landstinget.
Den stora partisplittringen i landstingsfullmäktige är tvivelsutan ett problem. Nio partier blev invalda i år. Så många partier har aldrig tillförne haft säte i tinget.
Förhandlingarna har inte varit okomplicerade. Miljöpartiet har förvandlat såväl med Värmlandsalliansen som med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det spekulerades om att partiet kanske inte skulle våga sig på ytterligare en överenskommelse med de borgerliga, sedan man gjort upp med dessa i Karlstad och på Hammarö. Många av Miljöpartiets väljare har uppfattat det som att partiet i valrörelsen valt vänstersidan genom det rödgröna samarbetet på riksplanet. Att partiet lokalt och regionalt inte gjort några utfästelser om att samverka med (s) och (v) har inte alltid trängt igenom till väljarna. Därför kan det vara något av ett vågspel när man gör upp med de borgerliga på flera håll i Värmland.
I Kristinehamn valde Miljöpartiet dock att stödja Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ska man försöka se en linje i partiets agerande, så är det möjligen att man lierar sig med oppositionen, oavsett vilka som styr.
Att ta över styret i Landstinget i Värmland kan inte vara någon önskedröm, med tanke på hur ekonomin ser ut. 2011 går väl an, men sedan följer en treårsperiod med ett prognostiserat underskott på en miljard. Under några år har landstinget haft en tillfällig skattehöjning på 25 öre. Det blir alltmer uppenbart att denna skattehöjning måste betraktas som permanent. Inget parti kommer att föreslå att skatten sänks. Det ekonomiska läget är så allvarligt att det snarast är ytterligare skattehöjningar som får övervägas.
Landsting och kommuner får inte besluta om underfinansierade budgetar. Därför krävs att den politiska ledningen snarast fattar de viktiga inriktningsbesluten för ekonomin. Ett kraftigt ekonomiskt underskott kan bara åtgärdas på två sätt. Antingen ökar man intäkterna, eller också minskar man utgifterna. (En kombination av dessa båda saker är förstås också möjlig.)
Om inte Anders Borg kommer med nya statsbidrag, så kan landstinget bara få in nya intäkter genom höjning av skatt och avgifter. En 25-öring i skattehöjning ökar skatteintäkterna för landstinget i Värmland med drygt 100 miljoner kronor. En skattehöjning torde dock vara ett surt äpple att bita i för en moderat landstingsstyrelseordförande.
Kraftiga utgiftsnedskärningar är som sagt den andra vägen att gå. Sådana är emellertid impopulära bland allmänheten. Det krävs en mycket stark politisk ledning för att kunna driva den linjen.
Många minns vilka svårigheter det var att hantera en fempartikoalition 2002-2006. Det lär inte vara lättare att hålla ihop en sexpartikoalition, som bara har ett mandats majoritet i fullmäktige.
Landstinget hade egentligen behövt en starkare ledning än den som nu tillträder, men något sådant alternativ tycks inte ha funnits att tillgå. Vems är skulden för detta? Ja, den får väl delas mellan politikerna som inte kommer överens och väljarna som röstar in för många partier. Det kanske är dags att riksdagen funderar på om den nuvarande treprocentspärren till landstinget är för låg. Om landstinget hade haft en fyraprocentspärr precis som riksdagen, hade det suttit två partier färre i landstingsfullmäktige i Värmland.
Den stora partisplittringen i landstingsfullmäktige är tvivelsutan ett problem. Nio partier blev invalda i år. Så många partier har aldrig tillförne haft säte i tinget.
Förhandlingarna har inte varit okomplicerade. Miljöpartiet har förvandlat såväl med Värmlandsalliansen som med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det spekulerades om att partiet kanske inte skulle våga sig på ytterligare en överenskommelse med de borgerliga, sedan man gjort upp med dessa i Karlstad och på Hammarö. Många av Miljöpartiets väljare har uppfattat det som att partiet i valrörelsen valt vänstersidan genom det rödgröna samarbetet på riksplanet. Att partiet lokalt och regionalt inte gjort några utfästelser om att samverka med (s) och (v) har inte alltid trängt igenom till väljarna. Därför kan det vara något av ett vågspel när man gör upp med de borgerliga på flera håll i Värmland.
I Kristinehamn valde Miljöpartiet dock att stödja Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ska man försöka se en linje i partiets agerande, så är det möjligen att man lierar sig med oppositionen, oavsett vilka som styr.
