Ett nytt år ligger framför oss. Nyårslöftena är avgivna, och i många fall redan brutna. Champagnekorkarna har smällt och stjärnglansen från de sista fyrverkeripjäserna har falnat. Vad kan vi då vänta oss av det nya året? Det här kan vi se i kristallkulan:
Socialdemokraterna väljer Sven-Erik Österberg till ny partiledare. Någon entusiasm präglar inte valet, men han ses som en kompromisskandidat. I sitt tal på kongressen talar han om vikten av att arbeta för traditionella socialdemokratiska värderingar i en föränderlig tid. Partiet går framåt i opinionsundersökningarna efter kongressen, men det vänder åter nedåt när det visar sig att ingenting har förändrats.
Centerpartiet fortsätter att ligga dåligt till i opinionsundersökningarna. Maud Olofsson aviserar sin avgång, men avsaknaden av en självklar efterträdare gör att partiet går ett turbulent år till mötes.
Även vänsterpartiet byter partiledare. Lars Ohly vill sitta kvar, men partikamraterna har tröttnat efter det att partiet backat i samtliga val med Ohly som partiordförande. Ny partiledare blir Jonas Sjöstedt.
Moderaterna fortsätter att dominera den svenska politiken, men regeringssamarbetet kan börja gnissla när det bli alltmer uppenbart att de små regeringspartierna börjar malas sönder.
Kronprinsessan Victoria nedkommer med en son. Den lille prinsen ska heta Gustaf och hans morfar ger honom titeln hertig av Skåne.
Landstingsstyrelsens ordförande Fredrik Larsson (m) meddelar att den tillfälliga skattehöjning som det vänsterstyrda landstinget införde nu ska permanentas. Landstingets kostnadsutveckling gör att det är helt otänkbart att återgå till den lägre skattesatsen.
Nya mobiltelefoner dyker upp i affärerna. Kunderna strömmar till för att byta ut sina gamla, fullt fungerande, telefoner.
Islamister utför nya attentat runtom i Europa. Även i Sverige utförs en terroristhandling. I TV:s debattprogram diskuterar man vad det svenska samhället kan ha gjort för fel.
Euron fortsätter att darra. I hela Europa funderar man över om valutaunionen kommer att hålla eller om euro-projektet var fel från början. Folkpartiledaren Jan Björklund föreslår en ny svensk folkomröstning för att så snabbt som möjligt kunna byta ut kronan mot euron.
Värmland och Västra Götaland fortsätter diskussionerna om ett samgående. De ledande politikerna blir överens om hur många nya regionrådsposter som ska inrättas. Det är däremot fortsatt oklart på vilket sätt Värmland och värmlänningarna kommer att gynnas av en storregion.
Svenska Kyrkan fortsätter att tappa medlemmar. Biskoparna är oroade och förvånade. ”Vi har bytt ut Fader Vår, ändrat psalmerna, gjort om gudstjänstordningen och tonat ner Bibelns traditionella budskap, men ändå verkar kyrkan attrahera allt färre. Det är obegripligt”, säger ärkebiskopen.
Vinter utbryter i slutet av året. Att det även i år faller snö chockar infrastrukturministern och SJ-ledningen. Resenärerna rasar över inställda tåg. ”Ingen kan väl förvänta sig att tågen ska gå när det snöar”, säger SJ-chefen i en kommentar.
Julhandeln slår nytt rekord.
2011-01-05
Socialdemokraterna söker sin saknade själ
Socialdemokraterna befinner sig i fritt fall. Så kommenteras partiets urusla opinionssiffror i många tidningar. Efter det katastrofala valresultatet i september, då Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914, har kräftgången fortsatt. Valets 30,7 procent ter sig nu som en hög siffra. Nu är det bara var fjärde väljare som säger sig stödja partiet. Moderaterna ligger långt före huvudkonkurrenten.
Att Socialdemokraterna fortsätter att rasa är naturligtvis inte förvånande. Sedan valet har partiledaren Mona Sahlin hunnit meddela att hon avgår vid extrakongressen i mars 2011. Samtidigt har hon och flera andra ledande socialdemokrater deklarerat att det var ett misstag att gå in i det rödgröna samarbetet, i vart fall vad gäller Vänsterpartiet, och man menar även att partiets politik var felaktig på många avgörande punkter.
Någon liknande offentlig självpiskning har nog inget annat parti ägnat sig åt tidigare. Det normala efter en valförlust är att partianalysen blir att man inte har nått ut med sitt budskap. Om bara fler väljare hade fått ta del av partiets åsikter, så skulle valresultatet ha blivit mycket bättre.
Men socialdemokraterna ser alltså den egna politiken som problemet, vilket är överraskande insiktsfullt. Frågan är väl bara vad man ska använda den nyvunna insikten till.
Hur gör ett parti, när man helt ska bryta med sin politik? Det handlar här om en större omvandling än den som Moderaterna genomgick efter valförlusten 2002 när Socialdemokraterna beger sig ut på jakt efter en själ.
Något lätt förvandlingsarbete blir det inte. Socialdemokraterna behöver gå mot mitten för att kunna nå väljarna, men inom partiet finns många vänsternostalgiker som menar att det är en tydligare vänsterprofil som behövs. Om vänsterfalangen vinner, blir det en lång ökenvandring för Socialdemokraterna. Väljarna efterfrågar inte mer socialistisk frasradikalism. Gjorde de det, skulle vänsterpartiet vara ett betydligt större parti.
