Det blir bara roligare, och samtidigt alltmer bisarrt, att följa diskussionerna kring vem som bör bli ny socialdemokratisk partiledare. Hela processen har fått något av en TV-lek över sig, där media och debattörer försöker rösta ut kandidater tills bara en är kvar.
Till detta bidrar naturligtvis den socialdemokratiska partikulturen, där man anses chanslös om man säger att man kandiderar. Endast den som säger nej kan anses vara en seriös kandidat.
Det påminner lite om filmen ”Life of Brian”. Människor samlas utanför Brians hus och hyllar honom som Messias. Han är förtvivlad över detta och ropar ut till dem att han inte är Messias. Då säger någon att den sanne Messias kommer att förneka att han är Messias, och alla jublar över detta bevis på att Brian är den rätte.
Sven-Erik Österberg får väl fortfarande anses vara den hetaste kandidaten. Han har ju inte sagt att han kandiderar, vilket väl med ovanstående som grund får anses vara det samma som att han gör det. Pär Nuders nej börjar nu bli så högljudda, att man snart nästan får ta honom på allvar.
Men det är inte själva partiledarvalet som är Socialdemokraternas verkliga problem. Det löser sig nog. Valberedningen stänger in sig i konklaven, och till slut väller den vita röken ut. Någon man eller kvinna ser förvånad ut och förklarar sig vara överraskad, men stolt och tacksam, över detta förtroende.
Men det var inte partiledaren som var orsak till valförlusten i fjol. När Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006 lades skulden på Göran Persson. Allt skulle ordna sig med Mona Sahlin vid rodret. Hon misslyckades dock, och nu ska en ny frälsare få tillbaka partiet till Rosenbad.
Så enkelt är det dock inte. Väljarna, framför allt i storstäderna, sade nej till den rödgröna politiken. Det var detta som ledde till valförlusten. Om socialdemokraterna vill tillbaka till makten, måste det ske en omprövning av politiken.
När Mona Sahlin meddelade sin avgång, passade hon ju samtidigt på att ta avstånd från den politik som hon och partiet hade gått till val på. I och med detta står det socialdemokratiska partiet just nu utan politik. Borde det inte snarast vara politiken istället för personerna som skulle diskuteras?
Något organiserat rödgrönt samarbete lär vi inte få se inför valet 2014. I vart fall torde inte vänsterpartiet få vara med. Lars Ohly var ett lik i lasten för socialdemokraterna 2010.
Men hur ska det socialdemokratiska alternativet till Alliansregeringens politik se ut? Det går inte att föra krig mot regeringens skattepolitik eller valfrihetsreformer, för det är de delarna i regeringspolitiken som är mest populära. Socialdemokraterna kommer antagligen att acceptera alltmer av skattepolitik, RUT-avdrag och liknande. Det är på andra områden, som Socialdemokraterna får finna sin nya politik.
Att välja ny partiledare innan man vet vilken politik man vill föra är en lite våghalsig metod. Är det den nye partiledaren som ensam ska utforma den nya politiken, eller ska fler i partiet få vara med och bestämma? Tänk om partiet väljer en annan kurs än den som partiledaren vill hålla. Det var ju detta, som Mona Sahlin råkade ut för.
I mars väljs en ny socialdemokratisk partiordförande. Den socialdemokratiska politiken får vi vänta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar