Magnus Andersson, ordförande för Centerns ungdomsförbund, och Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet, föreslår i en gemensam debattartikel att Centern och Folkpartiet slås ihop. På det sättet vill de stärka den svenska liberalismen. Debattörerna säger sig inte se något värde i att Sverige har två liberala partier.
Tanken på att slå samman Centern och Folkpartiet är på intet sätt ny. Det var nära att det hände 1973, men Centerns förtroenderåd sade nej. Sedan dess har idén varit tämligen död. Det hindrar naturligtvis inte att man för diskussioner. Ett lands partisystem måste inte se likadant ut i alla tider. Under lång tid hade vi fem riksdagspartier i Sverige. Idag har vi åtta. Så visst förändras partisystemet, även om det går långsamt.
Men förslaget om att slå samman Centern och Folkpartiet för att på så sätt få ett nytt starkt liberalt parti i Sverige bygger på flera förutsättningar, som är tvivelaktiga, för att inte säga felaktiga.
Förvisso tillhör de båda partierna samma liberala partigruppering i EU-parlamentet, där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår i en annan. Men vad är det i de svenska partiernas program och dagspolitik som gör att exempelvis Centern kan ses som mer liberalt än Moderaterna? På vilket sätt har vi de senaste åren kunnat märka att Centern och Folkpartiet har drivit en liberal linje i strid mot de båda andra regeringspartierna?
Centern är inte ett parti som vuxit fram ur den svenska liberalismen. Istället har det varit ett parti som slagit vakt om landsbygdsbefolkningens intressen. På senare år har partiet för all del förändrats, i vart fall på riksplanet. Partiet har blivit mer liberalt genom bland annat ”Stureplanscentern”, samtidigt som glesbygdsfrågorna har tonats ned. Men är det en positiv utveckling? Partiet har på samma gång tappat många väljare. Vad är det för mening med Centern, om man blir ännu ett storstadsbaserat ”liberalt” parti? På den fronten råder redan en viss överetablering.
Andelen jordbrukare är givetvis betydligt mindre idag än när dåvarande Bondeförbundet grundades, men det borde finnas ett utrymme för ett parti som väljer att aktivt arbeta för människorna som lever utanför storstäderna. Dessa människor brukar varken Centerns eller Folkpartiets unga storstadsliberaler ägna så många tankar.
Centern måste tämligen snart göra ett viktigt vägval. Ska man gå tillbaka till sina rötter, eller slåss om lattedrickande storstadsliberaler?
Centern har för övrigt fler medlemmar än Folkpartiet. Tänk om det nya partiet väljer jordbruksminister Eskil Erlandsson till partiledare. Skulle han vara den liberala spjutspetsen mot framtiden?
Folkpartiet å sin sida borde försöka få en skarpare socialliberal profil. Det är många av partiets gamla medlemmar och tidigare väljare som saknar en socialt inriktad vänsterliberalism. Inte ska väl dessa behöva gå till Miljöpartiet?
Det finns även ytterligare ett stort fel i tanken på att slå ihop två små partier till ett stort, och det är att man förutsätter att de båda gamla partiernas väljare med automatik följer med till det nya. Men vad finns det för garantier för detta? Tänk om väljarna inte vill vara med och stödja det nya partiet, utan istället söker sig till andra partier när deras gamla parti har försvunnit. Om Centerliberalerna får hälften av de röster som Centern och Folkpartiet hade tillsammans, på vilket sätt har då den svenska liberalismen förstärkts?
2011-01-12
Vad kan vi vänta oss av det nya året?
Ett nytt år ligger framför oss. Nyårslöftena är avgivna, och i många fall redan brutna. Champagnekorkarna har smällt och stjärnglansen från de sista fyrverkeripjäserna har falnat. Vad kan vi då vänta oss av det nya året? Det här kan vi se i kristallkulan:
Socialdemokraterna väljer Sven-Erik Österberg till ny partiledare. Någon entusiasm präglar inte valet, men han ses som en kompromisskandidat. I sitt tal på kongressen talar han om vikten av att arbeta för traditionella socialdemokratiska värderingar i en föränderlig tid. Partiet går framåt i opinionsundersökningarna efter kongressen, men det vänder åter nedåt när det visar sig att ingenting har förändrats.
Centerpartiet fortsätter att ligga dåligt till i opinionsundersökningarna. Maud Olofsson aviserar sin avgång, men avsaknaden av en självklar efterträdare gör att partiet går ett turbulent år till mötes.
Även vänsterpartiet byter partiledare. Lars Ohly vill sitta kvar, men partikamraterna har tröttnat efter det att partiet backat i samtliga val med Ohly som partiordförande. Ny partiledare blir Jonas Sjöstedt.
