Våga försvara yttrandefriheten

I våras skapade konstnären Lars Vilks rubriker genom en föreläsning i Uppsala, där han bland annat visat en film av en kvinnlig iransk filmare där homosexuella män medverkade iförda Muhammedmasker.
Vilks fick skyddas av polis, men trots detta lyckades antidemokratiska demonstranter stoppa föreläsningen. Upprörda islamister skrek ”svin” till Vilks.
Vilks protesterar inte mot att någon vill kalla honom för svin. Den yttrandefriheten tillerkänner han sina belackare. Vad de islamistiska stollarna däremot inte begriper är att de genom att skrika ”svin” och ”hund” till dem de ogillar också legitimerar att andra kallar religionsuppfinnaren Muhammed för svin. Eller kanske avbildar honom som en liten rondellhund.
Lars Vilks är väl inte direkt någon framstående konstnär. Han är snarare en provokatör. Kanske till och med en illvillig provokatör. Det hindrar dock inte att han har samma rätt som alla andra att yttra sig. Och han har rätt att rita teckningar även om det retar de religiösa mörkermännen.
Egentligen är de flesta i Sverige överens om att vi ska ha demokrati och yttrandefrihet i vårt land. Ändå vågar inte alla försvara Lars Vilks, ens när två albanska muslimer försöker bränna ner hans hem. Borde inte Vilks skylla sig själv…
Som Dilsa Demirbag-Sten konstaterar i en artikel har ett islamiskt filter lagts över diskussionen.
Hets mot folkgrupp är förbjudet i Sverige. Man får till exempel inte publicera schabloniserade nidbilder av judar eller negrer. Är det då hets mot folkgrupp om Muhammed framställs på ett kränkande sätt? Naturligtvis inte! Muhammed är ingen folkgrupp. Han är en människa, som varit död i 1400 år, och han kan knappast känna sig kränkt. Människor och folkgrupper har vissa rättigheter. Religioner har däremot inga rättigheter, lika lite som politiska ideologier har det. Den som så önskar har lika stor rätt att kritisera Muhammed och islam som att angripa Marx och kommunismen.
Under lång tid har katolska kyrkan kritiserats hårt för de övergrepp som en del av kyrkans präster har utsatt barn för. I pressen framställs katolska kyrkan som en pedofilkyrka. Katolska kyrkan har efter kriget även kritiserats för att man inte tillräckligt tog avstånd från nazismens judeutrotningar. Säkert kan många katoliker uppfatta detta som kränkande, men ingen skulle komma på tanken att säga att denna kritik inte får framföras.
På samma vis måste det vara möjligt att kritisera såväl islam som mannen som hittade på de texter som ingår i Koranen. Muhammed har anklagats för att vara pedofil, eftersom han gifte sig med en sexårig flicka och började ha samlag med henne när hon var nio år. Han anställde även massakrer på judar. Detta måste man få berätta om, även om det alldeles säkert upprör många muslimer.
Vi har haft en tid i Sverige, då de religiösa ledarna bestämde över vad folk fick säga och göra. Den tiden har vi lämnat bakom oss. Inte ska vi då låta nya religiösa ledare ta över den rollen.
När fotografen Elisabeth Ohlson gjorde fotoutställningen Ecce Homo, där Jesus avbildades tillsammans med läderbögar, blev upprördheten stor bland många kristna. Den utställningen visades i riksdagshuset! Vi kan nog anta att riksdagen inte skulle våga visa bilder på Muhammed som homosexuell. Riksdagsmännen skulle nog inte vilja släppa in den allra minsta rondellhund.
Däremot bör man kunna kräva att riksdagspartierna tillsammans uttalar att yttrandefriheten även i fortsättningen ska vara lagskyddad i Sverige och att inga religiösa mörkermän, oavsett vilken religion de tillhör, ska få inskränka den.
Vi måste våga försvara yttrandefriheten!

