Karlstads tomtrea skapar problem

Att systemet med tomträtt för villatomter har överlevt sig självt är nog de flesta överens om. Det infördes under en tid då det var ett sätt att låta ”vanligt folk” bygga egna hem utan att behöva köpa mark. Kommunen ägde marken och husägaren betalade tomträttsavgäld, det vill säga hyra för marken.
Senare gick det politisk ideologi i tomträttsfrågan. Borgerliga politiker ville låta de tomträttsinnehavare som så önskade få friköpa tomterna medan vänsterpolitiker ville behålla systemet därför att markvärdesstegringen skulle tillfalla kommunen och inte enskilda.
Det har dock inte funnits någon egentlig marknad att sälja tomträtter på. Mark med tomträtt kan ju inte säljas till någon annan än tomträttsinnehavaren. Därför har det inte funnits ett marknadspris i egentlig mening på denna mark.
Det som framför allt har skapat problem har varit att kommunen i gångna tider skrev på tok för långa avtal med tomträttsinnehavarna. Det normala var 60-åriga avtal utan indexuppräkning av avgälden. Mot slutet av denna långa avtalstid har därför tomträttsavgälden ofta varit löjligt låg. När avtalstiden löpt ut har det då blivit ”chockhöjningar” av avgälderna. Många avtal har nyligen löpt ut och då har en del av dessa tomträttsinnehavare uppenbarligen varit helt ovetande om vad detta har inneburit. Samtidigt steg priserna för friköp kraftigt på grund av höjda taxeringsvärden.
Dessa tomträttsinnehavare har därför begärt att kommunen ska kompensera dem för deras okunnighet. Men en tomträttsinnehavare har naturligtvis en skyldighet att ta reda på hur tomträttsavtalet ser ut, på samma sätt som en fastighetsägare måste ta reda på om det finns servitut på en fastighet.
På grund av valet gick det fullständigt troll i frågan. Partierna tävlade om vilka som mest ville gå missnöjda tomträttsinnehavare till mötes. Idag ska kommunfullmäktige till sist fatta beslut om nya regler för försäljningen av tomträtterna. Det blir rea på tomträtterna. De som under många år har haft förmånen att betala otroligt låga tomträttsavgälder kompenseras för detta genom att priset för friköp sänks kraftigt…
Förhoppningsvis kommer de flesta tomträtterna nu att säljas, så att systemet kan avvecklas. Men detta innebär inte att alla är lyckliga och glada. Rabatten som ges är orimligt stor. Därför protesterar nu de som inte får del av kommunens nya givmildhet. En hel del tomträttsinnehavare har redan friköpt sina tomter i enlighet med de regler som gällde fram till dagens beslut. Dessa är nu fly förbannade och kräver kompensation, eftersom de med viss rätt känner sig lurade.
Någon retroaktiv återbetalning av pengar lär dock inte ske. Kommunen konstaterar att avtal är avtal. Det sistnämnda håller nog de klagande med om. Problemet är ju att detta inte gällde för dem som nu får köpa tomter på rea. För dem har kommunen kunnat tänja på avtal och regler.
Det vore intressant om kommunens beslut överklagas av någon av dem som friköpt sin tomt enligt de gamla reglerna. Är kommunens beslut verkligen i överensstämmelse med kommunallagens likställighetsprincip?

Ropen skalla: Kommunalråd åt alla!

”It’s Raining Men” skrevs 1979 av Paul Jabara och Paul Shaffer. I landstinget i Värmland och i Karlstads kommun är det en annan låt som hörs nu. Här regnar det landstingsråd och kommunalråd.
I landstinget har landstingsrådsfunktionen svämmat över. Alla ska vara landstingsråd. Detta beror på att den nya majoriteten består av hela sex partier, och naturligtvis vill alla gruppledarna ha landstingsråds titel och arvode. Därför är nu Fredrik Larsson (m), Jane Larsson (c), Gert Ohlsson (fp), Erik Jansson (siv), Eva Hallström (mp) och Elisabeth Kihlström (kd) alla landstingsråd i den nya organisationen.
Den politiska majoriteten insåg naturligtvis att det kan vara svårt att för allmänheten förklara detta rekord i antalet landstingsråd. Därför gällde det att snabbt tillskapa nya politiska arbetsuppgifter. Landstingsstyrelsen kommer i fortsättningen att ha sex utskott, vilket som av en händelse är lika många som antalet landstingsråd. Det är inte sjukvårdens behov av styrning som här har varit vägledande, utan skälet är givetvis att alla landstingsråd vill ha sitt alldeles eget lilla utskott att pyssla med.
Oppositionen blev inte heller lottlös. Socialdemokraterna Ulric Andersson och Christina Wahrolin samt vänsterpartisten Anders Nilsson blir oppositionsråd. Sverigedemokraten Runar Filper får nöja sig med att få ett tioprocentigt gruppledararvode.
Fördelningen av oppositionsmedlen är lite märklig. Inför valet underströk Värmlandsalliansen vikten av att alla gruppledare skulle få en ordentlig möjlighet att arbeta och ett gruppledararvode lika för alla var en viktig del i detta. Nu visar det sig att Sverigedemokraterna har behandlats annorlunda än övriga partier. Att partiet isoleras politiskt är en sak, men fördelningen av partiresurser borde rimligen ske utifrån principer och inte utifrån politiska preferenser.
Den nya politiska organisationen kostar fyra miljoner kronor mer än den gamla. Det är förvisso inte så mycket i landstingets totala budget, men nog kommer många att fundera över om det är en riktig prioritering när budgetprognoserna pekar på hundratals miljoner i underskott för de närmsta åren.
Som ett försök att finansiera en liten del av den utökade landstingsrådsorganisationen kommer antalet sammanträdesdagar för landstingsfullmäktige att minska och det blir färre ledamöter i fullmäktiges beredningar. Den vanlige landstingsledamoten kommer sålunda att ägna mindre tid åt landstingspolitiken.
Även i Karlstad kommer det att bli mängder av kommunalråd den kommande mandatperioden. Enbart majoritetens fem partier kommer att ha sju kommunalråd, även om inte alla är på heltid. Därtill kommer oppositionens kommunalrådsposter.
På Hammarö och i Kil har också fler kommunalråd tillsatts när de nya majoriteterna har bildats.
Det tycks som om det blir alltmer vanligt att kommunalrådsposter är något som används för att betala de politiska överenskommelserna. I Karlstad fick Miljöpartiet med fem mandat två kommunalrådsposter på halvtid. Eftersom de båda kommunalråden kommer att ha arvoderade ordförandeskap, kommer de i praktiken att arbeta som politiker på heltid.
Givetvis måste det finnas en politisk ledning i kommuner och landsting, som har tid och ekonomisk möjlighet att arbeta med den politiska styrningen. Men då ska den politiska organisationen bygga på detta behov och inte vara en betalningsuppgörelse.
Vi får inte glömma bort att det är fritidspolitikerna, inte kommunal- och landstingsråden, som är de egentliga bärarna av det demokratiska uppdraget.