Moderaterna fortsätter att dominera den svenska politiken, men regeringssamarbetet kan börja gnissla när det bli alltmer uppenbart att de små regeringspartierna börjar malas sönder.
Kronprinsessan Victoria nedkommer med en son. Den lille prinsen ska heta Gustaf och hans morfar ger honom titeln hertig av Skåne.
Landstingsstyrelsens ordförande Fredrik Larsson (m) meddelar att den tillfälliga skattehöjning som det vänsterstyrda landstinget införde nu ska permanentas. Landstingets kostnadsutveckling gör att det är helt otänkbart att återgå till den lägre skattesatsen.
Nya mobiltelefoner dyker upp i affärerna. Kunderna strömmar till för att byta ut sina gamla, fullt fungerande, telefoner.
Islamister utför nya attentat runtom i Europa. Även i Sverige utförs en terroristhandling. I TV:s debattprogram diskuterar man vad det svenska samhället kan ha gjort för fel.
Euron fortsätter att darra. I hela Europa funderar man över om valutaunionen kommer att hålla eller om euro-projektet var fel från början. Folkpartiledaren Jan Björklund föreslår en ny svensk folkomröstning för att så snabbt som möjligt kunna byta ut kronan mot euron.
Värmland och Västra Götaland fortsätter diskussionerna om ett samgående. De ledande politikerna blir överens om hur många nya regionrådsposter som ska inrättas. Det är däremot fortsatt oklart på vilket sätt Värmland och värmlänningarna kommer att gynnas av en storregion.
Svenska Kyrkan fortsätter att tappa medlemmar. Biskoparna är oroade och förvånade. ”Vi har bytt ut Fader Vår, ändrat psalmerna, gjort om gudstjänstordningen och tonat ner Bibelns traditionella budskap, men ändå verkar kyrkan attrahera allt färre. Det är obegripligt”, säger ärkebiskopen.
Vinter utbryter i slutet av året. Att det även i år faller snö chockar infrastrukturministern och SJ-ledningen. Resenärerna rasar över inställda tåg. ”Ingen kan väl förvänta sig att tågen ska gå när det snöar”, säger SJ-chefen i en kommentar.
Julhandeln slår nytt rekord.
Socialdemokraterna väljer Sven-Erik Österberg till ny partiledare. Någon entusiasm präglar inte valet, men han ses som en kompromisskandidat. I sitt tal på kongressen talar han om vikten av att arbeta för traditionella socialdemokratiska värderingar i en föränderlig tid. Partiet går framåt i opinionsundersökningarna efter kongressen, men det vänder åter nedåt när det visar sig att ingenting har förändrats.
Centerpartiet fortsätter att ligga dåligt till i opinionsundersökningarna. Maud Olofsson aviserar sin avgång, men avsaknaden av en självklar efterträdare gör att partiet går ett turbulent år till mötes.
Även vänsterpartiet byter partiledare. Lars Ohly vill sitta kvar, men partikamraterna har tröttnat efter det att partiet backat i samtliga val med Ohly som partiordförande. Ny partiledare blir Jonas Sjöstedt.
Moderaterna fortsätter att dominera den svenska politiken, men regeringssamarbetet kan börja gnissla när det bli alltmer uppenbart att de små regeringspartierna börjar malas sönder.
Kronprinsessan Victoria nedkommer med en son. Den lille prinsen ska heta Gustaf och hans morfar ger honom titeln hertig av Skåne.
Landstingsstyrelsens ordförande Fredrik Larsson (m) meddelar att den tillfälliga skattehöjning som det vänsterstyrda landstinget införde nu ska permanentas. Landstingets kostnadsutveckling gör att det är helt otänkbart att återgå till den lägre skattesatsen.
Nya mobiltelefoner dyker upp i affärerna. Kunderna strömmar till för att byta ut sina gamla, fullt fungerande, telefoner.
Islamister utför nya attentat runtom i Europa. Även i Sverige utförs en terroristhandling. I TV:s debattprogram diskuterar man vad det svenska samhället kan ha gjort för fel.
Euron fortsätter att darra. I hela Europa funderar man över om valutaunionen kommer att hålla eller om euro-projektet var fel från början. Folkpartiledaren Jan Björklund föreslår en ny svensk folkomröstning för att så snabbt som möjligt kunna byta ut kronan mot euron.
Värmland och Västra Götaland fortsätter diskussionerna om ett samgående. De ledande politikerna blir överens om hur många nya regionrådsposter som ska inrättas. Det är däremot fortsatt oklart på vilket sätt Värmland och värmlänningarna kommer att gynnas av en storregion.