Stackars Lars Ohly

Det kan inte vara lätt att vara Lars Ohly nu för tiden. Samhället utvecklas och förändras, men Ohly står kvar och stampar på samma fläck nu som för flera decennier sedan. För en man som har bekänt att han kände sorg när Berlinmuren föll, måste all samhällsutveckling uppfattas som skrämmande.
På den tiden då vänsterpartiet var ett litet ytterlighetsparti som ingen kunde tänka sig att ha med i regeringen var det enkelt. Det var bara att fläska på med populistiska löften. Om man aldrig behöver ta något regeringsansvar, finns det inga andra gränser än den egna fantasin när det gäller löften. ”Mer åt alla” har varit sammanfattningen av vänsterpartiets politik.
När det rödgröna samarbetet inleddes, förändrades dock kartan på ett drastiskt sätt. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet vill bilda regering tillsammans efter valet. Om katastrofen inträffar i september, kan Lars Ohly och några av hans partivänner plötsligt vara statsråd i den svenska regeringen. Då måste man för första gången ta ansvar för landets skötsel.
Detta verkar dock inte helt ha sjunkit in i Lars Ohlys medvetande. Hans framträdande i Almedalen var en orgie i populistisk överbudspolitik. Det var höjda pensioner, höjda studiemedel, gratis kollektivtrafik, fler anställda i den offentliga sektorn och så vidare för hela slanten.
Ett problem för Lars Ohly, även om han måhända inte ännu har insett det, är att dessa löften i hundramiljardersklassen kräver kraftigt ökade skatteintäkter. Någon ökad tillväxt blir det inte med en rödgrön regering, så istället skulle skatten behöva ökas dramatiskt.
Vänsterpartisterna vill gärna få det att framstå som att det är ”de rika” som ska få betala mer i skatt, men sanningen är att en skattehöjning endast får någon verklig effekt i form av ökade skatteintäkter för staten om man klämmer åt medelinkomsttagarna. ”De rika” är alltför få, och därför är det de stora inkomstgrupperna som man måste beskatta om Ohlys löften ska betalas.
Detta säger inte vänsterpartisterna öppet, men det är ett faktum att det för Ohly och hans partivänner är oerhört provocerande om svenska industriarbetare, sjuksköterskor och lärare har alltför mycket pengar i den egna plånboken som de kan göra vad de vill med. En grundläggande marxistisk tanke är: ”Från var och en efter förmåga. Till var och en efter behov.” Därför vill marxister att så mycket som möjligt av medborgarnas pengar betalas in i skatt, så att politikerna får bestämma hur de ska användas.
Många socialdemokrater är besjälade av samma tanke, men den socialdemokratiska partiledningen inser att deras parti skulle vara helt chanslöst om man bedrev en valrörelse där medelinkomsttagarna görs till huvudfiende. Därför accepterar socialdemokraterna och miljöpartiet de flesta av de stora skattereformer som Alliansregeringen har genomfört och detta är de rödgrönas officiella linje i valet.
Där har vi Lars Ohlys stora problem. Även han är bunden av de överenskommelser han har gjort med socialdemokraterna och miljöpartiet. Han kan helt enkelt inte gå ut och lova att skattefogdarna ska få plundra de svenska hemmen. Därmed saknar han möjlighet att finansiera sina vidlyftiga löften.
Lars Ohly saknar säkert ”den gamla goda tiden” när ingen brydde sig om att vänsterpartiets politik saknade verklighetsförankring. Det är nästan lite synd om karln.
För väljarna finns det bara en sak att göra. De får välja om Alliansregeringen i höstens val, så slipper Lars Ohly sitta och våndas på statsrådstaburetten.

Alliansen drar ifrån

Dagens SIFO bekräftar läget i opinionen från försommaren. Regeringen leder över de rödgröna, och har till och med ökat sin ledning en smula. Med en ledning på 3,3 procentenheter ser det ljust ut, men man kan inte ta ut någon seger i förskott. Skillnaden motsvarar bara 200 000 väljare. Dessutom ligger Sverigedemokraterna på 4,1 procent. Skulle Sd lyckas komma över spärren till riksdagen, kompliceras den parlamentariska situationen betydligt.