Den största utmaningen för den nya partiledningen blir därför att få kommande partikongresser med sig på en ny politik, som delvis går stick i stäv med kongressombudens åsikter. Dessutom är det kanske lite konstigt att byta politik för att försöka väljare, istället för att försöka vinna väljare för sin politik. Fast om ledarna inte tror på den egna politiken, så är det svårt att övertyga väljarna.
Men att gå högerut innebär också problem. När Socialdemokraterna nu bekänner att Alliansens politik är bättre än den egna, så kan de givetvis ansluta sig till den. Men då blir Socialdemokraterna en kopia av Moderaterna. Varför ska i så fall väljarna stödja Socialdemokraterna? Högervridningen skulle även kunna skrämma iväg vänsterinriktade sympatisörer till Vänsterpartiet, inte minst om (v) förmår byta ut Lars Ohly, som alltmer framstår som ett sänke för sitt parti.
Därför sitter Socialdemokraterna i något som liknar en rävsax. Man saknar både partiledare och politik just nu. För närvarande arbetar valberedningen med att finna en ny partiordförande. Det är svårt att förstå vilka kriterierna ska vara när man letar efter honom eller henne. Han eller hon ska ta över ett parti som ännu inte vet vilken politik man ska föra. Ska den nye partiledaren formulera den nya politiken, eller ska han eller hon i efterhand få veta vilken politiken är?
Socialdemokraternas sönderfall har gått lika snabbt som det forna östblockets upplösning. Vem hade kunnat tro detta för två år sedan?
Att Socialdemokraterna fortsätter att rasa är naturligtvis inte förvånande. Sedan valet har partiledaren Mona Sahlin hunnit meddela att hon avgår vid extrakongressen i mars 2011. Samtidigt har hon och flera andra ledande socialdemokrater deklarerat att det var ett misstag att gå in i det rödgröna samarbetet, i vart fall vad gäller Vänsterpartiet, och man menar även att partiets politik var felaktig på många avgörande punkter.
Någon liknande offentlig självpiskning har nog inget annat parti ägnat sig åt tidigare. Det normala efter en valförlust är att partianalysen blir att man inte har nått ut med sitt budskap. Om bara fler väljare hade fått ta del av partiets åsikter, så skulle valresultatet ha blivit mycket bättre.
Men socialdemokraterna ser alltså den egna politiken som problemet, vilket är överraskande insiktsfullt. Frågan är väl bara vad man ska använda den nyvunna insikten till.
Hur gör ett parti, när man helt ska bryta med sin politik? Det handlar här om en större omvandling än den som Moderaterna genomgick efter valförlusten 2002 när Socialdemokraterna beger sig ut på jakt efter en själ.
Något lätt förvandlingsarbete blir det inte. Socialdemokraterna behöver gå mot mitten för att kunna nå väljarna, men inom partiet finns många vänsternostalgiker som menar att det är en tydligare vänsterprofil som behövs. Om vänsterfalangen vinner, blir det en lång ökenvandring för Socialdemokraterna. Väljarna efterfrågar inte mer socialistisk frasradikalism. Gjorde de det, skulle vänsterpartiet vara ett betydligt större parti.
Den största utmaningen för den nya partiledningen blir därför att få kommande partikongresser med sig på en ny politik, som delvis går stick i stäv med kongressombudens åsikter. Dessutom är det kanske lite konstigt att byta politik för att försöka väljare, istället för att försöka vinna väljare för sin politik. Fast om ledarna inte tror på den egna politiken, så är det svårt att övertyga väljarna.
Men att gå högerut innebär också problem. När Socialdemokraterna nu bekänner att Alliansens politik är bättre än den egna, så kan de givetvis ansluta sig till den. Men då blir Socialdemokraterna en kopia av Moderaterna. Varför ska i så fall väljarna stödja Socialdemokraterna? Högervridningen skulle även kunna skrämma iväg vänsterinriktade sympatisörer till Vänsterpartiet, inte minst om (v) förmår byta ut Lars Ohly, som alltmer framstår som ett sänke för sitt parti.
Därför sitter Socialdemokraterna i något som liknar en rävsax. Man saknar både partiledare och politik just nu. För närvarande arbetar valberedningen med att finna en ny partiordförande. Det är svårt att förstå vilka kriterierna ska vara när man letar efter honom eller henne. Han eller hon ska ta över ett parti som ännu inte vet vilken politik man ska föra. Ska den nye partiledaren formulera den nya politiken, eller ska han eller hon i efterhand få veta vilken politiken är?
Socialdemokraternas sönderfall har gått lika snabbt som det forna östblockets upplösning. Vem hade kunnat tro detta för två år sedan?
Mörkermännen får inte bestämma dagordningen
Till slut hände det som många fruktat. En galen islamist genomförde ett sprängattentat i centrala Stockholm. Hundratals människor kunde ha dött, men turligt nog var det bara attentatsmannen, 28-årige Taimour Abdulwahab, som omkom.
I det meddelande som mannen skickade ut strax före explosionen skrev han: ”Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med.”
Är då detta attentat början på civilisationernas krig? Kommer flera hundratusen muslimer i Sverige att se Abdulwahabs vansinnesdåd som en signal att gripa till vapen och mörda alla demokrater, liberaler, kristna, judar, homosexuella och så vidare? Nej, det kommer inte att ske. De flesta muslimer är helt ointresserade av att begå skändligheter i Allahs och Muhammeds namn.
