tag:blogger.com,1999:blog-223803412024-03-13T12:08:50.446+01:00Robert Warholm (fp)En blogg där jag har möjlighet att uttrycka synpunkter på olika aktuella frågor.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.comBlogger75125tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-83633793139154253312011-03-13T23:04:00.003+01:002011-03-13T23:06:28.776+01:00Hur mäter man ett biblioteks värde?<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.karlstad.se/apps/symfoni/karlstad/karlstad_mm.nsf/lupgraphics/Hyllor.JPG/$file/Hyllor.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="239" src="http://www.karlstad.se/apps/symfoni/karlstad/karlstad_mm.nsf/lupgraphics/Hyllor.JPG/$file/Hyllor.JPG" width="179" /></a></div><br />
I vår tid ska allt mätas, och helst så exakt som möjligt. Digitala klockor mäter exakt på sekunden och våra hems placering kan anges med gps-koordinater. <br />
Företag mäter naturligtvis lönsamheten. Det är förståeligt. Vem skulle vilja satsa pengar i ett olönsamt företag. Själva grundidén med de flesta företag är att de ska generera vinst till sina ägare.<br />
Men de senaste decennierna har även kommuner och landsting börjat kvantifiera sin verksamhet. Det skapas nyckeltal för de flesta aktiviteter, och målen ska vara mätbara så att de kan utvärderas. I många fall fastnar politiker och tjänstemän i nyckeltalsträsket, och de börjar tro att de har mätt kvaliteten på sin verksamhet, när de har utvärderat sina siffror.<br />
Kvalitet kan emellertid inte alltid anges i siffror. Det är inte heller rimligt att ställa upp produktivitets- och effektivitetsmål för alla verksamheter.<br />
När är äldreomsorgen som bäst? Är det om man kan utfodra de gamla på snabbast möjliga sätt och så fort som möjligt få dem i säng? Då minskar ju personalbehovet, och produktiviteten kan sägas ha ökat. <br />
Eller är äldreomsorgen som bäst när man drar ner på effektiviteten och ägnar mer tid åt de gamla?<br />
Kulturen är ett område som lämpar sig särskilt illa för kvantifiering. Hur effektiviserar man en symfoniorkester? Ska musikerna spela snabbare eller kan man på något sätt plocka bort ett par violinister? Behövs fagotten?<br />
Det är givetvis självklart för de flesta att kvaliteten på en orkester inte kan mätas i siffror. Men ändå riskerar nyckeltalstrollet att sticka fram sitt fula tryne och fråga hur många besökare det egentligen var på den senaste konserten.<br />
Just nu är det biblioteken som tycks vara i farozonen. Det tycks lätt att kvantifiera verksamheten. Hur många besökare har man och hur många böcker lånar man ut?<br />
I Nacka har biblioteken drabbats av den borgerliga majoritetens experimentiver. Biblioteken bedrivs numera på entreprenad och de får pengar från kommunen utifrån resultat. Det sitter besöksräknare vid ingången och personalen sliter med att försöka låna ut fler böcker. Annars minskar pengarna till nästa år.<br />
Biblioteken får inte längre vara bara bibliotek. De ska vara ”mötesplatser”. Biblioteket Nacka Forum har rensat ut hälften av sitt gamla bokbestånd för att lokalerna skulle bli ”luftigare” och bokbeståndet skulle bli mer fräscht och aktivt. Man har gått från 70 000 till 35 000 titlar. Några böcker såldes, ännu fler förstördes.<br />
Ska detta vara borgerlig kulturpolitik? Vad hände med det bildningsideal som ofta förenade konservativa och liberaler?<br />
Det ligger ett egenvärde i att det finns bibliotek med stora boksamlingar. Biblioteken ger möjlighet för människor att finna böcker, som aldrig kan hittas i bokklubbarnas kataloger. Om vi ska ha högre ambitioner vad gäller bokläsande än att bara läsa de senaste böckerna av Jens Lapidus och Camilla Läckberg, måste vi våga låta biblioteken vara folkbildningscentra.<br />
Släng ut nyckeltalstrollen från biblioteken!Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-27633461551681487512011-03-12T18:13:00.000+01:002011-03-12T18:13:10.798+01:00Olof Palme är död - dags att gå vidare25 år har gått sedan Olof Palme mördades. Det var ett mord som förändrade Sverige. Ingen hade på fullt allvar kunnat föreställa sig att en svensk politiker skulle kunna falla offer för ett attentat. Det var sådant de ägnade sig åt i utlandet. Inte här i Sverige.<br />
Att minnesdagen av mordet uppmärksammas är inte märkligt. Med tanke på att Gustaf II Adolfs dödsdag är allmän flaggdag snart fyrahundra år efter händelsen, kan man naturligtvis även minnas statsmän som dött under spektakulära former i modern tid.<br />
Däremot är det viktigt att inte hemfalla till mytbildning. Det är stor risk att människor som dör ”i förtid” ges egenskaper, som de aldrig hade kunnat leva upp till om de hade fått leva.<br />
John F Kennedy ses som den store presidenten, som genomförde betydande medborgarrättslagar. Hans efterträdare Lyndon B Johnson blev presidenten, som grävde ner sig i ett misslyckat krig i Vietnam. I verkligheten var det Kennedy som utökade den amerikanska krigsinsatsen i Vietnam och det var Johnson som fick genomföra många av medborgarrättslagarna. Ingen vet vilket eftermäle Kennedy skulle ha fått, om han inte hade mördats.<br />
Även mytbildningen kring Olof Palme har antagit gigantiska proportioner. Han dyrkas av många socialdemokrater som ”den store ledaren”, som var älskad av folket och som höll Sverige alliansfritt och som aldrig skulle ha lockats till några valfrihetsreformer.<br />
Men Olof Palme var inte alls älskad och oomstridd. Folket slöt inte upp bakom honom som något slags landsfader. Han blev statsminister 1969. I valet 1970 och 1973 backade socialdemokraterna, för att 1976 förlora regeringsmakten. I valet 1979 misslyckades Palme med att återta makten. 1982 vann han och socialdemokraterna förvisso valet, men partiet backade på nytt i valet 1985. De flesta valen med Palme som partiledare kännetecknades sålunda av nedgång.<br />
Olof Palme var förvisso en skicklig politiker och statsman, som rönte stor respekt internationellt. Samtidigt var han i Sverige ansvarig för att Carl Lidbom tilläts prångla ut lagar som kännetecknades av rättsosäkerhet och han genomförde det totalt misslyckade löntagarfondsprojektet.<br />
Den alliansfrihet som han officiellt vurmade för var en chimär. Den bild som presenterades för svenska folket hade ingenting med den egentliga svenska politiken att göra. Sveriges försvar förutsatte undsättning från NATO vid en eventuell sovjetisk attack, men detta fick inte berättas för svenska folket.<br />
Alla politiker påverkas av tidsandan och omvärlden. Det hade även Olof Palme gjort, om han hade fått leva. Därför är det omöjligt att säga hur en 84-årig Palme hade sett på dagens svenska politik. Vi vet heller inte vilka slutsatser han skulle ha dragit av östblockets sammanbrott. Kanske hade internationalisten Olof Palme varit den som ställt sig i spetsen för ett svenskt medlemskap i EU och NATO. Vi kommer aldrig att få veta.<br />
Men skuggan av myten Olof Palme vilar tung över det socialdemokratiska partiet. I mytologin representerar han en svunnen guldålder. Då är det inte märkligt att socialdemokraterna har så svårt att finna en ny partiledare. Vem vågar försöka axla ett uppdrag, som har innehafts av en man som bland vissa har uppnått helgonstatus?<br />
Det är dags för socialdemokraterna att inse att epoken Palme sedan länge är över. Nu är det dags att gå vidare. Frågan är bara om man förmår det.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-41606686559494764362011-03-10T10:32:00.002+01:002011-03-13T23:07:23.068+01:00En konsthall? Ja, varför inte?<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/1/1f/Wermlandsbanken.JPG/800px-Wermlandsbanken.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="270" src="http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/1/1f/Wermlandsbanken.JPG/800px-Wermlandsbanken.JPG" width="400" /></a></div>Den styrande majoriteten i Karlstads kommun verkar på allvar överväga att skapa en kommunal konsthall. Det är inte alls någon dum tanke, även om det nog snart kommer mothugg, både inom politiken och på insändarsidorna. Satsningar på kultur brukar av någon anledning alltid ifrågasättas, medan det ses som en självklarhet att pengar ska läggas på sportanläggningar.<br />
Det finns nog snart inte någon sport som inte har en hall i Karlstad. Tingvalla isstadion får väl snart tak, så att både bandyn och skridskoåkningen kan bedrivas inomhus och till och med boule kan numera spelas inomhus. Det torde inte dröja länge förrän företrädare för hästskovarpan begär att få en egen hall för sin verksamhet.<br />
Därför är förslaget att få till stånd en konsthall intressant. En så stor kommun som Karlstad kan inte bara ägna sig åt idrott. Livet består inte bara av att sparka på en boll. Värmlandsoperan är en av de förnämsta representanterna för den svenska operakonsten, och de gör ett utomordentligt arbete, vilket förstärker Karlstads ”varumärke”. Ändå fick de vänta orimligt länge på en ombyggnad av Karlstads Teater. Om Hamlet hade hållit en fotboll i handen istället för en dödskalle, hade det säkert gått lättare…<br />
Kommunen har genom åren plöjt ner massor med pengar i nedkörda fritidsanläggningar och idrottsklubbar. Karlstads kommun äger till och med en ridanläggning, även om det är en förening som bedriver verksamheten. Då borde det vara självklart att även kunna lägga pengar på en framåtriktad kulturverksamhet. I kommunens bokföring blir det en kostnad, men egentligen är det en pluspost. Det visar inte minst Värmlandsoperan, som genererar nya resurser till Värmland.<br />
En konsthall är naturligtvis mer än en byggnad. Det är inte lokalen i sig själv som saknas, utan det innehåll som kan inrymmas där. Den ska inte vara ett museum, för ett sådant finns redan på Sandgrundsudden. En konsthall kan ge möjlighet till utställningar av nutida konst och den kan bli ett forum för nya konstnärer att visa upp sina verk. Rätt använd kan en konsthall även användas i undervisningen i skolorna.<br />