Mp motarbetar handeln

Hur skulle Karlstad ha utvecklats som handelsstad om Miljöpartiet hade fått bestämma? Den frågan är värd att aktualisera, sedan partiet under Almedalsveckan gick ut med löften (hotet?) att köpcentra utanför stadskärnorna ska förbjudas.
Enligt de ledande miljöpartisterna innebär stormarknader utanför centrum att stadskärnorna utarmas på affärer. Det är alltså för att rädda innerstaden som handelscentrum, som Miljöpartiet vill driva denna fråga.
Problemet för Miljöpartiet är emellertid att det inte finns något som tyder på att de har rätt. Tvärtom visar tillgänglig forskning (från Handelns Utredningsinstitut) att det är bra för en stads centrum när stormarknader etableras i stans utkanter. Folk från andra kommuner reser för att handla på stormarknaden och åker sedan in till stadens centrum för ytterligare inköp. Att centrumhandeln kan fortsätta att utvecklas visar väl etablerande av Mitticity i Karlstad.
Däremot kan stormarknader i en kommun drabba handeln i andra, mindre kommuner, men det är ju en helt annan sak. Det var inte detta som Miljöpartiets förslag handlade om.
Vad skulle ha hänt om Miljöpartiets visioner hade fått styra politiken i Karlstad de senaste decennierna? Då hade Bergviks köpcentrum aldrig fått byggas. Ikea hade inte fått etablera sig här och kommunen hade gjort tummen ned för Bil-Tema. Värmlänningar som velat handla på Ikea hade fått fortsätta att fara till Örebro istället för till Karlstad.
Detta hade i sin tur inneburit färre arbetstillfällen i Karlstad, vilket hade inneburit lägre skatteintäkter. Karlstads kommun hade då haft mindre pengar till skolan, omsorgen och miljöarbetet.
Inför höstens val verkar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vilja få väljarnas förtroende att styra Karlstads kommun under ytterligare en mandatperiod. Det är oroande för kommunens fortsatta utveckling.
Hur tänker Miljöpartiet i Karlstad agera i framtiden? Tänker de följa sin partiledning och motverka fler affärsetableringar utanför stadskärnan? Eller vågar de gå emot sitt parti och istället arbeta för att Karlstads ställning som handelsstad förstärks ytterligare?