Däremot kan det inte uteslutas att det finns andra stollar som triggas igång av Abdulwahabs försök att anställa en massaker. Man bör inte blunda för att det på flera håll i Sverige finns små grupper av radikala islamister, som hatar det samhälle de lever i och som på fullt allvar tycker att det är ett allvarligt brott att avbilda Muhammed som rondellhund.
Som motiv för dådet angav terroristen Sveriges militära engagemang i Afghanistan samt Lars Vilks’ teckningar. Är det då Lars Vilks’ fel att det finns islamistisk terrorism? Naturligtvis inte. Den cancersvulsten kommer att finnas, oavsett vad Lars Vilks ägnar sig åt. Dessa galningar kommer att fortsätta attackerna mot demokrati och yttrandefrihet över hela världen. Det är bara deras måltavlor som förändras.
Vad som framför allt är viktigt för vårt samhälle i det långa perspektivet är att vi inte börjar se frågorna ur terroristernas synvinkel. Det finns människor som tycker att Vilks borde sluta provocera och att vi borde ta mer hänsyn till de religiösa fundamentalisterna. Många tidningar tillämpar en selektiv självcensur och vägrar publicera Muhammedbilder, samtidigt som de mycket väl kan visa nidbilder av Jesus. Det anses ju lite farligare att kränka muslimer än att kränka kristna… Detta är givetvis helt fel väg att gå. Då låter vi de religiösa mörkermännen styra.
För den som vill att samhället ska genomsyras av den grymma, ålderdomliga sharialagstiftningen och som vill ha diktatur finns det andra länder än Sverige att söka sig till. Det finns flera länder i Mellanöstern där kvinnor stenas för otrohet, där tjuvar får händerna avhuggna och där det är belagt med dödsstraff att smäda Muhammed eller att lämna islam. Sverige ska däremot styras enligt demokratiska, humanistiska principer.
Vi har tidigare haft en hädelselagstiftning i Sverige. Det var straffbart att säga något nedsättande om Vite Krist. Idag har principerna om yttrandefrihet tagit över. Detta gäller då även för islam. Vem som helst har rätt att kalla Muhammed för hund eller gris, även om det finns muslimer som känner sig kränkta. De får lära sig att leva med detta, på samma sätt som kristna i Sverige har fått lära sig att leva med att det de håller för heligt ifrågasätts.
Börjar vi tumma på detta, så har terroristerna vunnit sina första segrar, och det får vi inte tillåta. Mörkermännen får inte bestämma dagordningen.
I det meddelande som mannen skickade ut strax före explosionen skrev han: ”Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med.”
Är då detta attentat början på civilisationernas krig? Kommer flera hundratusen muslimer i Sverige att se Abdulwahabs vansinnesdåd som en signal att gripa till vapen och mörda alla demokrater, liberaler, kristna, judar, homosexuella och så vidare? Nej, det kommer inte att ske. De flesta muslimer är helt ointresserade av att begå skändligheter i Allahs och Muhammeds namn.
Däremot kan det inte uteslutas att det finns andra stollar som triggas igång av Abdulwahabs försök att anställa en massaker. Man bör inte blunda för att det på flera håll i Sverige finns små grupper av radikala islamister, som hatar det samhälle de lever i och som på fullt allvar tycker att det är ett allvarligt brott att avbilda Muhammed som rondellhund.
Som motiv för dådet angav terroristen Sveriges militära engagemang i Afghanistan samt Lars Vilks’ teckningar. Är det då Lars Vilks’ fel att det finns islamistisk terrorism? Naturligtvis inte. Den cancersvulsten kommer att finnas, oavsett vad Lars Vilks ägnar sig åt. Dessa galningar kommer att fortsätta attackerna mot demokrati och yttrandefrihet över hela världen. Det är bara deras måltavlor som förändras.
Vad som framför allt är viktigt för vårt samhälle i det långa perspektivet är att vi inte börjar se frågorna ur terroristernas synvinkel. Det finns människor som tycker att Vilks borde sluta provocera och att vi borde ta mer hänsyn till de religiösa fundamentalisterna. Många tidningar tillämpar en selektiv självcensur och vägrar publicera Muhammedbilder, samtidigt som de mycket väl kan visa nidbilder av Jesus. Det anses ju lite farligare att kränka muslimer än att kränka kristna… Detta är givetvis helt fel väg att gå. Då låter vi de religiösa mörkermännen styra.
För den som vill att samhället ska genomsyras av den grymma, ålderdomliga sharialagstiftningen och som vill ha diktatur finns det andra länder än Sverige att söka sig till. Det finns flera länder i Mellanöstern där kvinnor stenas för otrohet, där tjuvar får händerna avhuggna och där det är belagt med dödsstraff att smäda Muhammed eller att lämna islam. Sverige ska däremot styras enligt demokratiska, humanistiska principer.
Vi har tidigare haft en hädelselagstiftning i Sverige. Det var straffbart att säga något nedsättande om Vite Krist. Idag har principerna om yttrandefrihet tagit över. Detta gäller då även för islam. Vem som helst har rätt att kalla Muhammed för hund eller gris, även om det finns muslimer som känner sig kränkta. De får lära sig att leva med detta, på samma sätt som kristna i Sverige har fått lära sig att leva med att det de håller för heligt ifrågasätts.