Kanske kan det gå att få till stånd ett samarbete med de ytterst fåtaliga konstgallerierna i kommunen. En konsthall behöver inte konkurrera med gallerierna, utan tvärtom bli ett komplement och en inspiration för de konstintresserade att besöka gallerierna för att där köpa konst.<br />
Det hetaste förslaget till lokalisering av en konsthall tycks vara Wermlandsbankens gamla lokaler på Tingvallagatan vid Stora Torget. De vackra banklokalerna skulle kunna skapa en vacker inramning till konsten.<br />
Vad som möjligen förvånar och oroar är att det talas om att kunna kombinera konsthallen med en saluhall. Visst vore det väl roligt om Karlstad kunde få en saluhall igen, men är verkligen gamla Wermlandsbanken den optimala lösningen? Och varför i all världen över huvud taget kombinera en konsthall och en saluhall?<br />
Ingen från kommunens sida har begärt att det ska säljas falukorv i curlinghallen. Idrottens utövare behöver inte dela sina lokaler med ost- och korvhandlare och fiskbilen står inte parkerad inne i idrottshallarna.<br />
Så släpp tanken på en kombinerad konst- och saluhall! Både konsthallen och saluhallen är tillräckligt intressanta idéer för att kunna prövas var för sig.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-42175130838441547822011-03-09T22:24:00.002+01:002011-03-09T22:24:20.158+01:00Haverikommissionen pekar åt fel hållDen socialdemokratiska haverikommissionen har kommit med sin slutrapport. Den är en förödande kritik av det egna partiet. Kommissionen pekar på att socialdemokraterna i valrörelsen hade en ekonomisk politik som saknade stöd, att partiet saknar en trovärdig politik mot arbetslösheten och att man inte heller haft en trovärdig bostadspolitik. Partiet beskrivs som slutet och inåtblickande. Naturligtvis sågar haverikommissionen även det rödgröna samarbetet. Alltfler socialdemokrater har insett att det var ett historiskt misstag att släpa omkring på kommunisten Lars Ohly i valrörelsen.<br />
Efter en så svidande kritik är det nästan förvånande att kommissionen inte föreslår att det socialdemokratiska partiet läggs ned. Det kan inte vara lätt att restaurera ett sådant kråkslott. ”Ett fynd för den händige” brukar sådana byggnader karaktäriseras som i mäklarnas annonser. Men var ska Socialdemokraterna finna en ledare, som är händig nog att få huset beboeligt igen?<br />
När nu haverikommissionen ska försöka komma med förslag om hur Socialdemokraterna ska ta sig ur den djupa krisen, så visar det sig att man egentligen ingenting har lärt. Istället för att ha blicken riktad mot framtiden, vänder man sig bakåt. Det vilar ett ”det var bättre förr” över analysen.<br />
Bland annat talade kommissionens företrädare på presskonferensen om att man nog vill höja skatten. Detta är i sanning klassisk socialdemokratisk politik. Man tror att alla samhällsproblem kan lösas genom att man höjer skatten för låg- och medelinkomsttagarna. (Ja, man vill säkert höja skatten för höginkomsttagarna också, men det är skattehöjningar i de breda inkomstlagren som ger de största effekterna.)<br />
Men då har man inte förstått något av valresultatet 2010. Svenskarna är nöjda med att de har fått behålla mer av inkomsten i den egna plånboken. De socialdemokratiska väljare som har gått över till de borgerliga, lär inte återvända om budskapet är att det ånyo ska grävas djupa hål i deras börser.<br />
Haverikommissionen säger sig också vilja se en socialdemokratisk politik, som begränsar möjligheten för företag inom vården och skolan att gå med vinst. Här får man verkligen ta sig för pannan. Ska regering och riksdag besluta om vinstnivån i privata företag? Varför i så fall nöja sig med vård- och skolföretag? Det är väl lika bra att gå vidare och lagstifta om hur stor vinsten får vara i Ikea och Volvo också.<br />
Socialdemokraterna längtar tillbaka till den tid då man hade runt 45 procent av väljarna bakom sig och partiets regeringsinnehav var en självklarhet. Det är inte så märkligt. Problemet är att man tror att receptet är att återanvända en politik som var gångbar på 1970-talet.<br />
Men samhället har rört på sig, även om det socialdemokratiska partiet har stått stilla. Sverige behöver lika lite 1970-talspolitik som man skulle behöva 1910-talspolitik. <br />
För de socialdemokratiska kärntrupperna och den hårda medlemskadern låter det säkert som ljuv musik att höra om klassisk socialdemokratisk politik från anno dazumal. De 25 procent av väljarna som i opinionsundersökningarna säger sig vara socialdemokrater blir nöjda. Men inte lockar det väljare från Alliansen eller från Miljöpartiet.<br />
Den nye partiledaren kommer att ha ett Sisyfosarbete framför sig, om han eller hon ska försöka förnya partiet, samtidigt som de interna kraven är att man ska satsa på det gamla.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-63332706586847176992011-02-09T09:00:00.002+01:002011-02-09T09:00:25.923+01:00Många kandidater men ingen politik?Det blir bara roligare, och samtidigt alltmer bisarrt, att följa diskussionerna kring vem som bör bli ny socialdemokratisk partiledare. Hela processen har fått något av en TV-lek över sig, där media och debattörer försöker rösta ut kandidater tills bara en är kvar.<br />
Till detta bidrar naturligtvis den socialdemokratiska partikulturen, där man anses chanslös om man säger att man kandiderar. Endast den som säger nej kan anses vara en seriös kandidat.<br />
Det påminner lite om filmen ”Life of Brian”. Människor samlas utanför Brians hus och hyllar honom som Messias. Han är förtvivlad över detta och ropar ut till dem att han inte är Messias. Då säger någon att den sanne Messias kommer att förneka att han är Messias, och alla jublar över detta bevis på att Brian är den rätte.<br />
Sven-Erik Österberg får väl fortfarande anses vara den hetaste kandidaten. Han har ju inte sagt att han kandiderar, vilket väl med ovanstående som grund får anses vara det samma som att han gör det. Pär Nuders nej börjar nu bli så högljudda, att man snart nästan får ta honom på allvar.<br />
Men det är inte själva partiledarvalet som är Socialdemokraternas verkliga problem. Det löser sig nog. Valberedningen stänger in sig i konklaven, och till slut väller den vita röken ut. Någon man eller kvinna ser förvånad ut och förklarar sig vara överraskad, men stolt och tacksam, över detta förtroende.<br />
Men det var inte partiledaren som var orsak till valförlusten i fjol. När Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006 lades skulden på Göran Persson. Allt skulle ordna sig med Mona Sahlin vid rodret. Hon misslyckades dock, och nu ska en ny frälsare få tillbaka partiet till Rosenbad.<br />
Så enkelt är det dock inte. Väljarna, framför allt i storstäderna, sade nej till den rödgröna politiken. Det var detta som ledde till valförlusten. Om socialdemokraterna vill tillbaka till makten, måste det ske en omprövning av politiken.<br />
När Mona Sahlin meddelade sin avgång, passade hon ju samtidigt på att ta avstånd från den politik som hon och partiet hade gått till val på. I och med detta står det socialdemokratiska partiet just nu utan politik. Borde det inte snarast vara politiken istället för personerna som skulle diskuteras?<br />
Något organiserat rödgrönt samarbete lär vi inte få se inför valet 2014. I vart fall torde inte vänsterpartiet få vara med. Lars Ohly var ett lik i lasten för socialdemokraterna 2010.<br />
Men hur ska det socialdemokratiska alternativet till Alliansregeringens politik se ut? Det går inte att föra krig mot regeringens skattepolitik eller valfrihetsreformer, för det är de delarna i regeringspolitiken som är mest populära. Socialdemokraterna kommer antagligen att acceptera alltmer av skattepolitik, RUT-avdrag och liknande. Det är på andra områden, som Socialdemokraterna får finna sin nya politik.<br />
Att välja ny partiledare innan man vet vilken politik man vill föra är en lite våghalsig metod. Är det den nye partiledaren som ensam ska utforma den nya politiken, eller ska fler i partiet få vara med och bestämma? Tänk om partiet väljer en annan kurs än den som partiledaren vill hålla. Det var ju detta, som Mona Sahlin råkade ut för.<br />
I mars väljs en ny socialdemokratisk partiordförande. Den socialdemokratiska politiken får vi vänta på.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-19238247065432167142011-02-09T08:59:00.002+01:002011-02-09T08:59:07.852+01:00Karlstads kommun saknar beredskapI förra veckan var det stora problem med vattenförsörjningen i Karlstads kommun. Vattnet som kom ut i kranarna var brunt och det var tveksamt om det gick att dricka. Orsaken var en stor vattenläcka.<br />
För den som ringde för att få veta vad som hänt och vilka åtgärder som kunde tänkas vidtagas, hänvisades till Karlstads kommuns hemsida.<br />
Det var bara ett fel med detta. Kommunens hemsida skrev aldrig ett ord om vattenläckan. Kommuninnevånarna kunde inte finna någon information om när läckan skulle vara lagad eller om det var möjligt att dricka vattnet eller ej. Istället kunde man läsa om vilka som vann Vi i Karlstads korsordstävling!<br />
Hur är det möjligt att kommunen helt struntar i att kommuninnevånare saknar tjänligt vatten och inte bryr sig om att ge någon information? Svaret är enkelt. Det var inte innevånarna i innerstaden som hade brunt vatten i kranarna. Vattenproblemen drabbade Vålberg.<br />
Grums kommun, som också drabbades av vattenproblemen (Medskog saknade vatten helt och hållet) var däremot föredömliga i sin information. Deras hemsida uppdaterades regelbundet med ny, relevant information. Människor uppmanades att inte dricka kranvattnet utan att koka det. Den informationen ansåg inte Karlstads kommun att det var nödvändigt att gå ut med.<br />
Det är märkligt att det ofta råder en handfallenhet i Karlstad när allt inte går som planerat. Det är inte bara vattenläckor som får systemet att kollapsa. Denna vinters myckna snöande har satt teknik- och fastighetsförvaltningen (och innevånarna) på hårda prov. Det har dröjt länge innan snön har kunnat plogas bort, och när plogen väl har kommit, så här snön ofta placerats mitt i gatan och skapat nya trafikfaror.<br />