Något är ruttet

”Något är ruttet i konungariket Danmark” skrev Shakespeare på sin tid i sin pjäs om Hamlet. Samma känsla får många karlstadsbor erfara i sin stad, när stanken från soptunnorna sprider sig. I soptunnorna ligger de vidriga kompostpåsarna och luktar vidrigt; översållade av likmaskar.
Det är lustigt att de många samtalen till Karlstads Energi och de stora tidningsrubrikerna om detta kommer först denna sommar. Även förra sommaren var det stora problem kring sophanteringen. Anledningen är givetvis att problemen då bara fanns i Vålberg och några få andra ställen i kommunen, där hushållen fick agera försökskaniner. Trots problemen gick Karlstads Energi dock vidare och införde den nya sophanteringen på fler ställen, och nu får allt fler märka att systemet inte fungerar.
Egentligen är det ju ingen dum idé att kompostera och källsortera hushållssoporna. Soptunnorna är indelade i två fack, ett för hushållssopor och ett för övrigt avfall. Problemen som karlstadsborna nu tvingas leva med beror på att hushållssoporna ska läggas i papperspåsar. Detta innebär att Karlstads kommun har gått flera decennier bakåt i tiden. Förr lades ofta soporna i papperspåsar, men sedan plastpåsarna uppfunnits har de flesta lagt sina sopor i plastpåsar för att slippa lukt och fukt. Nu har kommunen återinfört problemen.
Trots kritiken vägrar de ansvariga att göra några förändringar. Papperspåsarna är inte bara ett problem för de enskilda hushållen, utan även för sopåkarna. På sommaren stinker soporna och de är fyllda med larver. På vintern fryser kompostpåsarna fast i botten på soptunnorna.
Karlstads Energi väljer dock att skylla på hushållen. Medborgarna borde lära sig att låta hushållsavfallet rinna av i slasken innan de läggs i påsen. Illaluktande avfall såsom räk- och kräftskal ska läggas i frysboxen tills det är dags för tömning av soptunnan.
Men vad är det egentligen för människor som arbetar på Karlstads Energi AB? Har personalen frysboxarna fyllda med gamla äckliga sopor? Övriga kommuninnevånare har matvaror i sina frysboxar, och vill inte blanda maten med soporna.
Det verkar ha gått prestige i den här frågan. Det borde inte vara omöjligt att byta ut papperspåsarna mot påsar av nedbrytbar plast. Karlstads kommun har dock slutit avtal med intressenter som just vill ha komposten i papperspåsar, och nu kan man inte titta på andra lösningar.
Så vad ska karlstadsborna göra för att politiker och chefstjänstemän på Karlstads Energi AB ska lyssna? Det mest effektiva är väl civil olydnad. Om alla kommuninnevånare bestämmer sig för att sluta lägga hushållsavfallet i kompostpåsarna och istället lägger det i plastpåsar i det andra facket, så kommer hela systemet att knäckas. Visst brukar kommunen hota med att bötfälla eventuella dissidenter, men man kan väl inte bötfälla alla karlstadsbor. De är ju faktiskt väljare också…
Det är lätt att driva miljöpolitik i kommunala tjänsterum, men det måste faktiskt fungera i verkligheten också. För det är i verkligheten som kommuninnevånarna befinner sig. Det duger inte bara med ”ord, ord, ord”, som Hamlet skulle säga.
Eller, för att använda ett annat citat ur samma Shakespearepjäs: ”Upp stiga orden, tanken stilla står!”

Låst läge i Karlstad

Juni månads budgetfullmäktige i Karlstad blev en antiklimax. Det bidde ingen budget alls. Den borgerliga oppositionen drev igenom ett yrkande om återremiss av hela budgeten. (För återremiss behöver man bara ha en tredjedel av fullmäktiges ledamöter bakom sig.)
För ett antal år sedan flyttades budgetbeslutet från november till juni. Skälet till detta var att nämnder och förvaltningar skulle få längre tid på sig att planera verksamheten. I november kan man sedan göra smärre korrigeringar.
Detta är ett system som fungerar alldeles utmärkt i de flesta fall. Däremot kan man fråga sig om systemet fungerar optimalt under ett valår. En junibudget måste betraktas som preliminär, eftersom man inte vet vilka som kommer att styra kommunen den nästkommande mandatperioden. I vart fall inte i en kommun som Karlstad, där det ofta har förekommit maktskiften sedan storkommunen bildades 1970. Kanske vore det bästa att strunta i budgetbehandlingen i juni under valår och helt enkelt bestämma sig för att ta hela budgeten efter valet.
I måndags var det riktigt grinigt i fullmäktige. Anledningen var att de rödgröna hade räknat in extrapengar, som byggde på antagandet att en rödgrön regering skulle ge ökade statsanslag till kommuner och landsting.
Det är onekligen ett mycket kreativt sätt att bedriva budgetarbete på. Det bygger nämligen på ett antal förutsättningar och föreställningar som kan ifrågasättas. För det första är det högst osannolikt att det blir ett regeringsskifte i höst. Det mesta tyder på att Alliansregeringen får förnyat förtroende i valet. För det andra räknade de rödgröna i Karlstad endast in de inkomstökningar för kommunen som en rödgrön regering skulle kunna medföra. De många utgiftsökningarna struntade man i att ta med, vilket de borgerliga gruppledarna i fullmäktige sorgfälligt underströk.
Sålunda fanns det all anledning att ge kommunledningen en smäll på fingrarna för detta inte helt hederliga sätt att beräkna kommunens ramar. Emellertid är det symptomatiskt för politiker av alla chatteringar att välja beräkningsmodeller som passar deras syften. Regeringens tillväxtprognoser under ett valår är alltid ljusare än vad andra, mer oberoende, bedömare kommer fram till.
Nu slutade alltså budgetfullmäktige i Karlstad med en återremiss. Någon verklig debatt om sakfrågorna blev det inte. De borgerliga valde att inte plädera för sitt budgetförslag, som byggde på korrekta ramar när de rödgröna hade en budget som mer byggde på fantasier.
Egentligen borde man nu vänta tills i november med att återuppta budgetdiskussionen. (Det nyvalda kommnfullmäktige tillträder den 1 november.) Men så kommer det med största sannolikhet inte att bli. Ärendet återkommer antagligen redan den 26 augusti. Då kommer budgeten att antas, fritt svävanden som en röd ballong utan kontakt med verklighetens fasta mark.
Kommunens förvaltningschefer lär inte planera sin verksamhet utifrån det beslutet. Istället får de säga till sina medarbetare: ”Det är inte på riktigt. Det är bara på låtsas.”