Börjar vi tumma på detta, så har terroristerna vunnit sina första segrar, och det får vi inte tillåta. Mörkermännen får inte bestämma dagordningen.
2010-12-14
Karlstads tomtrea skapar problem
Att systemet med tomträtt för villatomter har överlevt sig självt är nog de flesta överens om. Det infördes under en tid då det var ett sätt att låta ”vanligt folk” bygga egna hem utan att behöva köpa mark. Kommunen ägde marken och husägaren betalade tomträttsavgäld, det vill säga hyra för marken.
Senare gick det politisk ideologi i tomträttsfrågan. Borgerliga politiker ville låta de tomträttsinnehavare som så önskade få friköpa tomterna medan vänsterpolitiker ville behålla systemet därför att markvärdesstegringen skulle tillfalla kommunen och inte enskilda.
Det har dock inte funnits någon egentlig marknad att sälja tomträtter på. Mark med tomträtt kan ju inte säljas till någon annan än tomträttsinnehavaren. Därför har det inte funnits ett marknadspris i egentlig mening på denna mark.
Det som framför allt har skapat problem har varit att kommunen i gångna tider skrev på tok för långa avtal med tomträttsinnehavarna. Det normala var 60-åriga avtal utan indexuppräkning av avgälden. Mot slutet av denna långa avtalstid har därför tomträttsavgälden ofta varit löjligt låg. När avtalstiden löpt ut har det då blivit ”chockhöjningar” av avgälderna. Många avtal har nyligen löpt ut och då har en del av dessa tomträttsinnehavare uppenbarligen varit helt ovetande om vad detta har inneburit. Samtidigt steg priserna för friköp kraftigt på grund av höjda taxeringsvärden.
Dessa tomträttsinnehavare har därför begärt att kommunen ska kompensera dem för deras okunnighet. Men en tomträttsinnehavare har naturligtvis en skyldighet att ta reda på hur tomträttsavtalet ser ut, på samma sätt som en fastighetsägare måste ta reda på om det finns servitut på en fastighet.
På grund av valet gick det fullständigt troll i frågan. Partierna tävlade om vilka som mest ville gå missnöjda tomträttsinnehavare till mötes. Idag ska kommunfullmäktige till sist fatta beslut om nya regler för försäljningen av tomträtterna. Det blir rea på tomträtterna. De som under många år har haft förmånen att betala otroligt låga tomträttsavgälder kompenseras för detta genom att priset för friköp sänks kraftigt…
Förhoppningsvis kommer de flesta tomträtterna nu att säljas, så att systemet kan avvecklas. Men detta innebär inte att alla är lyckliga och glada. Rabatten som ges är orimligt stor. Därför protesterar nu de som inte får del av kommunens nya givmildhet. En hel del tomträttsinnehavare har redan friköpt sina tomter i enlighet med de regler som gällde fram till dagens beslut. Dessa är nu fly förbannade och kräver kompensation, eftersom de med viss rätt känner sig lurade.
Någon retroaktiv återbetalning av pengar lär dock inte ske. Kommunen konstaterar att avtal är avtal. Det sistnämnda håller nog de klagande med om. Problemet är ju att detta inte gällde för dem som nu får köpa tomter på rea. För dem har kommunen kunnat tänja på avtal och regler.
Det vore intressant om kommunens beslut överklagas av någon av dem som friköpt sin tomt enligt de gamla reglerna. Är kommunens beslut verkligen i överensstämmelse med kommunallagens likställighetsprincip?
Senare gick det politisk ideologi i tomträttsfrågan. Borgerliga politiker ville låta de tomträttsinnehavare som så önskade få friköpa tomterna medan vänsterpolitiker ville behålla systemet därför att markvärdesstegringen skulle tillfalla kommunen och inte enskilda.
Det har dock inte funnits någon egentlig marknad att sälja tomträtter på. Mark med tomträtt kan ju inte säljas till någon annan än tomträttsinnehavaren. Därför har det inte funnits ett marknadspris i egentlig mening på denna mark.
Det som framför allt har skapat problem har varit att kommunen i gångna tider skrev på tok för långa avtal med tomträttsinnehavarna. Det normala var 60-åriga avtal utan indexuppräkning av avgälden. Mot slutet av denna långa avtalstid har därför tomträttsavgälden ofta varit löjligt låg. När avtalstiden löpt ut har det då blivit ”chockhöjningar” av avgälderna. Många avtal har nyligen löpt ut och då har en del av dessa tomträttsinnehavare uppenbarligen varit helt ovetande om vad detta har inneburit. Samtidigt steg priserna för friköp kraftigt på grund av höjda taxeringsvärden.
Dessa tomträttsinnehavare har därför begärt att kommunen ska kompensera dem för deras okunnighet. Men en tomträttsinnehavare har naturligtvis en skyldighet att ta reda på hur tomträttsavtalet ser ut, på samma sätt som en fastighetsägare måste ta reda på om det finns servitut på en fastighet.
På grund av valet gick det fullständigt troll i frågan. Partierna tävlade om vilka som mest ville gå missnöjda tomträttsinnehavare till mötes. Idag ska kommunfullmäktige till sist fatta beslut om nya regler för försäljningen av tomträtterna. Det blir rea på tomträtterna. De som under många år har haft förmånen att betala otroligt låga tomträttsavgälder kompenseras för detta genom att priset för friköp sänks kraftigt…
Förhoppningsvis kommer de flesta tomträtterna nu att säljas, så att systemet kan avvecklas. Men detta innebär inte att alla är lyckliga och glada. Rabatten som ges är orimligt stor. Därför protesterar nu de som inte får del av kommunens nya givmildhet. En hel del tomträttsinnehavare har redan friköpt sina tomter i enlighet med de regler som gällde fram till dagens beslut. Dessa är nu fly förbannade och kräver kompensation, eftersom de med viss rätt känner sig lurade.