Svenska Kyrkan fortsätter att tappa medlemmar. Biskoparna är oroade och förvånade. ”Vi har bytt ut Fader Vår, ändrat psalmerna, gjort om gudstjänstordningen och tonat ner Bibelns traditionella budskap, men ändå verkar kyrkan attrahera allt färre. Det är obegripligt”, säger ärkebiskopen.
Vinter utbryter i slutet av året. Att det även i år faller snö chockar infrastrukturministern och SJ-ledningen. Resenärerna rasar över inställda tåg. ”Ingen kan väl förvänta sig att tågen ska gå när det snöar”, säger SJ-chefen i en kommentar.
Julhandeln slår nytt rekord.
2011-01-05
Socialdemokraterna söker sin saknade själ
Socialdemokraterna befinner sig i fritt fall. Så kommenteras partiets urusla opinionssiffror i många tidningar. Efter det katastrofala valresultatet i september, då Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914, har kräftgången fortsatt. Valets 30,7 procent ter sig nu som en hög siffra. Nu är det bara var fjärde väljare som säger sig stödja partiet. Moderaterna ligger långt före huvudkonkurrenten.
Att Socialdemokraterna fortsätter att rasa är naturligtvis inte förvånande. Sedan valet har partiledaren Mona Sahlin hunnit meddela att hon avgår vid extrakongressen i mars 2011. Samtidigt har hon och flera andra ledande socialdemokrater deklarerat att det var ett misstag att gå in i det rödgröna samarbetet, i vart fall vad gäller Vänsterpartiet, och man menar även att partiets politik var felaktig på många avgörande punkter.
Någon liknande offentlig självpiskning har nog inget annat parti ägnat sig åt tidigare. Det normala efter en valförlust är att partianalysen blir att man inte har nått ut med sitt budskap. Om bara fler väljare hade fått ta del av partiets åsikter, så skulle valresultatet ha blivit mycket bättre.
Men socialdemokraterna ser alltså den egna politiken som problemet, vilket är överraskande insiktsfullt. Frågan är väl bara vad man ska använda den nyvunna insikten till.
Hur gör ett parti, när man helt ska bryta med sin politik? Det handlar här om en större omvandling än den som Moderaterna genomgick efter valförlusten 2002 när Socialdemokraterna beger sig ut på jakt efter en själ.
Något lätt förvandlingsarbete blir det inte. Socialdemokraterna behöver gå mot mitten för att kunna nå väljarna, men inom partiet finns många vänsternostalgiker som menar att det är en tydligare vänsterprofil som behövs. Om vänsterfalangen vinner, blir det en lång ökenvandring för Socialdemokraterna. Väljarna efterfrågar inte mer socialistisk frasradikalism. Gjorde de det, skulle vänsterpartiet vara ett betydligt större parti.
Den största utmaningen för den nya partiledningen blir därför att få kommande partikongresser med sig på en ny politik, som delvis går stick i stäv med kongressombudens åsikter. Dessutom är det kanske lite konstigt att byta politik för att försöka väljare, istället för att försöka vinna väljare för sin politik. Fast om ledarna inte tror på den egna politiken, så är det svårt att övertyga väljarna.
Men att gå högerut innebär också problem. När Socialdemokraterna nu bekänner att Alliansens politik är bättre än den egna, så kan de givetvis ansluta sig till den. Men då blir Socialdemokraterna en kopia av Moderaterna. Varför ska i så fall väljarna stödja Socialdemokraterna? Högervridningen skulle även kunna skrämma iväg vänsterinriktade sympatisörer till Vänsterpartiet, inte minst om (v) förmår byta ut Lars Ohly, som alltmer framstår som ett sänke för sitt parti.
Därför sitter Socialdemokraterna i något som liknar en rävsax. Man saknar både partiledare och politik just nu. För närvarande arbetar valberedningen med att finna en ny partiordförande. Det är svårt att förstå vilka kriterierna ska vara när man letar efter honom eller henne. Han eller hon ska ta över ett parti som ännu inte vet vilken politik man ska föra. Ska den nye partiledaren formulera den nya politiken, eller ska han eller hon i efterhand få veta vilken politiken är?
Socialdemokraternas sönderfall har gått lika snabbt som det forna östblockets upplösning. Vem hade kunnat tro detta för två år sedan?