Senfärdigheten med att få bort snön ledde till att det bildades hårt packad is på många vägar och gator. Sådan is kan inte snöplogen få bort. Det krävs en väghyvel till detta. Då visade det sig att Karlstads kommun bara äger en väghyvel, vilket givetvis försvårade möjligheten att få gatorna farbara.<br />
Den senaste veckan har det rått töväder. Det återstår nu att se vilka för kommunen helt oförutsedda problem som detta kommer att medföra.<br />
Kommunpolitik är inte enkel. Det är inte alltid som kommunledningen, oavsett kulör, vågar angripa de viktigaste problemen, utan det finns alltid en risk att man ägnar sig åt det som för stunden är mest publikknipande.<br />
Det är roligare att sätta tak på ett isstadion än att skaffa personal och utrustning för att få bort snö och is från gatorna. Det är mycket häftigare att bygga ut en simhall än att rusta upp kommunens vatten- och avloppsledningar. Och givetvis är det roligare att informera om korsordstävlingar än om vattenläckor.<br />
Inget politiskt parti vågar prioritera en upprustning av kommunens mycket gamla avloppsledningar. Den dag ledningarna inte håller längre, kommer kommunen dock att få mycket stora problem.<br />
”Men”, som luttrade kommunpolitiker brukar säga, ”det händer nog inte under den här mandatperioden.”Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-27851098496074863922011-01-14T11:22:00.002+01:002011-01-14T11:22:53.275+01:00Tänk om väljarna inte vill vara medMagnus Andersson, ordförande för Centerns ungdomsförbund, och Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet, föreslår i en gemensam debattartikel att Centern och Folkpartiet slås ihop. På det sättet vill de stärka den svenska liberalismen. Debattörerna säger sig inte se något värde i att Sverige har två liberala partier.<br />
Tanken på att slå samman Centern och Folkpartiet är på intet sätt ny. Det var nära att det hände 1973, men Centerns förtroenderåd sade nej. Sedan dess har idén varit tämligen död. Det hindrar naturligtvis inte att man för diskussioner. Ett lands partisystem måste inte se likadant ut i alla tider. Under lång tid hade vi fem riksdagspartier i Sverige. Idag har vi åtta. Så visst förändras partisystemet, även om det går långsamt.<br />
Men förslaget om att slå samman Centern och Folkpartiet för att på så sätt få ett nytt starkt liberalt parti i Sverige bygger på flera förutsättningar, som är tvivelaktiga, för att inte säga felaktiga.<br />
Förvisso tillhör de båda partierna samma liberala partigruppering i EU-parlamentet, där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår i en annan. Men vad är det i de svenska partiernas program och dagspolitik som gör att exempelvis Centern kan ses som mer liberalt än Moderaterna? På vilket sätt har vi de senaste åren kunnat märka att Centern och Folkpartiet har drivit en liberal linje i strid mot de båda andra regeringspartierna?<br />
Centern är inte ett parti som vuxit fram ur den svenska liberalismen. Istället har det varit ett parti som slagit vakt om landsbygdsbefolkningens intressen. På senare år har partiet för all del förändrats, i vart fall på riksplanet. Partiet har blivit mer liberalt genom bland annat ”Stureplanscentern”, samtidigt som glesbygdsfrågorna har tonats ned. Men är det en positiv utveckling? Partiet har på samma gång tappat många väljare. Vad är det för mening med Centern, om man blir ännu ett storstadsbaserat ”liberalt” parti? På den fronten råder redan en viss överetablering.<br />
Andelen jordbrukare är givetvis betydligt mindre idag än när dåvarande Bondeförbundet grundades, men det borde finnas ett utrymme för ett parti som väljer att aktivt arbeta för människorna som lever utanför storstäderna. Dessa människor brukar varken Centerns eller Folkpartiets unga storstadsliberaler ägna så många tankar.<br />
Centern måste tämligen snart göra ett viktigt vägval. Ska man gå tillbaka till sina rötter, eller slåss om lattedrickande storstadsliberaler? <br />
Centern har för övrigt fler medlemmar än Folkpartiet. Tänk om det nya partiet väljer jordbruksminister Eskil Erlandsson till partiledare. Skulle han vara den liberala spjutspetsen mot framtiden?<br />
Folkpartiet å sin sida borde försöka få en skarpare socialliberal profil. Det är många av partiets gamla medlemmar och tidigare väljare som saknar en socialt inriktad vänsterliberalism. Inte ska väl dessa behöva gå till Miljöpartiet?<br />
Det finns även ytterligare ett stort fel i tanken på att slå ihop två små partier till ett stort, och det är att man förutsätter att de båda gamla partiernas väljare med automatik följer med till det nya. Men vad finns det för garantier för detta? Tänk om väljarna inte vill vara med och stödja det nya partiet, utan istället söker sig till andra partier när deras gamla parti har försvunnit. Om Centerliberalerna får hälften av de röster som Centern och Folkpartiet hade tillsammans, på vilket sätt har då den svenska liberalismen förstärkts?Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-70904722089729238892011-01-12T10:43:00.006+01:002011-01-12T10:45:49.187+01:00Vad kan vi vänta oss av det nya året?Ett nytt år ligger framför oss. Nyårslöftena är avgivna, och i många fall redan brutna. Champagnekorkarna har smällt och stjärnglansen från de sista fyrverkeripjäserna har falnat. Vad kan vi då vänta oss av det nya året? Det här kan vi se i kristallkulan:<br />
<b>Socialdemokraterna </b>väljer Sven-Erik Österberg till ny partiledare. Någon entusiasm präglar inte valet, men han ses som en kompromisskandidat. I sitt tal på kongressen talar han om vikten av att arbeta för traditionella socialdemokratiska värderingar i en föränderlig tid. Partiet går framåt i opinionsundersökningarna efter kongressen, men det vänder åter nedåt när det visar sig att ingenting har förändrats.<br />
<b>Centerpartiet </b>fortsätter att ligga dåligt till i opinionsundersökningarna. Maud Olofsson aviserar sin avgång, men avsaknaden av en självklar efterträdare gör att partiet går ett turbulent år till mötes.<br />
<b>Även vänsterpartiet</b> byter partiledare. Lars Ohly vill sitta kvar, men partikamraterna har tröttnat efter det att partiet backat i samtliga val med Ohly som partiordförande. Ny partiledare blir Jonas Sjöstedt.<br />
<b>Moderaterna </b>fortsätter att dominera den svenska politiken, men regeringssamarbetet kan börja gnissla när det bli alltmer uppenbart att de små regeringspartierna börjar malas sönder.<br />
<b>Kronprinsessan Victoria</b> nedkommer med en son. Den lille prinsen ska heta Gustaf och hans morfar ger honom titeln hertig av Skåne.<br />
<b>Landstingsstyrelsens ordförande</b> Fredrik Larsson (m) meddelar att den tillfälliga skattehöjning som det vänsterstyrda landstinget införde nu ska permanentas. Landstingets kostnadsutveckling gör att det är helt otänkbart att återgå till den lägre skattesatsen.<br />
<b>Nya mobiltelefoner</b> dyker upp i affärerna. Kunderna strömmar till för att byta ut sina gamla, fullt fungerande, telefoner.<br />
<b>Islamister </b>utför nya attentat runtom i Europa. Även i Sverige utförs en terroristhandling. I TV:s debattprogram diskuterar man vad det svenska samhället kan ha gjort för fel.<br />
<b>Euron </b>fortsätter att darra. I hela Europa funderar man över om valutaunionen kommer att hålla eller om euro-projektet var fel från början. Folkpartiledaren Jan Björklund föreslår en ny svensk folkomröstning för att så snabbt som möjligt kunna byta ut kronan mot euron.<br />
<b>Värmland </b>och Västra Götaland fortsätter diskussionerna om ett samgående. De ledande politikerna blir överens om hur många nya regionrådsposter som ska inrättas. Det är däremot fortsatt oklart på vilket sätt Värmland och värmlänningarna kommer att gynnas av en storregion.<br />
<b>Svenska Kyrkan</b> fortsätter att tappa medlemmar. Biskoparna är oroade och förvånade. ”Vi har bytt ut Fader Vår, ändrat psalmerna, gjort om gudstjänstordningen och tonat ner Bibelns traditionella budskap, men ändå verkar kyrkan attrahera allt färre. Det är obegripligt”, säger ärkebiskopen.<br />
<b>Vinter </b>utbryter i slutet av året. Att det även i år faller snö chockar infrastrukturministern och SJ-ledningen. Resenärerna rasar över inställda tåg. ”Ingen kan väl förvänta sig att tågen ska gå när det snöar”, säger SJ-chefen i en kommentar.<br />
<b>Julhandeln </b>slår nytt rekord.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-68924488668818382162011-01-05T21:19:00.002+01:002011-01-05T21:19:12.329+01:00Socialdemokraterna söker sin saknade själSocialdemokraterna befinner sig i fritt fall. Så kommenteras partiets urusla opinionssiffror i många tidningar. Efter det katastrofala valresultatet i september, då Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914, har kräftgången fortsatt. Valets 30,7 procent ter sig nu som en hög siffra. Nu är det bara var fjärde väljare som säger sig stödja partiet. Moderaterna ligger långt före huvudkonkurrenten.<br />
Att Socialdemokraterna fortsätter att rasa är naturligtvis inte förvånande. Sedan valet har partiledaren Mona Sahlin hunnit meddela att hon avgår vid extrakongressen i mars 2011. Samtidigt har hon och flera andra ledande socialdemokrater deklarerat att det var ett misstag att gå in i det rödgröna samarbetet, i vart fall vad gäller Vänsterpartiet, och man menar även att partiets politik var felaktig på många avgörande punkter.<br />
Någon liknande offentlig självpiskning har nog inget annat parti ägnat sig åt tidigare. Det normala efter en valförlust är att partianalysen blir att man inte har nått ut med sitt budskap. Om bara fler väljare hade fått ta del av partiets åsikter, så skulle valresultatet ha blivit mycket bättre.<br />
Men socialdemokraterna ser alltså den egna politiken som problemet, vilket är överraskande insiktsfullt. Frågan är väl bara vad man ska använda den nyvunna insikten till.<br />