Någon retroaktiv återbetalning av pengar lär dock inte ske. Kommunen konstaterar att avtal är avtal. Det sistnämnda håller nog de klagande med om. Problemet är ju att detta inte gällde för dem som nu får köpa tomter på rea. För dem har kommunen kunnat tänja på avtal och regler.
Det vore intressant om kommunens beslut överklagas av någon av dem som friköpt sin tomt enligt de gamla reglerna. Är kommunens beslut verkligen i överensstämmelse med kommunallagens likställighetsprincip?
2010-12-04
Ropen skalla: Kommunalråd åt alla!
”It’s Raining Men” skrevs 1979 av Paul Jabara och Paul Shaffer. I landstinget i Värmland och i Karlstads kommun är det en annan låt som hörs nu. Här regnar det landstingsråd och kommunalråd.
I landstinget har landstingsrådsfunktionen svämmat över. Alla ska vara landstingsråd. Detta beror på att den nya majoriteten består av hela sex partier, och naturligtvis vill alla gruppledarna ha landstingsråds titel och arvode. Därför är nu Fredrik Larsson (m), Jane Larsson (c), Gert Ohlsson (fp), Erik Jansson (siv), Eva Hallström (mp) och Elisabeth Kihlström (kd) alla landstingsråd i den nya organisationen.
Den politiska majoriteten insåg naturligtvis att det kan vara svårt att för allmänheten förklara detta rekord i antalet landstingsråd. Därför gällde det att snabbt tillskapa nya politiska arbetsuppgifter. Landstingsstyrelsen kommer i fortsättningen att ha sex utskott, vilket som av en händelse är lika många som antalet landstingsråd. Det är inte sjukvårdens behov av styrning som här har varit vägledande, utan skälet är givetvis att alla landstingsråd vill ha sitt alldeles eget lilla utskott att pyssla med.
Oppositionen blev inte heller lottlös. Socialdemokraterna Ulric Andersson och Christina Wahrolin samt vänsterpartisten Anders Nilsson blir oppositionsråd. Sverigedemokraten Runar Filper får nöja sig med att få ett tioprocentigt gruppledararvode.
Fördelningen av oppositionsmedlen är lite märklig. Inför valet underströk Värmlandsalliansen vikten av att alla gruppledare skulle få en ordentlig möjlighet att arbeta och ett gruppledararvode lika för alla var en viktig del i detta. Nu visar det sig att Sverigedemokraterna har behandlats annorlunda än övriga partier. Att partiet isoleras politiskt är en sak, men fördelningen av partiresurser borde rimligen ske utifrån principer och inte utifrån politiska preferenser.
Den nya politiska organisationen kostar fyra miljoner kronor mer än den gamla. Det är förvisso inte så mycket i landstingets totala budget, men nog kommer många att fundera över om det är en riktig prioritering när budgetprognoserna pekar på hundratals miljoner i underskott för de närmsta åren.
Som ett försök att finansiera en liten del av den utökade landstingsrådsorganisationen kommer antalet sammanträdesdagar för landstingsfullmäktige att minska och det blir färre ledamöter i fullmäktiges beredningar. Den vanlige landstingsledamoten kommer sålunda att ägna mindre tid åt landstingspolitiken.
Även i Karlstad kommer det att bli mängder av kommunalråd den kommande mandatperioden. Enbart majoritetens fem partier kommer att ha sju kommunalråd, även om inte alla är på heltid. Därtill kommer oppositionens kommunalrådsposter.
På Hammarö och i Kil har också fler kommunalråd tillsatts när de nya majoriteterna har bildats.
Det tycks som om det blir alltmer vanligt att kommunalrådsposter är något som används för att betala de politiska överenskommelserna. I Karlstad fick Miljöpartiet med fem mandat två kommunalrådsposter på halvtid. Eftersom de båda kommunalråden kommer att ha arvoderade ordförandeskap, kommer de i praktiken att arbeta som politiker på heltid.
Givetvis måste det finnas en politisk ledning i kommuner och landsting, som har tid och ekonomisk möjlighet att arbeta med den politiska styrningen. Men då ska den politiska organisationen bygga på detta behov och inte vara en betalningsuppgörelse.
Vi får inte glömma bort att det är fritidspolitikerna, inte kommunal- och landstingsråden, som är de egentliga bärarna av det demokratiska uppdraget.
I landstinget har landstingsrådsfunktionen svämmat över. Alla ska vara landstingsråd. Detta beror på att den nya majoriteten består av hela sex partier, och naturligtvis vill alla gruppledarna ha landstingsråds titel och arvode. Därför är nu Fredrik Larsson (m), Jane Larsson (c), Gert Ohlsson (fp), Erik Jansson (siv), Eva Hallström (mp) och Elisabeth Kihlström (kd) alla landstingsråd i den nya organisationen.
Den politiska majoriteten insåg naturligtvis att det kan vara svårt att för allmänheten förklara detta rekord i antalet landstingsråd. Därför gällde det att snabbt tillskapa nya politiska arbetsuppgifter. Landstingsstyrelsen kommer i fortsättningen att ha sex utskott, vilket som av en händelse är lika många som antalet landstingsråd. Det är inte sjukvårdens behov av styrning som här har varit vägledande, utan skälet är givetvis att alla landstingsråd vill ha sitt alldeles eget lilla utskott att pyssla med.
Oppositionen blev inte heller lottlös. Socialdemokraterna Ulric Andersson och Christina Wahrolin samt vänsterpartisten Anders Nilsson blir oppositionsråd. Sverigedemokraten Runar Filper får nöja sig med att få ett tioprocentigt gruppledararvode.
Fördelningen av oppositionsmedlen är lite märklig. Inför valet underströk Värmlandsalliansen vikten av att alla gruppledare skulle få en ordentlig möjlighet att arbeta och ett gruppledararvode lika för alla var en viktig del i detta. Nu visar det sig att Sverigedemokraterna har behandlats annorlunda än övriga partier. Att partiet isoleras politiskt är en sak, men fördelningen av partiresurser borde rimligen ske utifrån principer och inte utifrån politiska preferenser.
Den nya politiska organisationen kostar fyra miljoner kronor mer än den gamla. Det är förvisso inte så mycket i landstingets totala budget, men nog kommer många att fundera över om det är en riktig prioritering när budgetprognoserna pekar på hundratals miljoner i underskott för de närmsta åren.
Som ett försök att finansiera en liten del av den utökade landstingsrådsorganisationen kommer antalet sammanträdesdagar för landstingsfullmäktige att minska och det blir färre ledamöter i fullmäktiges beredningar. Den vanlige landstingsledamoten kommer sålunda att ägna mindre tid åt landstingspolitiken.
Även i Karlstad kommer det att bli mängder av kommunalråd den kommande mandatperioden. Enbart majoritetens fem partier kommer att ha sju kommunalråd, även om inte alla är på heltid. Därtill kommer oppositionens kommunalrådsposter.
På Hammarö och i Kil har också fler kommunalråd tillsatts när de nya majoriteterna har bildats.
Det tycks som om det blir alltmer vanligt att kommunalrådsposter är något som används för att betala de politiska överenskommelserna. I Karlstad fick Miljöpartiet med fem mandat två kommunalrådsposter på halvtid. Eftersom de båda kommunalråden kommer att ha arvoderade ordförandeskap, kommer de i praktiken att arbeta som politiker på heltid.
Givetvis måste det finnas en politisk ledning i kommuner och landsting, som har tid och ekonomisk möjlighet att arbeta med den politiska styrningen. Men då ska den politiska organisationen bygga på detta behov och inte vara en betalningsuppgörelse.
Vi får inte glömma bort att det är fritidspolitikerna, inte kommunal- och landstingsråden, som är de egentliga bärarna av det demokratiska uppdraget.
2010-11-30
Ökat stöd för det svenska kungahuset
Enligt en undersökning utförd av Demoskop på uppdrag av tidningen Expressen har stödet för den svenska monarkin ökat med sex procentenheter. Säkert lite förvånande för dem som trott att kungens ställning skulle försvagas av uppmärksamheten kring den så kallade skandalboken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”.
I rättvisans namn ska sägas att den senaste mätningen jämförs med en mätning gjord före kronprinsessbröllopet. Naturligtvis kan bröllopet ha bidragit till att öka kungahusets popularitet. Men till syvende och sidst hänger stödet för monarkin på den sittande monarken.
Det kan faktiskt vara så att boken har fått folket att sluta upp bakom kungen. Svenskarna i gemen är förmodligen inte överdrivet upprörda över att kungen kanske hade ett förhållande med Camilla Henemark för ett antal år sedan.
En diskussion om kungen och monarkin behöver inte vara fel. Naturligtvis måste vi kunna diskutera om det är bäst för Sverige om landet representeras av kungen (och i framtiden av drottning Victoria) eller av en politiskt utsedd president.
Men då måste också svenska folket få veta vad kungen gör när han utövar sitt ämbetes åligganden. Vi har fått läsa mycket om hans smak för vackra kvinnor. Vi har även fått se bilder där prinsessan Madeleine röker och det har förts en diskussion i tidningarna kring prins Carl Philips förment klena studieresultat. Kungliga personers fortkörning når också kvällstidningarna förstasidor.
Däremot läser vi sällan om svenska statsbesök utomlands eller om de statsbesök som görs i Sverige av andra länders statsöverhuvuden. Informationen om kungafamiljens arbete i olika kommittéer och deras många besök runt om i Sverige är också begränsade. Det är egentligen bara vid utdelandet av Nobelprisen som kungafamiljen kommer i blickfånget för det representativa arbete de utför, och ändå hänger egentligen inte Nobelprisen på något sätt ihop med statschefen och kungahuset.
Det är beklagligt att många media, speciellt kvällstidningarna, har börjat behandla kungen och kungafamiljen som deltagare i en dokusåpa. Det gör att statschefens egentliga uppgift skyms.
Tänk om statsministerämbetet hanterades på samma sätt. Vad skulle det innebära för den svenska demokratin, om tidningar avsiktligt avstod från att berätta vad statsministern uträttade, och istället enbart intresserade sig för vilka kvinnor han träffar och vad hans hustru anser om detta?