Kristendom och kultur

Är kristendomen den religion och kulturriktning som utövat det i särklass största inflytandet på Sverige? Ja, skulle de flesta svara. Men inte Skolverket, som kommit med det ena förslaget stolligare än det andra när man ska utarbeta nya kursplaner. Först blev det debatt kring Skolverkets förslag till ny kursplan för historieämnet. Fokus ska enligt Skolverket ligga på de senaste 300 åren. Antiken och medeltiden har tydligen haft en underordnad roll för Sveriges och Europas utveckling.
Och inte blev det bättre, när man fick veta hur den statliga myndigheten ser på kristendomen. I kursplanen för religionskunskap har kristendomen sjunkit ned till att bli en religion bland andra, och eleverna ska inte längre få lära sig vilken enorm betydelse det kristna idéarvet har och har haft på det svenska samhället.
Följande formulering har slopats i förslaget till ny kursplan för religionskunskap:
”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”
Även dessa kloka och sanna ord har fått stryka på foten:
”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”
Ovanstående konstateranden är sanna, och borde inte ens behöva vara föremål för debatt. Det handlar inte om vilken religion man själv har, utan det handlar blott och bart om en insikt om vilken religiös uppfattning som faktiskt har format vårt Sverige.
Konfucius och Buddha var säkert trevliga herrar, men deras inflytande över den svenska historien och samhällsutvecklingen har varit obefintlig. Inte heller är det Muhammeds syn på barnäktenskap som genomsyrat det svenska samhället. Det är därför vi i Sverige, till skillnad från Saudiarabien, inte tillåter vuxna män att gifta sig med barn.
Frågan om att förminska kristendomen inom religionskunskapen debatterades nyligen i radio. I debatten deltog utbildningsminister Jan Björklund (fp) och den svenske kommunistledaren Lars Ohly (han som grät när Berlinmuren föll.) Lars Ohly hävdade på fullt allvar att svenska skolbarn ska lära sig precis lika mycket om hinduism och buddhism som om kristendom. Jan Björklund stod för den kloka linjen. Han ansåg att eleverna ska få lära sig om alla religioner, men att kristendomen bör ha en särställning eftersom den har större relevans för Sverige och det svenska folket.
Jag har fullt förtroende för att Jan Björklund kommer att stoppa stolligheterna från Skolverket. Men tänk vilken katastrof, om de rödgröna vinner valet. Då skulle Lars Ohly kunna bli utbildningsminister!
Se där – ännu ett skäl till att arbeta för att Alliansregeringen får förnyat förtroende i valet i september.