Hur gör ett parti, när man helt ska bryta med sin politik? Det handlar här om en större omvandling än den som Moderaterna genomgick efter valförlusten 2002 när Socialdemokraterna beger sig ut på jakt efter en själ.<br />
Något lätt förvandlingsarbete blir det inte. Socialdemokraterna behöver gå mot mitten för att kunna nå väljarna, men inom partiet finns många vänsternostalgiker som menar att det är en tydligare vänsterprofil som behövs. Om vänsterfalangen vinner, blir det en lång ökenvandring för Socialdemokraterna. Väljarna efterfrågar inte mer socialistisk frasradikalism. Gjorde de det, skulle vänsterpartiet vara ett betydligt större parti.<br />
Den största utmaningen för den nya partiledningen blir därför att få kommande partikongresser med sig på en ny politik, som delvis går stick i stäv med kongressombudens åsikter. Dessutom är det kanske lite konstigt att byta politik för att försöka väljare, istället för att försöka vinna väljare för sin politik. Fast om ledarna inte tror på den egna politiken, så är det svårt att övertyga väljarna.<br />
Men att gå högerut innebär också problem. När Socialdemokraterna nu bekänner att Alliansens politik är bättre än den egna, så kan de givetvis ansluta sig till den. Men då blir Socialdemokraterna en kopia av Moderaterna. Varför ska i så fall väljarna stödja Socialdemokraterna? Högervridningen skulle även kunna skrämma iväg vänsterinriktade sympatisörer till Vänsterpartiet, inte minst om (v) förmår byta ut Lars Ohly, som alltmer framstår som ett sänke för sitt parti.<br />
Därför sitter Socialdemokraterna i något som liknar en rävsax. Man saknar både partiledare och politik just nu. För närvarande arbetar valberedningen med att finna en ny partiordförande. Det är svårt att förstå vilka kriterierna ska vara när man letar efter honom eller henne. Han eller hon ska ta över ett parti som ännu inte vet vilken politik man ska föra. Ska den nye partiledaren formulera den nya politiken, eller ska han eller hon i efterhand få veta vilken politiken är?<br />
Socialdemokraternas sönderfall har gått lika snabbt som det forna östblockets upplösning. Vem hade kunnat tro detta för två år sedan?Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-19443602457663151142011-01-05T21:17:00.002+01:002011-01-05T21:17:11.982+01:00Mörkermännen får inte bestämma dagordningenTill slut hände det som många fruktat. En galen islamist genomförde ett sprängattentat i centrala Stockholm. Hundratals människor kunde ha dött, men turligt nog var det bara attentatsmannen, 28-årige Taimour Abdulwahab, som omkom.<br />
I det meddelande som mannen skickade ut strax före explosionen skrev han: ”Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med.”<br />
Är då detta attentat början på civilisationernas krig? Kommer flera hundratusen muslimer i Sverige att se Abdulwahabs vansinnesdåd som en signal att gripa till vapen och mörda alla demokrater, liberaler, kristna, judar, homosexuella och så vidare? Nej, det kommer inte att ske. De flesta muslimer är helt ointresserade av att begå skändligheter i Allahs och Muhammeds namn.<br />
Däremot kan det inte uteslutas att det finns andra stollar som triggas igång av Abdulwahabs försök att anställa en massaker. Man bör inte blunda för att det på flera håll i Sverige finns små grupper av radikala islamister, som hatar det samhälle de lever i och som på fullt allvar tycker att det är ett allvarligt brott att avbilda Muhammed som rondellhund.<br />
Som motiv för dådet angav terroristen Sveriges militära engagemang i Afghanistan samt Lars Vilks’ teckningar. Är det då Lars Vilks’ fel att det finns islamistisk terrorism? Naturligtvis inte. Den cancersvulsten kommer att finnas, oavsett vad Lars Vilks ägnar sig åt. Dessa galningar kommer att fortsätta attackerna mot demokrati och yttrandefrihet över hela världen. Det är bara deras måltavlor som förändras.<br />
Vad som framför allt är viktigt för vårt samhälle i det långa perspektivet är att vi inte börjar se frågorna ur terroristernas synvinkel. Det finns människor som tycker att Vilks borde sluta provocera och att vi borde ta mer hänsyn till de religiösa fundamentalisterna. Många tidningar tillämpar en selektiv självcensur och vägrar publicera Muhammedbilder, samtidigt som de mycket väl kan visa nidbilder av Jesus. Det anses ju lite farligare att kränka muslimer än att kränka kristna… Detta är givetvis helt fel väg att gå. Då låter vi de religiösa mörkermännen styra.<br />
För den som vill att samhället ska genomsyras av den grymma, ålderdomliga sharialagstiftningen och som vill ha diktatur finns det andra länder än Sverige att söka sig till. Det finns flera länder i Mellanöstern där kvinnor stenas för otrohet, där tjuvar får händerna avhuggna och där det är belagt med dödsstraff att smäda Muhammed eller att lämna islam. Sverige ska däremot styras enligt demokratiska, humanistiska principer. <br />
Vi har tidigare haft en hädelselagstiftning i Sverige. Det var straffbart att säga något nedsättande om Vite Krist. Idag har principerna om yttrandefrihet tagit över. Detta gäller då även för islam. Vem som helst har rätt att kalla Muhammed för hund eller gris, även om det finns muslimer som känner sig kränkta. De får lära sig att leva med detta, på samma sätt som kristna i Sverige har fått lära sig att leva med att det de håller för heligt ifrågasätts.<br />
Börjar vi tumma på detta, så har terroristerna vunnit sina första segrar, och det får vi inte tillåta. Mörkermännen får inte bestämma dagordningen.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-63828347248364164632010-12-14T14:18:00.000+01:002010-12-14T14:18:18.337+01:00Karlstads tomtrea skapar problemAtt systemet med tomträtt för villatomter har överlevt sig självt är nog de flesta överens om. Det infördes under en tid då det var ett sätt att låta ”vanligt folk” bygga egna hem utan att behöva köpa mark. Kommunen ägde marken och husägaren betalade tomträttsavgäld, det vill säga hyra för marken.<br />
Senare gick det politisk ideologi i tomträttsfrågan. Borgerliga politiker ville låta de tomträttsinnehavare som så önskade få friköpa tomterna medan vänsterpolitiker ville behålla systemet därför att markvärdesstegringen skulle tillfalla kommunen och inte enskilda.<br />
Det har dock inte funnits någon egentlig marknad att sälja tomträtter på. Mark med tomträtt kan ju inte säljas till någon annan än tomträttsinnehavaren. Därför har det inte funnits ett marknadspris i egentlig mening på denna mark.<br />
Det som framför allt har skapat problem har varit att kommunen i gångna tider skrev på tok för långa avtal med tomträttsinnehavarna. Det normala var 60-åriga avtal utan indexuppräkning av avgälden. Mot slutet av denna långa avtalstid har därför tomträttsavgälden ofta varit löjligt låg. När avtalstiden löpt ut har det då blivit ”chockhöjningar” av avgälderna. Många avtal har nyligen löpt ut och då har en del av dessa tomträttsinnehavare uppenbarligen varit helt ovetande om vad detta har inneburit. Samtidigt steg priserna för friköp kraftigt på grund av höjda taxeringsvärden.<br />
Dessa tomträttsinnehavare har därför begärt att kommunen ska kompensera dem för deras okunnighet. Men en tomträttsinnehavare har naturligtvis en skyldighet att ta reda på hur tomträttsavtalet ser ut, på samma sätt som en fastighetsägare måste ta reda på om det finns servitut på en fastighet.<br />
På grund av valet gick det fullständigt troll i frågan. Partierna tävlade om vilka som mest ville gå missnöjda tomträttsinnehavare till mötes. Idag ska kommunfullmäktige till sist fatta beslut om nya regler för försäljningen av tomträtterna. Det blir rea på tomträtterna. De som under många år har haft förmånen att betala otroligt låga tomträttsavgälder kompenseras för detta genom att priset för friköp sänks kraftigt…<br />
Förhoppningsvis kommer de flesta tomträtterna nu att säljas, så att systemet kan avvecklas. Men detta innebär inte att alla är lyckliga och glada. Rabatten som ges är orimligt stor. Därför protesterar nu de som inte får del av kommunens nya givmildhet. En hel del tomträttsinnehavare har redan friköpt sina tomter i enlighet med de regler som gällde fram till dagens beslut. Dessa är nu fly förbannade och kräver kompensation, eftersom de med viss rätt känner sig lurade.<br />
Någon retroaktiv återbetalning av pengar lär dock inte ske. Kommunen konstaterar att avtal är avtal. Det sistnämnda håller nog de klagande med om. Problemet är ju att detta inte gällde för dem som nu får köpa tomter på rea. För dem har kommunen kunnat tänja på avtal och regler.<br />
Det vore intressant om kommunens beslut överklagas av någon av dem som friköpt sin tomt enligt de gamla reglerna. Är kommunens beslut verkligen i överensstämmelse med kommunallagens likställighetsprincip?Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-5391620008256306782010-12-04T22:29:00.000+01:002010-12-04T22:29:00.540+01:00Ropen skalla: Kommunalråd åt alla!”It’s Raining Men” skrevs 1979 av Paul Jabara och Paul Shaffer. I landstinget i Värmland och i Karlstads kommun är det en annan låt som hörs nu. Här regnar det landstingsråd och kommunalråd.<br />
I landstinget har landstingsrådsfunktionen svämmat över. Alla ska vara landstingsråd. Detta beror på att den nya majoriteten består av hela sex partier, och naturligtvis vill alla gruppledarna ha landstingsråds titel och arvode. Därför är nu Fredrik Larsson (m), Jane Larsson (c), Gert Ohlsson (fp), Erik Jansson (siv), Eva Hallström (mp) och Elisabeth Kihlström (kd) alla landstingsråd i den nya organisationen. <br />
Den politiska majoriteten insåg naturligtvis att det kan vara svårt att för allmänheten förklara detta rekord i antalet landstingsråd. Därför gällde det att snabbt tillskapa nya politiska arbetsuppgifter. Landstingsstyrelsen kommer i fortsättningen att ha sex utskott, vilket som av en händelse är lika många som antalet landstingsråd. Det är inte sjukvårdens behov av styrning som här har varit vägledande, utan skälet är givetvis att alla landstingsråd vill ha sitt alldeles eget lilla utskott att pyssla med.<br />