Det finns även en annan aspekt kring kvällstidningarnas förtjusning över att få redogöra för innehållet i en bok om kungens eventuella otrohet. Man kan ha öppnat Pandoras ask. Om kungens möjliga kvinnoaffärer inte längre ska ses som en privatsak, utan som något som angår hela svenska folket, så dröjer det inte länge förrän även andra offentliga personers sexliv kommer att granskas. Det kan bli en amerikanisering av samhällslivet, där sexualmoralen inte längre är privat utan offentlig.
Vad kommer det att innebära för Sverige, om en av de viktigaste uppgifterna för tidningarnas granskning av makthavare i framtiden blir att jaga ”sexskandaler”?
I det framtida Sverige kommer kanske en Per Albin Hansson inte att kunna bli statsminister. Inte på grund av de politiska åsikter han företräder, utan därför att hans sexualmoral inte tål offentlighetens ljus.
I rättvisans namn ska sägas att den senaste mätningen jämförs med en mätning gjord före kronprinsessbröllopet. Naturligtvis kan bröllopet ha bidragit till att öka kungahusets popularitet. Men till syvende och sidst hänger stödet för monarkin på den sittande monarken.
Det kan faktiskt vara så att boken har fått folket att sluta upp bakom kungen. Svenskarna i gemen är förmodligen inte överdrivet upprörda över att kungen kanske hade ett förhållande med Camilla Henemark för ett antal år sedan.
En diskussion om kungen och monarkin behöver inte vara fel. Naturligtvis måste vi kunna diskutera om det är bäst för Sverige om landet representeras av kungen (och i framtiden av drottning Victoria) eller av en politiskt utsedd president.
Men då måste också svenska folket få veta vad kungen gör när han utövar sitt ämbetes åligganden. Vi har fått läsa mycket om hans smak för vackra kvinnor. Vi har även fått se bilder där prinsessan Madeleine röker och det har förts en diskussion i tidningarna kring prins Carl Philips förment klena studieresultat. Kungliga personers fortkörning når också kvällstidningarna förstasidor.
Däremot läser vi sällan om svenska statsbesök utomlands eller om de statsbesök som görs i Sverige av andra länders statsöverhuvuden. Informationen om kungafamiljens arbete i olika kommittéer och deras många besök runt om i Sverige är också begränsade. Det är egentligen bara vid utdelandet av Nobelprisen som kungafamiljen kommer i blickfånget för det representativa arbete de utför, och ändå hänger egentligen inte Nobelprisen på något sätt ihop med statschefen och kungahuset.
Det är beklagligt att många media, speciellt kvällstidningarna, har börjat behandla kungen och kungafamiljen som deltagare i en dokusåpa. Det gör att statschefens egentliga uppgift skyms.
Tänk om statsministerämbetet hanterades på samma sätt. Vad skulle det innebära för den svenska demokratin, om tidningar avsiktligt avstod från att berätta vad statsministern uträttade, och istället enbart intresserade sig för vilka kvinnor han träffar och vad hans hustru anser om detta?
Det finns även en annan aspekt kring kvällstidningarnas förtjusning över att få redogöra för innehållet i en bok om kungens eventuella otrohet. Man kan ha öppnat Pandoras ask. Om kungens möjliga kvinnoaffärer inte längre ska ses som en privatsak, utan som något som angår hela svenska folket, så dröjer det inte länge förrän även andra offentliga personers sexliv kommer att granskas. Det kan bli en amerikanisering av samhällslivet, där sexualmoralen inte längre är privat utan offentlig.
Vad kommer det att innebära för Sverige, om en av de viktigaste uppgifterna för tidningarnas granskning av makthavare i framtiden blir att jaga ”sexskandaler”?
I det framtida Sverige kommer kanske en Per Albin Hansson inte att kunna bli statsminister. Inte på grund av de politiska åsikter han företräder, utan därför att hans sexualmoral inte tål offentlighetens ljus.
Ett parti utan politik
Mona Sahlins avgång som partiordförande är inte slutet på socialdemokratins kris. Det är inte ens början på slutet. Det är möjligen slutet på början.
Aldrig tidigare har det socialdemokratiska partiet befunnit sig i en så djup kris. Tiden närmast efter valet handlade all diskussion om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, så på något sätt kom den socialdemokratiska valkatastrofen i skymundan. Två månader efter valet har insikten börjat sprida sig. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.
Den som tror att det räcker för socialdemokraterna att byta partiledare, bedrar sig. Mona Sahlin och andra framträdande partiföreträdare har efter valet bekänt att hela valrörelsen var fel. Partiet gick helt enkelt till val med fel politik.
Ja, enligt Sahlin har politiken varit felaktig och bristfällig i decennier. Strax före sin avgång deklarerade hon att partiet inte tänkt en ny tanke på det näringspolitiska området på 20 år.
Att det är fel på den socialdemokratiska politiken har förvisso de borgerliga hävdat hela tiden, men när socialdemokraterna själva säger det, får krisen gigantiska proportioner. Om politiken i grunden är felaktig, då måste den naturligtvis bytas ut. Men mot vad?
Sedan Mona Sahlin avgått och hela partistyrelsen och verkställande utskottet har ”ställt sina platser till förfogande” har vi det häpnadsväckande förhållandet att Sveriges största parti både saknar politik och partiledning.
Tänk så fullständigt förödande det vore för socialdemokraterna, om vi plötsligt finge ett nyval. Vad skulle partiet göra då? Lämna walk over i avvaktan på att man kommit på vilken politik man vill stå för?
