Haverikommissionen pekar åt fel håll

Den socialdemokratiska haverikommissionen har kommit med sin slutrapport. Den är en förödande kritik av det egna partiet. Kommissionen pekar på att socialdemokraterna i valrörelsen hade en ekonomisk politik som saknade stöd, att partiet saknar en trovärdig politik mot arbetslösheten och att man inte heller haft en trovärdig bostadspolitik. Partiet beskrivs som slutet och inåtblickande. Naturligtvis sågar haverikommissionen även det rödgröna samarbetet. Alltfler socialdemokrater har insett att det var ett historiskt misstag att släpa omkring på kommunisten Lars Ohly i valrörelsen.
Efter en så svidande kritik är det nästan förvånande att kommissionen inte föreslår att det socialdemokratiska partiet läggs ned. Det kan inte vara lätt att restaurera ett sådant kråkslott. ”Ett fynd för den händige” brukar sådana byggnader karaktäriseras som i mäklarnas annonser. Men var ska Socialdemokraterna finna en ledare, som är händig nog att få huset beboeligt igen?
När nu haverikommissionen ska försöka komma med förslag om hur Socialdemokraterna ska ta sig ur den djupa krisen, så visar det sig att man egentligen ingenting har lärt. Istället för att ha blicken riktad mot framtiden, vänder man sig bakåt. Det vilar ett ”det var bättre förr” över analysen.
Bland annat talade kommissionens företrädare på presskonferensen om att man nog vill höja skatten. Detta är i sanning klassisk socialdemokratisk politik. Man tror att alla samhällsproblem kan lösas genom att man höjer skatten för låg- och medelinkomsttagarna. (Ja, man vill säkert höja skatten för höginkomsttagarna också, men det är skattehöjningar i de breda inkomstlagren som ger de största effekterna.)
Men då har man inte förstått något av valresultatet 2010. Svenskarna är nöjda med att de har fått behålla mer av inkomsten i den egna plånboken. De socialdemokratiska väljare som har gått över till de borgerliga, lär inte återvända om budskapet är att det ånyo ska grävas djupa hål i deras börser.
Haverikommissionen säger sig också vilja se en socialdemokratisk politik, som begränsar möjligheten för företag inom vården och skolan att gå med vinst. Här får man verkligen ta sig för pannan. Ska regering och riksdag besluta om vinstnivån i privata företag? Varför i så fall nöja sig med vård- och skolföretag? Det är väl lika bra att gå vidare och lagstifta om hur stor vinsten får vara i Ikea och Volvo också.
Socialdemokraterna längtar tillbaka till den tid då man hade runt 45 procent av väljarna bakom sig och partiets regeringsinnehav var en självklarhet. Det är inte så märkligt. Problemet är att man tror att receptet är att återanvända en politik som var gångbar på 1970-talet.
Men samhället har rört på sig, även om det socialdemokratiska partiet har stått stilla. Sverige behöver lika lite 1970-talspolitik som man skulle behöva 1910-talspolitik.
För de socialdemokratiska kärntrupperna och den hårda medlemskadern låter det säkert som ljuv musik att höra om klassisk socialdemokratisk politik från anno dazumal. De 25 procent av väljarna som i opinionsundersökningarna säger sig vara socialdemokrater blir nöjda. Men inte lockar det väljare från Alliansen eller från Miljöpartiet.
Den nye partiledaren kommer att ha ett Sisyfosarbete framför sig, om han eller hon ska försöka förnya partiet, samtidigt som de interna kraven är att man ska satsa på det gamla.