Oppositionen blev inte heller lottlös. Socialdemokraterna Ulric Andersson och Christina Wahrolin samt vänsterpartisten Anders Nilsson blir oppositionsråd. Sverigedemokraten Runar Filper får nöja sig med att få ett tioprocentigt gruppledararvode.<br />
Fördelningen av oppositionsmedlen är lite märklig. Inför valet underströk Värmlandsalliansen vikten av att alla gruppledare skulle få en ordentlig möjlighet att arbeta och ett gruppledararvode lika för alla var en viktig del i detta. Nu visar det sig att Sverigedemokraterna har behandlats annorlunda än övriga partier. Att partiet isoleras politiskt är en sak, men fördelningen av partiresurser borde rimligen ske utifrån principer och inte utifrån politiska preferenser.<br />
Den nya politiska organisationen kostar fyra miljoner kronor mer än den gamla. Det är förvisso inte så mycket i landstingets totala budget, men nog kommer många att fundera över om det är en riktig prioritering när budgetprognoserna pekar på hundratals miljoner i underskott för de närmsta åren.<br />
Som ett försök att finansiera en liten del av den utökade landstingsrådsorganisationen kommer antalet sammanträdesdagar för landstingsfullmäktige att minska och det blir färre ledamöter i fullmäktiges beredningar. Den vanlige landstingsledamoten kommer sålunda att ägna mindre tid åt landstingspolitiken.<br />
Även i Karlstad kommer det att bli mängder av kommunalråd den kommande mandatperioden. Enbart majoritetens fem partier kommer att ha sju kommunalråd, även om inte alla är på heltid. Därtill kommer oppositionens kommunalrådsposter.<br />
På Hammarö och i Kil har också fler kommunalråd tillsatts när de nya majoriteterna har bildats.<br />
Det tycks som om det blir alltmer vanligt att kommunalrådsposter är något som används för att betala de politiska överenskommelserna. I Karlstad fick Miljöpartiet med fem mandat två kommunalrådsposter på halvtid. Eftersom de båda kommunalråden kommer att ha arvoderade ordförandeskap, kommer de i praktiken att arbeta som politiker på heltid.<br />
Givetvis måste det finnas en politisk ledning i kommuner och landsting, som har tid och ekonomisk möjlighet att arbeta med den politiska styrningen. Men då ska den politiska organisationen bygga på detta behov och inte vara en betalningsuppgörelse. <br />
Vi får inte glömma bort att det är fritidspolitikerna, inte kommunal- och landstingsråden, som är de egentliga bärarna av det demokratiska uppdraget.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-20778441195799837542010-11-30T11:39:00.001+01:002010-11-30T11:41:57.258+01:00Ökat stöd för det svenska kungahusetEnligt en undersökning utförd av Demoskop på uppdrag av tidningen Expressen har stödet för den svenska monarkin ökat med sex procentenheter. Säkert lite förvånande för dem som trott att kungens ställning skulle försvagas av uppmärksamheten kring den så kallade skandalboken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”.<br />
I rättvisans namn ska sägas att den senaste mätningen jämförs med en mätning gjord före kronprinsessbröllopet. Naturligtvis kan bröllopet ha bidragit till att öka kungahusets popularitet. Men till syvende och sidst hänger stödet för monarkin på den sittande monarken.<br />
Det kan faktiskt vara så att boken har fått folket att sluta upp bakom kungen. Svenskarna i gemen är förmodligen inte överdrivet upprörda över att kungen kanske hade ett förhållande med Camilla Henemark för ett antal år sedan.<br />
En diskussion om kungen och monarkin behöver inte vara fel. Naturligtvis måste vi kunna diskutera om det är bäst för Sverige om landet representeras av kungen (och i framtiden av drottning Victoria) eller av en politiskt utsedd president.<br />
Men då måste också svenska folket få veta vad kungen gör när han utövar sitt ämbetes åligganden. Vi har fått läsa mycket om hans smak för vackra kvinnor. Vi har även fått se bilder där prinsessan Madeleine röker och det har förts en diskussion i tidningarna kring prins Carl Philips förment klena studieresultat. Kungliga personers fortkörning når också kvällstidningarna förstasidor.<br />
Däremot läser vi sällan om svenska statsbesök utomlands eller om de statsbesök som görs i Sverige av andra länders statsöverhuvuden. Informationen om kungafamiljens arbete i olika kommittéer och deras många besök runt om i Sverige är också begränsade. Det är egentligen bara vid utdelandet av Nobelprisen som kungafamiljen kommer i blickfånget för det representativa arbete de utför, och ändå hänger egentligen inte Nobelprisen på något sätt ihop med statschefen och kungahuset.<br />
Det är beklagligt att många media, speciellt kvällstidningarna, har börjat behandla kungen och kungafamiljen som deltagare i en dokusåpa. Det gör att statschefens egentliga uppgift skyms.<br />
Tänk om statsministerämbetet hanterades på samma sätt. Vad skulle det innebära för den svenska demokratin, om tidningar avsiktligt avstod från att berätta vad statsministern uträttade, och istället enbart intresserade sig för vilka kvinnor han träffar och vad hans hustru anser om detta?<br />
Det finns även en annan aspekt kring kvällstidningarnas förtjusning över att få redogöra för innehållet i en bok om kungens eventuella otrohet. Man kan ha öppnat Pandoras ask. Om kungens möjliga kvinnoaffärer inte längre ska ses som en privatsak, utan som något som angår hela svenska folket, så dröjer det inte länge förrän även andra offentliga personers sexliv kommer att granskas. Det kan bli en amerikanisering av samhällslivet, där sexualmoralen inte längre är privat utan offentlig.<br />
Vad kommer det att innebära för Sverige, om en av de viktigaste uppgifterna för tidningarnas granskning av makthavare i framtiden blir att jaga ”sexskandaler”?<br />
I det framtida Sverige kommer kanske en Per Albin Hansson inte att kunna bli statsminister. Inte på grund av de politiska åsikter han företräder, utan därför att hans sexualmoral inte tål offentlighetens ljus.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-75620116220748860742010-11-30T11:36:00.002+01:002010-11-30T11:36:46.727+01:00Ett parti utan politikMona Sahlins avgång som partiordförande är inte slutet på socialdemokratins kris. Det är inte ens början på slutet. Det är möjligen slutet på början.<br />
Aldrig tidigare har det socialdemokratiska partiet befunnit sig i en så djup kris. Tiden närmast efter valet handlade all diskussion om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, så på något sätt kom den socialdemokratiska valkatastrofen i skymundan. Två månader efter valet har insikten börjat sprida sig. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.<br />
Den som tror att det räcker för socialdemokraterna att byta partiledare, bedrar sig. Mona Sahlin och andra framträdande partiföreträdare har efter valet bekänt att hela valrörelsen var fel. Partiet gick helt enkelt till val med fel politik.<br />
Ja, enligt Sahlin har politiken varit felaktig och bristfällig i decennier. Strax före sin avgång deklarerade hon att partiet inte tänkt en ny tanke på det näringspolitiska området på 20 år.<br />
Att det är fel på den socialdemokratiska politiken har förvisso de borgerliga hävdat hela tiden, men när socialdemokraterna själva säger det, får krisen gigantiska proportioner. Om politiken i grunden är felaktig, då måste den naturligtvis bytas ut. Men mot vad?<br />
Sedan Mona Sahlin avgått och hela partistyrelsen och verkställande utskottet har ”ställt sina platser till förfogande” har vi det häpnadsväckande förhållandet att Sveriges största parti både saknar politik och partiledning.<br />
Tänk så fullständigt förödande det vore för socialdemokraterna, om vi plötsligt finge ett nyval. Vad skulle partiet göra då? Lämna walk over i avvaktan på att man kommit på vilken politik man vill stå för?<br />
Många har i eftervalsanalysen kommit fram till att socialdemokraternas största problem i valrörelsen var en kombination av höga opinionssiffror och det rödgröna samarbetet. Det är inte lätt att förnya ett parti när man tycks vara föremål för väljarnas gunst. Då gällde det mest att sitta still i båten och göra ingenting. <br />
När valrörelsen drog igång och väljarna började jämföra de båda regeringsalternativen, utföll emellertid jämförelsen till Alliansregeringens fördel. Då kunde inte socialdemokraterna göra något för att ändra kurs. Man var uppbunden av det rödgröna samarbetet, där Lars Ohly och vänsterpartiet gjorde allt vad de kunde för att få det rödgröna regeringsalternativet att framstå som stående så långt till vänster som möjligt.<br />
Många som röstade borgerligt hade i tidigare val röstat socialdemokratiskt, men när socialdemokraterna med Ohly som bromskloss inte förmådde förnya sig, ville de inte längre ge socialdemokraterna sitt stöd.<br />
Socialdemokraterna har ju traditionellt varit ett ”arbetarparti”, men i årets val var det bara 22 procent av dem som arbetar som röstade på partiet. Socialdemokraterna blev genom sin bidragslinje ett parti för dem som inte arbetar.<br />
Det behövs en rejäl omprövning inom det socialdemokratiska partiet. Inte minst behöver de finna en politik. Att bara byta partiledare räcker inte.<br />
Vem som blir ny partiordförande är ännu skrivet i stjärnorna, även om traditionalisten Sven-Erik Österberg, som är riksdagsgruppens ordförande, säkert kommer att vara en av de hetaste kandidaterna. Han har möjlighet att få förtroende inom skilda delar av partiet.<br />
Däremot är det mycket tveksamt om han har förmågan att förnya socialdemokratin. Blir han vald, kommer han antagligen att vara en övergångslösning. Socialdemokraterna kan ha en lång, svår tid framför sig innan de har kommit på vad socialdemokrati ska innebära för framtiden.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-59125206232536001662010-11-15T22:57:00.002+01:002010-11-15T22:57:38.604+01:00Ännu ett maktskifteÄven landstinget i Värmland får ett maktskifte. Värmlandsalliansen, bestående av de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet har gjort upp med landtingsfullmäktiges nykomlingar från Miljöpartiet. En sexpartikoalition med 41 av fullmäktiges 81 ledamöter bakom sig ska nu styra landstinget.<br />