Att ta över styret i Landstinget i Värmland kan inte vara någon önskedröm, med tanke på hur ekonomin ser ut. 2011 går väl an, men sedan följer en treårsperiod med ett prognostiserat underskott på en miljard. Under några år har landstinget haft en tillfällig skattehöjning på 25 öre. Det blir alltmer uppenbart att denna skattehöjning måste betraktas som permanent. Inget parti kommer att föreslå att skatten sänks. Det ekonomiska läget är så allvarligt att det snarast är ytterligare skattehöjningar som får övervägas.
Landsting och kommuner får inte besluta om underfinansierade budgetar. Därför krävs att den politiska ledningen snarast fattar de viktiga inriktningsbesluten för ekonomin. Ett kraftigt ekonomiskt underskott kan bara åtgärdas på två sätt. Antingen ökar man intäkterna, eller också minskar man utgifterna. (En kombination av dessa båda saker är förstås också möjlig.)
Om inte Anders Borg kommer med nya statsbidrag, så kan landstinget bara få in nya intäkter genom höjning av skatt och avgifter. En 25-öring i skattehöjning ökar skatteintäkterna för landstinget i Värmland med drygt 100 miljoner kronor. En skattehöjning torde dock vara ett surt äpple att bita i för en moderat landstingsstyrelseordförande.
Kraftiga utgiftsnedskärningar är som sagt den andra vägen att gå. Sådana är emellertid impopulära bland allmänheten. Det krävs en mycket stark politisk ledning för att kunna driva den linjen.
Många minns vilka svårigheter det var att hantera en fempartikoalition 2002-2006. Det lär inte vara lättare att hålla ihop en sexpartikoalition, som bara har ett mandats majoritet i fullmäktige.
Landstinget hade egentligen behövt en starkare ledning än den som nu tillträder, men något sådant alternativ tycks inte ha funnits att tillgå. Vems är skulden för detta? Ja, den får väl delas mellan politikerna som inte kommer överens och väljarna som röstar in för många partier. Det kanske är dags att riksdagen funderar på om den nuvarande treprocentspärren till landstinget är för låg. Om landstinget hade haft en fyraprocentspärr precis som riksdagen, hade det suttit två partier färre i landstingsfullmäktige i Värmland.
2010-11-04
Moralpaniken breder ut sig
Tänk så underbart det måste vara att veta att man är fullkomligt rättfärdig. Att likt fariséerna kunna slå sig för bröstet och veta att man till punkt och pricka har följt de gängse moralreglerna.
Alla klarar dock inte av att vara fullkomligt oförvitliga, och då fylkas den skränande hopen och ropar: Korsfäst! Korsfäst!
Inom politiken är det många som har fått uppleva detta. För någon vecka sedan var den stora nyheten att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten hade bjudits på studieresor. ”Mutor” ropades det, men det dröjde inte många dagar innan åklagaren konstaterade att det inte handlade om någon brottslig gärning. Det hjälper dock inte Sofia Arkelsten. Hon har redan i media utmålats som mutkolv.
Om hon istället hade åkt på studieresor på skattebetalarnas bekostnad, kan man räkna med att även detta hade kunnat vändas emot henne.
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin såg chansen att ta politiska poäng, genom att i ett tidigt skede gå till våldsamt angrepp mot Arkelsten. Sahlin borde ha vetat bättre än så, för vad hände? Genast kom ett avslöjande att Mona Sahlin hade fått biljetter till Stockholm Open, värda 7 500 kronor. Hon gick på tennismatcherna tillsammans med sin son. Nu är det hon som anklagas för mutbrott.
Givetvis ska ledande politiker vara ytterst försiktiga med vad de låter sig bjudas på, men det blir samtidigt lite löjligt om de inte får vara gäster på olika evenemang utan att det ska misstänkliggöras.
När regeringen Reinfeldt tillträdde, tvingades handelsminister Maria Borelius att avgå redan efter åtta dagar på posten. Hon hade nämligen inte betalat TV-licensen! Dessutom hade hon anlitat en ”svart” dagmamma. Även kulturminister Cecilia Stegö Chiló tvingades lämna sin post, sedan det uppdagats att inte heller hon hade betalat TV-licens. (Även migrationsminister Tobias Billström hade underlåtit att betala TV-licensen, men eftersom han inte var kvinna, kunde han sitta kvar.)
Genom den här ”ministerkrisen” sattes en märklig ribba när det gäller vilka kriterier som ska gälla för en bra politiker. Det spelar ingen roll vilka frågor han eller hon vill driva. Det viktiga är att TV-licensen är betald.