Att Socialdemokraterna fortsätter att rasa är naturligtvis inte förvånande. Sedan valet har partiledaren Mona Sahlin hunnit meddela att hon avgår vid extrakongressen i mars 2011. Samtidigt har hon och flera andra ledande socialdemokrater deklarerat att det var ett misstag att gå in i det rödgröna samarbetet, i vart fall vad gäller Vänsterpartiet, och man menar även att partiets politik var felaktig på många avgörande punkter.
Någon liknande offentlig självpiskning har nog inget annat parti ägnat sig åt tidigare. Det normala efter en valförlust är att partianalysen blir att man inte har nått ut med sitt budskap. Om bara fler väljare hade fått ta del av partiets åsikter, så skulle valresultatet ha blivit mycket bättre.
Men socialdemokraterna ser alltså den egna politiken som problemet, vilket är överraskande insiktsfullt. Frågan är väl bara vad man ska använda den nyvunna insikten till.
Hur gör ett parti, när man helt ska bryta med sin politik? Det handlar här om en större omvandling än den som Moderaterna genomgick efter valförlusten 2002 när Socialdemokraterna beger sig ut på jakt efter en själ.
Något lätt förvandlingsarbete blir det inte. Socialdemokraterna behöver gå mot mitten för att kunna nå väljarna, men inom partiet finns många vänsternostalgiker som menar att det är en tydligare vänsterprofil som behövs. Om vänsterfalangen vinner, blir det en lång ökenvandring för Socialdemokraterna. Väljarna efterfrågar inte mer socialistisk frasradikalism. Gjorde de det, skulle vänsterpartiet vara ett betydligt större parti.
Den största utmaningen för den nya partiledningen blir därför att få kommande partikongresser med sig på en ny politik, som delvis går stick i stäv med kongressombudens åsikter. Dessutom är det kanske lite konstigt att byta politik för att försöka väljare, istället för att försöka vinna väljare för sin politik. Fast om ledarna inte tror på den egna politiken, så är det svårt att övertyga väljarna.
Men att gå högerut innebär också problem. När Socialdemokraterna nu bekänner att Alliansens politik är bättre än den egna, så kan de givetvis ansluta sig till den. Men då blir Socialdemokraterna en kopia av Moderaterna. Varför ska i så fall väljarna stödja Socialdemokraterna? Högervridningen skulle även kunna skrämma iväg vänsterinriktade sympatisörer till Vänsterpartiet, inte minst om (v) förmår byta ut Lars Ohly, som alltmer framstår som ett sänke för sitt parti.
Därför sitter Socialdemokraterna i något som liknar en rävsax. Man saknar både partiledare och politik just nu. För närvarande arbetar valberedningen med att finna en ny partiordförande. Det är svårt att förstå vilka kriterierna ska vara när man letar efter honom eller henne. Han eller hon ska ta över ett parti som ännu inte vet vilken politik man ska föra. Ska den nye partiledaren formulera den nya politiken, eller ska han eller hon i efterhand få veta vilken politiken är?
Socialdemokraternas sönderfall har gått lika snabbt som det forna östblockets upplösning. Vem hade kunnat tro detta för två år sedan?
Mörkermännen får inte bestämma dagordningen
Till slut hände det som många fruktat. En galen islamist genomförde ett sprängattentat i centrala Stockholm. Hundratals människor kunde ha dött, men turligt nog var det bara attentatsmannen, 28-årige Taimour Abdulwahab, som omkom.
I det meddelande som mannen skickade ut strax före explosionen skrev han: ”Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med.”
Är då detta attentat början på civilisationernas krig? Kommer flera hundratusen muslimer i Sverige att se Abdulwahabs vansinnesdåd som en signal att gripa till vapen och mörda alla demokrater, liberaler, kristna, judar, homosexuella och så vidare? Nej, det kommer inte att ske. De flesta muslimer är helt ointresserade av att begå skändligheter i Allahs och Muhammeds namn.
Däremot kan det inte uteslutas att det finns andra stollar som triggas igång av Abdulwahabs försök att anställa en massaker. Man bör inte blunda för att det på flera håll i Sverige finns små grupper av radikala islamister, som hatar det samhälle de lever i och som på fullt allvar tycker att det är ett allvarligt brott att avbilda Muhammed som rondellhund.
Som motiv för dådet angav terroristen Sveriges militära engagemang i Afghanistan samt Lars Vilks’ teckningar. Är det då Lars Vilks’ fel att det finns islamistisk terrorism? Naturligtvis inte. Den cancersvulsten kommer att finnas, oavsett vad Lars Vilks ägnar sig åt. Dessa galningar kommer att fortsätta attackerna mot demokrati och yttrandefrihet över hela världen. Det är bara deras måltavlor som förändras.