Den stora partisplittringen i landstingsfullmäktige är tvivelsutan ett problem. Nio partier blev invalda i år. Så många partier har aldrig tillförne haft säte i tinget.<br />
Förhandlingarna har inte varit okomplicerade. Miljöpartiet har förvandlat såväl med Värmlandsalliansen som med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det spekulerades om att partiet kanske inte skulle våga sig på ytterligare en överenskommelse med de borgerliga, sedan man gjort upp med dessa i Karlstad och på Hammarö. Många av Miljöpartiets väljare har uppfattat det som att partiet i valrörelsen valt vänstersidan genom det rödgröna samarbetet på riksplanet. Att partiet lokalt och regionalt inte gjort några utfästelser om att samverka med (s) och (v) har inte alltid trängt igenom till väljarna. Därför kan det vara något av ett vågspel när man gör upp med de borgerliga på flera håll i Värmland.<br />
I Kristinehamn valde Miljöpartiet dock att stödja Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ska man försöka se en linje i partiets agerande, så är det möjligen att man lierar sig med oppositionen, oavsett vilka som styr.<br />
Att ta över styret i Landstinget i Värmland kan inte vara någon önskedröm, med tanke på hur ekonomin ser ut. 2011 går väl an, men sedan följer en treårsperiod med ett prognostiserat underskott på en miljard. Under några år har landstinget haft en tillfällig skattehöjning på 25 öre. Det blir alltmer uppenbart att denna skattehöjning måste betraktas som permanent. Inget parti kommer att föreslå att skatten sänks. Det ekonomiska läget är så allvarligt att det snarast är ytterligare skattehöjningar som får övervägas.<br />
Landsting och kommuner får inte besluta om underfinansierade budgetar. Därför krävs att den politiska ledningen snarast fattar de viktiga inriktningsbesluten för ekonomin. Ett kraftigt ekonomiskt underskott kan bara åtgärdas på två sätt. Antingen ökar man intäkterna, eller också minskar man utgifterna. (En kombination av dessa båda saker är förstås också möjlig.)<br />
Om inte Anders Borg kommer med nya statsbidrag, så kan landstinget bara få in nya intäkter genom höjning av skatt och avgifter. En 25-öring i skattehöjning ökar skatteintäkterna för landstinget i Värmland med drygt 100 miljoner kronor. En skattehöjning torde dock vara ett surt äpple att bita i för en moderat landstingsstyrelseordförande.<br />
Kraftiga utgiftsnedskärningar är som sagt den andra vägen att gå. Sådana är emellertid impopulära bland allmänheten. Det krävs en mycket stark politisk ledning för att kunna driva den linjen.<br />
Många minns vilka svårigheter det var att hantera en fempartikoalition 2002-2006. Det lär inte vara lättare att hålla ihop en sexpartikoalition, som bara har ett mandats majoritet i fullmäktige.<br />
Landstinget hade egentligen behövt en starkare ledning än den som nu tillträder, men något sådant alternativ tycks inte ha funnits att tillgå. Vems är skulden för detta? Ja, den får väl delas mellan politikerna som inte kommer överens och väljarna som röstar in för många partier. Det kanske är dags att riksdagen funderar på om den nuvarande treprocentspärren till landstinget är för låg. Om landstinget hade haft en fyraprocentspärr precis som riksdagen, hade det suttit två partier färre i landstingsfullmäktige i Värmland.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-25994164109472599952010-11-04T08:45:00.002+01:002010-11-04T08:45:50.260+01:00Moralpaniken breder ut sigTänk så underbart det måste vara att veta att man är fullkomligt rättfärdig. Att likt fariséerna kunna slå sig för bröstet och veta att man till punkt och pricka har följt de gängse moralreglerna.<br />
Alla klarar dock inte av att vara fullkomligt oförvitliga, och då fylkas den skränande hopen och ropar: Korsfäst! Korsfäst!<br />
Inom politiken är det många som har fått uppleva detta. För någon vecka sedan var den stora nyheten att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten hade bjudits på studieresor. ”Mutor” ropades det, men det dröjde inte många dagar innan åklagaren konstaterade att det inte handlade om någon brottslig gärning. Det hjälper dock inte Sofia Arkelsten. Hon har redan i media utmålats som mutkolv.<br />
Om hon istället hade åkt på studieresor på skattebetalarnas bekostnad, kan man räkna med att även detta hade kunnat vändas emot henne.<br />
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin såg chansen att ta politiska poäng, genom att i ett tidigt skede gå till våldsamt angrepp mot Arkelsten. Sahlin borde ha vetat bättre än så, för vad hände? Genast kom ett avslöjande att Mona Sahlin hade fått biljetter till Stockholm Open, värda 7 500 kronor. Hon gick på tennismatcherna tillsammans med sin son. Nu är det hon som anklagas för mutbrott.<br />
Givetvis ska ledande politiker vara ytterst försiktiga med vad de låter sig bjudas på, men det blir samtidigt lite löjligt om de inte får vara gäster på olika evenemang utan att det ska misstänkliggöras. <br />
När regeringen Reinfeldt tillträdde, tvingades handelsminister Maria Borelius att avgå redan efter åtta dagar på posten. Hon hade nämligen inte betalat TV-licensen! Dessutom hade hon anlitat en ”svart” dagmamma. Även kulturminister Cecilia Stegö Chiló tvingades lämna sin post, sedan det uppdagats att inte heller hon hade betalat TV-licens. (Även migrationsminister Tobias Billström hade underlåtit att betala TV-licensen, men eftersom han inte var kvinna, kunde han sitta kvar.)<br />
Genom den här ”ministerkrisen” sattes en märklig ribba när det gäller vilka kriterier som ska gälla för en bra politiker. Det spelar ingen roll vilka frågor han eller hon vill driva. Det viktiga är att TV-licensen är betald. <br />
Frispråkighet kan också straffa sig. Biträdande utrikesministern Jan O Karlsson (statsråd 2002-03) var ständigt i blåsväder. När han varnade för att svensk biståndspolitik ibland kunde ha ett von oben-perspektiv med inställningen ”vad har vi gjort för negrerna idag?” fick han löpa gatlopp, fastän hans ord hade gällt att man inte skulle ha den synen. Att han dessutom hade låtit UD betala en kräftskiva för 3000 kronor spädde på hans dåliga rykte.<br />
Naturligtvis ska det finnas klara regler för representation och gåvor, och visst ska statsråd tänka på hur de uttrycker sig. Men inte i något av de nämnda exemplen har någon fällts för brott. Det är i ”folkdomstolarna” som de har dömts med kvällstidningarna som åklagare och domare.<br />
Det finns en risk att vi sorterar bort alla politiker som vågar sticka ut. Vem vill riskera att bli steglad och hudflängd i media och bespottad av populasen? Istället kan vi få en politikerkår med tystlåtna, välkammade människor, som aldrig någonsin slängt något fel vid sopsorteringen, men som heller aldrig skulle drömma om att uträtta något betydelsefullt.<br />
Är det så vi vill att det ska vara?Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-7492221230024662392010-10-28T23:06:00.002+02:002010-10-28T23:06:44.576+02:00Slutet för det rödgröna experimentetI tisdags meddelade Mona Sahlin att det rödgröna samarbetet upphör. Eller ”tar en paus” som Sahlin uttryckte det. Beslutet är knappast förvånande. Den rödgröna konstellationen formerades för att utgöra ett regeringsalternativ i valet. När det sedan visade sig att de rödgröna inte fick väljarnas förtroende saknas skäl för att fortsätta samarbetet på det sätt som hittills varit fallet. Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, vill nu arbeta på att förstärka de egna partierna.<br />
Den ende som inte har förstått att klockan är slagen, är vänsterledaren Lars Ohly. Av förklarliga skäl är han intresserad av en fortsättning, eftersom risken är stor att Vänsterpartiet marginaliseras, om partiet inte bjuds in till samarbete.<br />
Mona Sahlins rödgröna regeringsalternativ blev ett fiasko, men i ärlighetens namn ska sägas att hon inte hade det så lätt. I ett läge där de borgerliga gått samman i en allians som bildat regering, hade det inte varit helt trovärdigt om hon försökt påstå att socialdemokraterna ensamma skulle kunna besegra Alliansen. Bildandet av Alliansen gjorde det omöjligt för socialdemokraterna att försöka regera med hoppande majoriteter, där man ibland får stöd av ett eller flera borgerliga partier.<br />
Detta insåg Mona Sahlin, och det var skälet till att hon presenterade ett samarbete med Miljöpartiet, som skulle sträcka sig till 2020. Idén var inte dum, men den sköts i sank av Lars Ohly. Han meddelade att Vänsterpartiet skulle fälla en s/mp-regering. När sedan många socialdemokrater inom LO krävde att även Vänsterpartiet skulle tas med i samarbetet, var det kört. De tre partierna gick samman, inte därför att de ville det, utan därför att Ohly hade tvingat fram det. Ett framtvingat samarbete har alltid stora svårigheter att bli lyckosamt.<br />
Socialdemokraterna tvingades utkämpa ett tvåfrontskrig inom det rödgröna samarbetet. Många socialdemokrater i de industriområden där partiet är starkt, tycker genuint illa om Miljöpartiet. Samtidigt är många socialdemokrater i storstäderna mycket negativa till Vänsterpartiet. I en sådan situation är det inte förvånande att Socialdemokraterna noterade sitt sämsta valresultat på nästan hundra år. <br />
På den borgerliga sidan var lyckan fullkomlig när Vänsterpartiet togs med i det rödgröna samarbetet. Under lång tid hade de borgerliga sympatisörerna gått omkring och hängt med huvudena. Allt verkade tala emot Alliansregeringen, som ansågs dödsdömd. Då kom glädjebeskedet att Socialdemokraterna ville ha med kommunister i regeringen.<br />
Genast blev allt mycket enklare. Man hade fått en bra fiende att bekämpa. Mobiliseringen bland borgerliga sympatisörer ökade markant.<br />