Frispråkighet kan också straffa sig. Biträdande utrikesministern Jan O Karlsson (statsråd 2002-03) var ständigt i blåsväder. När han varnade för att svensk biståndspolitik ibland kunde ha ett von oben-perspektiv med inställningen ”vad har vi gjort för negrerna idag?” fick han löpa gatlopp, fastän hans ord hade gällt att man inte skulle ha den synen. Att han dessutom hade låtit UD betala en kräftskiva för 3000 kronor spädde på hans dåliga rykte.
Naturligtvis ska det finnas klara regler för representation och gåvor, och visst ska statsråd tänka på hur de uttrycker sig. Men inte i något av de nämnda exemplen har någon fällts för brott. Det är i ”folkdomstolarna” som de har dömts med kvällstidningarna som åklagare och domare.
Det finns en risk att vi sorterar bort alla politiker som vågar sticka ut. Vem vill riskera att bli steglad och hudflängd i media och bespottad av populasen? Istället kan vi få en politikerkår med tystlåtna, välkammade människor, som aldrig någonsin slängt något fel vid sopsorteringen, men som heller aldrig skulle drömma om att uträtta något betydelsefullt.
Är det så vi vill att det ska vara?
Alla klarar dock inte av att vara fullkomligt oförvitliga, och då fylkas den skränande hopen och ropar: Korsfäst! Korsfäst!
Inom politiken är det många som har fått uppleva detta. För någon vecka sedan var den stora nyheten att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten hade bjudits på studieresor. ”Mutor” ropades det, men det dröjde inte många dagar innan åklagaren konstaterade att det inte handlade om någon brottslig gärning. Det hjälper dock inte Sofia Arkelsten. Hon har redan i media utmålats som mutkolv.
Om hon istället hade åkt på studieresor på skattebetalarnas bekostnad, kan man räkna med att även detta hade kunnat vändas emot henne.
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin såg chansen att ta politiska poäng, genom att i ett tidigt skede gå till våldsamt angrepp mot Arkelsten. Sahlin borde ha vetat bättre än så, för vad hände? Genast kom ett avslöjande att Mona Sahlin hade fått biljetter till Stockholm Open, värda 7 500 kronor. Hon gick på tennismatcherna tillsammans med sin son. Nu är det hon som anklagas för mutbrott.
Givetvis ska ledande politiker vara ytterst försiktiga med vad de låter sig bjudas på, men det blir samtidigt lite löjligt om de inte får vara gäster på olika evenemang utan att det ska misstänkliggöras.
När regeringen Reinfeldt tillträdde, tvingades handelsminister Maria Borelius att avgå redan efter åtta dagar på posten. Hon hade nämligen inte betalat TV-licensen! Dessutom hade hon anlitat en ”svart” dagmamma. Även kulturminister Cecilia Stegö Chiló tvingades lämna sin post, sedan det uppdagats att inte heller hon hade betalat TV-licens. (Även migrationsminister Tobias Billström hade underlåtit att betala TV-licensen, men eftersom han inte var kvinna, kunde han sitta kvar.)
Genom den här ”ministerkrisen” sattes en märklig ribba när det gäller vilka kriterier som ska gälla för en bra politiker. Det spelar ingen roll vilka frågor han eller hon vill driva. Det viktiga är att TV-licensen är betald.
Frispråkighet kan också straffa sig. Biträdande utrikesministern Jan O Karlsson (statsråd 2002-03) var ständigt i blåsväder. När han varnade för att svensk biståndspolitik ibland kunde ha ett von oben-perspektiv med inställningen ”vad har vi gjort för negrerna idag?” fick han löpa gatlopp, fastän hans ord hade gällt att man inte skulle ha den synen. Att han dessutom hade låtit UD betala en kräftskiva för 3000 kronor spädde på hans dåliga rykte.
Naturligtvis ska det finnas klara regler för representation och gåvor, och visst ska statsråd tänka på hur de uttrycker sig. Men inte i något av de nämnda exemplen har någon fällts för brott. Det är i ”folkdomstolarna” som de har dömts med kvällstidningarna som åklagare och domare.
Det finns en risk att vi sorterar bort alla politiker som vågar sticka ut. Vem vill riskera att bli steglad och hudflängd i media och bespottad av populasen? Istället kan vi få en politikerkår med tystlåtna, välkammade människor, som aldrig någonsin slängt något fel vid sopsorteringen, men som heller aldrig skulle drömma om att uträtta något betydelsefullt.
Är det så vi vill att det ska vara?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)