Vad som framför allt är viktigt för vårt samhälle i det långa perspektivet är att vi inte börjar se frågorna ur terroristernas synvinkel. Det finns människor som tycker att Vilks borde sluta provocera och att vi borde ta mer hänsyn till de religiösa fundamentalisterna. Många tidningar tillämpar en selektiv självcensur och vägrar publicera Muhammedbilder, samtidigt som de mycket väl kan visa nidbilder av Jesus. Det anses ju lite farligare att kränka muslimer än att kränka kristna… Detta är givetvis helt fel väg att gå. Då låter vi de religiösa mörkermännen styra.
För den som vill att samhället ska genomsyras av den grymma, ålderdomliga sharialagstiftningen och som vill ha diktatur finns det andra länder än Sverige att söka sig till. Det finns flera länder i Mellanöstern där kvinnor stenas för otrohet, där tjuvar får händerna avhuggna och där det är belagt med dödsstraff att smäda Muhammed eller att lämna islam. Sverige ska däremot styras enligt demokratiska, humanistiska principer.
Vi har tidigare haft en hädelselagstiftning i Sverige. Det var straffbart att säga något nedsättande om Vite Krist. Idag har principerna om yttrandefrihet tagit över. Detta gäller då även för islam. Vem som helst har rätt att kalla Muhammed för hund eller gris, även om det finns muslimer som känner sig kränkta. De får lära sig att leva med detta, på samma sätt som kristna i Sverige har fått lära sig att leva med att det de håller för heligt ifrågasätts.
Börjar vi tumma på detta, så har terroristerna vunnit sina första segrar, och det får vi inte tillåta. Mörkermännen får inte bestämma dagordningen.
I det meddelande som mannen skickade ut strax före explosionen skrev han: ”Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med.”
Är då detta attentat början på civilisationernas krig? Kommer flera hundratusen muslimer i Sverige att se Abdulwahabs vansinnesdåd som en signal att gripa till vapen och mörda alla demokrater, liberaler, kristna, judar, homosexuella och så vidare? Nej, det kommer inte att ske. De flesta muslimer är helt ointresserade av att begå skändligheter i Allahs och Muhammeds namn.
Däremot kan det inte uteslutas att det finns andra stollar som triggas igång av Abdulwahabs försök att anställa en massaker. Man bör inte blunda för att det på flera håll i Sverige finns små grupper av radikala islamister, som hatar det samhälle de lever i och som på fullt allvar tycker att det är ett allvarligt brott att avbilda Muhammed som rondellhund.
Som motiv för dådet angav terroristen Sveriges militära engagemang i Afghanistan samt Lars Vilks’ teckningar. Är det då Lars Vilks’ fel att det finns islamistisk terrorism? Naturligtvis inte. Den cancersvulsten kommer att finnas, oavsett vad Lars Vilks ägnar sig åt. Dessa galningar kommer att fortsätta attackerna mot demokrati och yttrandefrihet över hela världen. Det är bara deras måltavlor som förändras.
Vad som framför allt är viktigt för vårt samhälle i det långa perspektivet är att vi inte börjar se frågorna ur terroristernas synvinkel. Det finns människor som tycker att Vilks borde sluta provocera och att vi borde ta mer hänsyn till de religiösa fundamentalisterna. Många tidningar tillämpar en selektiv självcensur och vägrar publicera Muhammedbilder, samtidigt som de mycket väl kan visa nidbilder av Jesus. Det anses ju lite farligare att kränka muslimer än att kränka kristna… Detta är givetvis helt fel väg att gå. Då låter vi de religiösa mörkermännen styra.
För den som vill att samhället ska genomsyras av den grymma, ålderdomliga sharialagstiftningen och som vill ha diktatur finns det andra länder än Sverige att söka sig till. Det finns flera länder i Mellanöstern där kvinnor stenas för otrohet, där tjuvar får händerna avhuggna och där det är belagt med dödsstraff att smäda Muhammed eller att lämna islam. Sverige ska däremot styras enligt demokratiska, humanistiska principer.
Vi har tidigare haft en hädelselagstiftning i Sverige. Det var straffbart att säga något nedsättande om Vite Krist. Idag har principerna om yttrandefrihet tagit över. Detta gäller då även för islam. Vem som helst har rätt att kalla Muhammed för hund eller gris, även om det finns muslimer som känner sig kränkta. De får lära sig att leva med detta, på samma sätt som kristna i Sverige har fått lära sig att leva med att det de håller för heligt ifrågasätts.
Börjar vi tumma på detta, så har terroristerna vunnit sina första segrar, och det får vi inte tillåta. Mörkermännen får inte bestämma dagordningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)