Socialdemokraterna kommer nu att satsa på det egna partiet i avvaktan på partiledarskiftet. Men det grundläggande taktiska problemet kvarstår. Ensamma kan Socialdemokraterna numera inte utmana den borgerliga Alliansen. Ska man gå tillsammans med Vänsterpartiet, skrämmer man bort de marginalväljare som måste erövras om man ska vinna regeringsmakten. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle kunna vara ett trovärdigt regeringsalternativ, om det inte vore för detta att Lars Ohly sagt att Vänsterpartiet fäller en sådan regering.<br />
”Det ska fan vara teaterdirektör” skrev August Blanche på sin tid. Det kan inte vara så roligt att vara socialdemokratisk partistrateg heller.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-75535065159196006482010-10-22T10:03:00.000+02:002010-10-22T10:03:29.364+02:00Äntligen maktskifteI lärobokens skolexempel för demokrati avgörs det på valdagen vilka som ska styra ett samhälle. Karlstads kommun skiljer sig härvidlag från normen. Här avgörs valresultatet genom förhandlingar mellan partierna efter valet. Detta har varit ”Karlstadsmodellen” i ett kvarts sekel.<br />
På tisdagskvällen kom så beskedet om hur det hade gått efter 2010 års val. De fyra borgerliga partierna och miljöpartiet har gjort upp om att tillsammans styra kommunen. Det faktum att den rödgröna koalitionen i Karlstad fick förstärkt majoritet i valet har sålunda ingen betydelse.<br />
Det är en tre mandatperioder lång period av rödgrönt styre som nu tar slut. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tog över styret av kommunen 1998 och har styrt sedan dess med undantag för den korta borgerliga regeringsperioden 2001-2002. Att de borgerliga kunde ta över 2001 berodde på att Miljöpartiet hade splittrats och större delen av deras fullmäktigegrupp bildade ett nytt parti som gjorde upp med de borgerliga.<br />
Det är sålunda oftast Miljöpartiet som har nyckeln till makten i Karlstad. Den särställningen har de kunnat utnyttja för att skaffa sig ett stort inflytande. Detta har irriterat många i de andra partierna, som har kunnat se hur Miljöpartiets relativt få mandat har givit oproportionerligt stor utdelning.<br />
Men egentligen finns det ingen anledning att moralisera över detta. Ett partis maktposition bestäms inte enbart av partiet självt, utan lika mycket av de andra partierna. På samma sätt som de övriga partierna har bestämt sig för att <b>inte</b> ge Sverigedemokraterna möjligheten att komma i en maktposition, har de beslutat sig för att ge Miljöpartiet rollen som ”kungamakare”.<br />
När ett parti bestämmer sig för att ingå i en majoritet, handlar det både om sakfrågor och om fördelningen av politiska poster. Men i det här fallet har det förmodligen även att göra med motsättningarna inom den avgående koalitionen. Det har det senaste året blivit alltmer uppenbart att den rödgröna majoriteten var sönderregerad. Det har gnisslat betänkligt mellan de tre partierna. Miljöpartisterna tyckte nog att det var dags att prova något nytt.<br />
I måndagskväll blev det tydligt att det skurit sig rejält mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då gick Socialdemokraterna ut med ett pressmeddelande där man förklarade att man hellre gick i opposition än administrerade en politik som äventyrade tillväxten, goda kommunikationer och ordning och reda i ekonomin.<br />
Den nya majoriteten under moderaten Per-Samuel Nissers ledning kommer naturligtvis inte att bedriva en politik som äventyrar tillväxt, goda kommunikationer och sund ekonomi. Pressmeddelandet får snarast ses som signalen att Socialdemokraterna hade givit upp försöken att bilda majoritet. Därför ville de snabbt få ut budskapet att de var ansvarsfulla som inte gjorde upp med mp.<br />
För organisationen Karlstads kommun är det nyttigt att det nu blir ett maktskifte. En hel del chefstjänstemän har anledning att tänka över arbetsformerna. Det har funnits tendenser till att förvaltningar och den avgående majoriteten har vuxit samman. Vissa tjänstemän har blivit majoritetens språkrör. Sett mot den bakgrunden är maktskiftet mycket välkommet.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-36446956931665712662010-10-16T21:56:00.002+02:002010-10-16T21:56:50.225+02:00Efterlängtat besked från Jan BjörklundI dagarna kom ett efterlängtat besked från utbildningsministern, tillika vice statsministern, Jan Björklund (fp). Regeringen struntar i Skolverket och låter kristendomen få ett större utrymme i religionskunskapsämnet än övriga ”världsreligioner”. <br />
Hur detta kan vara en tvistefråga är egentligen fullständigt obegripligt. Även om avsevärt mycket färre människor besöker kyrkor idag är i forna dagar, så kan det inte råda någon tvekan om att det är kristendomen som har präglat hela vårt samhälle. De flesta av våra seder, helger och talesätt har sin grund i kristendomen. Det är en bisarr tanke att hinduismen ska ges lika stort utrymme i undervisningen som kristendomen.<br />
Naturligtvis studsade kommunistledaren Lars Ohly upp som en guttaperkaboll och kritiserade utbildningsministern och regeringen, men det kan nog Jan Björklund ta med ro. Det har alltid varit lite si och så med Ohlys verklighetsuppfattning.<br />
Att Skolverket inte på egen hand har kunnat förstå att undervisning kring kristendomen är mer relevant för svenska skolelever än vad buddhismen är, gör att man kan känna oro över verkets förmåga att ansvara för förverkligandet av utbildningsmålen. Det verkar som om Skolverket är i stort behov av en totalöversyn.<br />
Om man skulle driva tesen att varje aspekt i tillvaron måste ges lika stort utrymme i undervisningen, så skulle det få förödande konsekvenser. Ska man i samhällskunskapen lägga lika stor vikt vid valsystemet i Mali som vid det svenska riksdagsvalet? Är det fel att lära svenska barn att se skillnad på en tussilago och en maskros, om de inte samtidigt får lägga lika mycket tid på att skilja mellan olika växter i Paraguay? Borde det inte vara rimligt att de svenska eleverna får läsa om hur det moderna svenska samhället växte fram under 1800- och 1900-talen utan att man för rättvisans skull måste lära sig lika mycket om Nepal? Kan det inte vara viktigare för elever i den svenska skolan att veta var Umeå, Västerås och Lund ligger, fastän det finns mängder av kinesiska städer vars existens de inte vet något om? <br />
Detta handlar inte om navelskåderi. Självfallet ska man i en svensk skola undervisa om mycket av det som händer och har hänt utanför Sveriges gränser. Det är bara bra om svenska barn får känna till Romarriket, det amerikanska inbördeskriget och Kinas utveckling från feodalt kejsardöme till ekonomisk stormakt. De bör känna till att Buddha talade om nirvana som mål och att koranens verser skapades av Muhammed, som inspirerades av judendom och kristendom. De får gärna läsa om alpackor och kängurur. All sådan kunskap är berikande och ökar förståelsen för vår omvärld.<br />
Men trots detta får vi inte glömma värdet av att ha en fördjupad kännedom om vårt eget land, dess historia, religion och geografi. Människor som förvägras möjligheten att ha kunskap om den egna kulturen kommer aldrig att kunna se på andra kulturer med nyfikenhet och öppenhet. Det finns nog få saker som ger en sådan grogrund för främlingsfientlighet som nedtryckandet och förnekandet av den egna kulturen.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-40072621251344326542010-10-11T22:30:00.002+02:002010-10-11T22:30:30.629+02:00Hur stor får en dagisgrupp vara?Det finns rimligen en gräns för hur stor en dagisgrupp (eller förskoleavdelning) får vara. Om gruppen blir för stor fungerar den inte. Då blir det bråk och tjafs hela tiden.<br />
Detta visades med all önskvärd tydlighet när den nyvalda Riksdagen samlades. 349 män och kvinnor, som fått förtroendet att besluta om skatter och lagstiftning, betedde sig som små barn. Talmansvalet blev en cirkus och ledamöter tjafsade på fullt allvar om att de inte gillade sin bänkkamrat.<br />
De båda politiska blocken tävlar just nu i leken ”kasta sverigedemokraten på dom andra”. Leken går ut på att få det att framstå som att de andra har ihop det med Jimmie Åkesson. Den som sitter med Jimmie i knäet har förlorat.<br />
Talmansvalet var en pinsam historia. Partierna har aldrig lyckats ena sig om vilken princip som ska gälla, utan hävdar den uppfattning som gör att de själva får tillsätta posten. Socialdemokraterna anser att talmansposten ska tillfalla det största partiet, medan de borgerliga menar att talmannen ska hämtas ur majoritetsgruppen. Historiskt var det så att det största partiet tillsatte talmannen. Det var först när talmansposten politiserades 1974 och talmannen fick uppgiften att föreslå statsminister som det blev kamp om posten.<br />
Men den här gången handlade det inte om några principer. Socialdemokraterna förde fram en egen kandidat i förhoppning om att Sverigedemokraterna skulle stödja den borgerlige kandidaten. Därmed skulle man kunna peka finger och säga att regeringen Reinfeldt är beroende av sd. Emellertid fanns det ju en ”risk” att Sverigedemokraterna skulle välja att stödja socialdemokraten. Därför meddelade Björn von Sydow (s) att han inte ställde upp, eftersom han inte ville bli talman med hjälp av sd-röster. Då nominerade de rödgröna istället Kent Härstedt (s). Denne har gjort sig känd bland annat för sitt antirasistiska arbete, och man hoppades att sd aldrig skulle stödja honom. Sedan de borgerliga, Sverigedemokraterna och en vänsterpartist röstat på Per Westerberg (m) blev denne vald. När den förste vice talmannen skulle väljas sidsteppades plötsligt Härstedt och istället valdes Susanne Eberstein (s). Detta visar tydligt att det bara var politiskt spel att nominera Härstedt.<br />
Allting handlar om Sverigedemokraterna. Aldrig någonsin kan ett femprocentsparti i opposition ha haft en sådan stark ställning i debatten som vad detta parti har. Vad säger den förkrossande majoritet som inte röstade på sd om detta?<br />
Aftonbladet har tagit reda på vilka riksdagsledamöter som får en sverigedemokrat som bänkgranne i Riksdagen. Artikeln hade rubriken ”De tvingas sitta bredvid SD”. (Den rubriken blir intressant om man byter ut ”SD” mot ”en jude” eller ”en neger”…)<br />
Ett antal ledamöter förklarar för tidningen hur hemskt det är att ha fått en ”sån där” bredvid sig.<br />
”Det var min mardröm”, säger Jens Holm (v). ”Nä herregud. Jag tappar orden. Det är klart att det inte känns bra”, säger Shadiye Heydari (s). ”Jag ska ärligt säga att jag hellre hade hamnat någon annanstans”, säger Anna-Lena Sörenson (s).<br />
Det kanske är dags för Riksdagens ledamöter att inse att det inte är de själva, utan väljarna, som har placerat Sverigedemokraterna i Riksdagen. Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraternas politik, men deras ledamöter har lika stor rätt till sina riksdagsplatser som övriga riksdagsmän.<br />
Om Riksdagen även i fortsättningen ska bedriva sitt arbete på sandlådenivå, är det stor risk att det är mobboffret som får sympatierna. De 93 procent av folket som röstat på något av de övriga sju partierna har rätt att kräva mer av sina representanter.<br />
På Riksdagens hemsida kan vi nu läsa att riksdagsmännens månadsarvode höjs med 1000 kronor till 56000 kronor från den 1 november.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-48489767523626046342010-10-06T22:07:00.003+02:002010-10-06T22:08:50.317+02:00Vem vill styra landstinget?Partier som ställer upp i ett val gör det oftast med det uttalade målet att få sitta i ledningen och styra landet, länet eller kommunen. Undantag finns förvisso. Ibland ställer ett parti upp som endast vill påverka utformningen av en vägkorsning, och då skulle nog dess kandidater bli förskräckta om de finge majoritet. Men strävan efter makt och inflytande är normalt drivkraften för partierna.<br />
Landstinget i Värmland är härvidlag inget undantag. I årets val ställde nio partier upp, och alla nio partierna klarade treprocentspärren och invaldes i fullmäktige. Valresultatet innebär att väljarna har ”ställt till det” för partierna. Det finns ingen given majoritetskonstellation.<br />
Den gamla majoritetskoalitionen, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, tappade hela fem mandat enligt valnattens preliminära resultat och får 37 av tingets 81 ledamöter. De är därmed slagna av Värmlandsalliansen, där de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet ingår, som tycks få 38 ledamöter. Miljöpartiet, som återkommer i fullmäktige efter åtta år, får tre mandat. Lika många mandat får nykomlingarna Sverigedemokraterna.<br />
I de bästa av världar styrs inte politiken av matematiska formler, utan av idéer. Men var och en som varit med när styrande koalitioner ska förhandlas fram vet att det är räknenissarnas julafton. Hur man än vill se på saken, kan man inte komma ifrån faktum att det i Landstingsfullmäktige i Värmland krävs minst 41 mandat för att få erforderlig majoritet.<br />
Det är inte troligt att några av de andra partierna kommer att bjuda in Sverigedemokraterna till förhandling. Genom att ett parti helt står utanför diskussionen om hur man får till stånd en majoritet, blir handlingsutrymmet än snävare. Om de båda ”blocken” (s + v respektive Värmlandsalliansen) fortsätter att hålla ihop var för sig, finns bara en lösning, och det är att Värmlandsalliansen utökas med Miljöpartiet. Detta skulle ge just de 41 mandat som erfordras. <br />
Om landstingsstyrelsens ordförande Ulric Andersson (s) bjuder in Miljöpartiet till en rödgrön koalition, så har man bara 40 mandat. Visserligen räcker detta för att få majoritet i alla landstingets politiska organ, eftersom Värmlandsalliansen och Sverigedemokraterna inte tänker gå samman, men en sådan minoritetskoalition skulle ha en skakig väg i fullmäktige när besluten ska drivas igenom. <br />
Hur Miljöpartiet ställer sig är det ingen som vet. Det finns ju ingen som kan tvinga partiet att liera sig med Värmlandsalliansen. Men om det nu blir så, blir det ingen lätt uppgift för Catharina Segersten Larsson (m), eller vem det nu blir som ska leda en sådan koalition, att hålla ihop alla stridande viljor under fyra år. Det var inte alltid så lätt med fempartikoalition 2002-2006, och en sexpartikoalition som bara har ett mandats övervikt har en stor utmaning framför sig vid varje fullmäktige.<br />
Så vem vill (och kan) egentligen styra Landstinget i Värmland med den sammansättning som fullmäktige har fått? Kanske väntar en överraskning längre fram. Det finns fler sätt att uppnå 41 mandat. Socialdemokraterna har 33 mandat och Centern har 8…<br />
När den vita röken väller ut från landstingshuset, förkunnande att en ny majoritetskoalition har bildats, kan ingen veta säkert vilka som står där när dimman har skingrats.<br />
<br />
<b>Edit: Ett mandat vandrade efter sluträkningen över från moderaterna till miljöpartiet, så nu har Värmlandsalliansen och s+v 37 mandat vardera, medan miljöpartiet har 4 mandat.</b>Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-39145920033138591122010-09-28T10:27:00.002+02:002010-09-28T10:27:26.250+02:00Alliansregeringen vann valet!Det kan finnas anledning att verkligen ropa ut detta så att budskapet når fram: Alliansregeringen vann valet!<br />
När man hör och läser kommenterarna efter årets riksdagsval, så kan man få intrycket av att det var Sverigedemokraterna som vann, men det var det sannerligen inte. Partiet fick 5,7 procent av rösterna, och det är givetvis en mycket stor framgång för Sverigedemokraterna, men valet handlade faktiskt om vilka som ska styra Sverige under den kommande fyraårsperioden.<br />
Alliansen ökade med 1,6 procentenheter, samtidigt som de rödgröna minskade med 2,7 procentenheter. För första gången sedan 1908 har en borgerlig statsminister vunnit ett val. Den gången var det Arvid Lindman, nu var det Fredrik Reinfeldt.<br />
Det är därför förvånande att många borgerliga verkar hänga med huvudena. Har de inte förstått att de har vunnit?<br />
173 mandat är mycket bra. Sittande regeringar brukar backa i valen, men den trenden bröt Alliansregeringen när det gäller röstandelen. <br />
Kan då regeringen sitta kvar, om man inte får egen majoritet? Ja, naturligtvis. Det är närmast det normala i svensk politik att vi har en minoritetsregering. Varken Olof Palme, Ingvar Carlsson eller Göran Persson ledde någonsin en majoritetsregering.<br />
Regeringen Reinfeldt behöver inte förhandla med oppositionen för att få igenom sina förslag. Enda möjligheten för oppositionen att fälla regeringen är att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet går samman med Sverigedemokraterna, och hur troligt är det? Hur skulle Mona Sahlin kunna möta väljarna i ett nyval och förklara varför hon lierat sig med ett parti, som hon sagt att hon inte vill ta i med tång?<br />
I kommunalvalet i Karlstad gick väljarna emot trenden och de rödgröna gick framåt. Miljöpartiet tog ett nytt mandat. På den borgerliga sidan tappade tyvärr centern två mandat och kristdemokraterna ett, medan moderaterna ökade med två mandat. De rödgröna har nu 32 av 61 mandat, medan de borgerliga har 27. Trots detta är det inte säkert att det blir fortsatt rödgrönt styre. Miljöpartisterna säger sig vilja förhandla både med de röda och med de borgerliga. Om de verkligen är beredda att ”byta sida” är oklart. De har förhandlat med båda sidor förr. Avsikten har varit att få igenom så mycket som möjligt i förhandlingen med socialdemokraterna. Den här gången vill de ha två kommunalrådsposter! Måhända borde de erinra sig det gamla talesättet: ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket!”<br />
Landstingsvalet är otroligt spännande. De styrande socialdemokraterna och vänsterpartisterna tycks ha tappat hela fem mandat. De får då 37 mandat, medan Värmlandsalliansen får 38 mandat. De båda nykomlingarna Miljöpartiet och Sverigedemokraterna får tre mandat vardera. Den som säger att politik inte är matematik har inte förstått mycket…<br />
I första hand får Värmlandsalliansen försöka nå en överenskommelse med Miljöpartiet för att skapa en majoritetskoalition. Misslyckas detta kan nästan vad som helst hända.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-45738211927209456032010-09-21T09:33:00.000+02:002010-09-21T09:33:44.312+02:00En stor seger!Valet innebar en stor seger för de borgerliga. En större andel av svenska folket röstade på Alliansen nu jämfört med 2006, vilket också innebär att gapet till de rödgröna har växt.<br />
I Aftonbladet och flera andra tidningar talas det om kaos i riksdagen. Vad då kaos? Regeringen Reinfeldt kan lugnt regera vidare. Så länge som de rödgröna inte går ihop med Sverigedemokraterna, så kommer regeringen att få igenom sina förslag i riksdagen. Så vad är problemet?!Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-4611492430741253442010-09-20T07:47:00.000+02:002010-09-20T07:47:22.689+02:00Helt fel hade jag inteJag var inte helt fel ute. Alliansen vann valet och socialdemokraterna behöll positionen som största parti, precis som jag sade. Däremot kom Sverigedemokraterna in i Riksdagen, så där hade jag fel. Det är inte omöjligt att Aftonbladets och Expressens kampanjer igår var det som behövdes för att de skulle ta sig in.<br />
<br />
När det gäller Karlstads kommun och Landstinget i Värmland hade jag rätt. De rödgröna har fortsatt majoritet i kommunen. Ja, de till och med ökade med ett mandat. Och i landstinget är situationen minst sagt oklar. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick kraftigt bakåt och förlorade sin majoritet. Inte ens med nykomlingarna Miljöpartiet får de majoritet. Inte heller Värmlandsalliansen, som består av de fyra borgerliga partierna och Sjukvårdspartiet, får majoritet. Nu väntar intressanta förhandlingar.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-22380341.post-60361956954953195102010-09-19T15:43:00.002+02:002010-09-19T15:43:35.390+02:00Jag har röstatNu har yngsta dottern och jag varit iväg till vallokalen och jag har röstat. Finns inte så mycket mer att göra nu än att avvakta valresultatet.Roberthttp://www.blogger.com/profile/03116914566241525317noreply@blogger.com0