Många har i eftervalsanalysen kommit fram till att socialdemokraternas största problem i valrörelsen var en kombination av höga opinionssiffror och det rödgröna samarbetet. Det är inte lätt att förnya ett parti när man tycks vara föremål för väljarnas gunst. Då gällde det mest att sitta still i båten och göra ingenting.
När valrörelsen drog igång och väljarna började jämföra de båda regeringsalternativen, utföll emellertid jämförelsen till Alliansregeringens fördel. Då kunde inte socialdemokraterna göra något för att ändra kurs. Man var uppbunden av det rödgröna samarbetet, där Lars Ohly och vänsterpartiet gjorde allt vad de kunde för att få det rödgröna regeringsalternativet att framstå som stående så långt till vänster som möjligt.
Många som röstade borgerligt hade i tidigare val röstat socialdemokratiskt, men när socialdemokraterna med Ohly som bromskloss inte förmådde förnya sig, ville de inte längre ge socialdemokraterna sitt stöd.
Socialdemokraterna har ju traditionellt varit ett ”arbetarparti”, men i årets val var det bara 22 procent av dem som arbetar som röstade på partiet. Socialdemokraterna blev genom sin bidragslinje ett parti för dem som inte arbetar.
Det behövs en rejäl omprövning inom det socialdemokratiska partiet. Inte minst behöver de finna en politik. Att bara byta partiledare räcker inte.
Vem som blir ny partiordförande är ännu skrivet i stjärnorna, även om traditionalisten Sven-Erik Österberg, som är riksdagsgruppens ordförande, säkert kommer att vara en av de hetaste kandidaterna. Han har möjlighet att få förtroende inom skilda delar av partiet.
Däremot är det mycket tveksamt om han har förmågan att förnya socialdemokratin. Blir han vald, kommer han antagligen att vara en övergångslösning. Socialdemokraterna kan ha en lång, svår tid framför sig innan de har kommit på vad socialdemokrati ska innebära för framtiden.
Aldrig tidigare har det socialdemokratiska partiet befunnit sig i en så djup kris. Tiden närmast efter valet handlade all diskussion om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, så på något sätt kom den socialdemokratiska valkatastrofen i skymundan. Två månader efter valet har insikten börjat sprida sig. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.
Den som tror att det räcker för socialdemokraterna att byta partiledare, bedrar sig. Mona Sahlin och andra framträdande partiföreträdare har efter valet bekänt att hela valrörelsen var fel. Partiet gick helt enkelt till val med fel politik.
Ja, enligt Sahlin har politiken varit felaktig och bristfällig i decennier. Strax före sin avgång deklarerade hon att partiet inte tänkt en ny tanke på det näringspolitiska området på 20 år.
Att det är fel på den socialdemokratiska politiken har förvisso de borgerliga hävdat hela tiden, men när socialdemokraterna själva säger det, får krisen gigantiska proportioner. Om politiken i grunden är felaktig, då måste den naturligtvis bytas ut. Men mot vad?
Sedan Mona Sahlin avgått och hela partistyrelsen och verkställande utskottet har ”ställt sina platser till förfogande” har vi det häpnadsväckande förhållandet att Sveriges största parti både saknar politik och partiledning.
Tänk så fullständigt förödande det vore för socialdemokraterna, om vi plötsligt finge ett nyval. Vad skulle partiet göra då? Lämna walk over i avvaktan på att man kommit på vilken politik man vill stå för?
Många har i eftervalsanalysen kommit fram till att socialdemokraternas största problem i valrörelsen var en kombination av höga opinionssiffror och det rödgröna samarbetet. Det är inte lätt att förnya ett parti när man tycks vara föremål för väljarnas gunst. Då gällde det mest att sitta still i båten och göra ingenting.
När valrörelsen drog igång och väljarna började jämföra de båda regeringsalternativen, utföll emellertid jämförelsen till Alliansregeringens fördel. Då kunde inte socialdemokraterna göra något för att ändra kurs. Man var uppbunden av det rödgröna samarbetet, där Lars Ohly och vänsterpartiet gjorde allt vad de kunde för att få det rödgröna regeringsalternativet att framstå som stående så långt till vänster som möjligt.
Många som röstade borgerligt hade i tidigare val röstat socialdemokratiskt, men när socialdemokraterna med Ohly som bromskloss inte förmådde förnya sig, ville de inte längre ge socialdemokraterna sitt stöd.
Socialdemokraterna har ju traditionellt varit ett ”arbetarparti”, men i årets val var det bara 22 procent av dem som arbetar som röstade på partiet. Socialdemokraterna blev genom sin bidragslinje ett parti för dem som inte arbetar.
Det behövs en rejäl omprövning inom det socialdemokratiska partiet. Inte minst behöver de finna en politik. Att bara byta partiledare räcker inte.
Vem som blir ny partiordförande är ännu skrivet i stjärnorna, även om traditionalisten Sven-Erik Österberg, som är riksdagsgruppens ordförande, säkert kommer att vara en av de hetaste kandidaterna. Han har möjlighet att få förtroende inom skilda delar av partiet.
Däremot är det mycket tveksamt om han har förmågan att förnya socialdemokratin. Blir han vald, kommer han antagligen att vara en övergångslösning. Socialdemokraterna kan ha en lång, svår tid framför sig innan de har kommit på vad socialdemokrati ska innebära för framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)