2011-03-12

Olof Palme är död - dags att gå vidare

25 år har gått sedan Olof Palme mördades. Det var ett mord som förändrade Sverige. Ingen hade på fullt allvar kunnat föreställa sig att en svensk politiker skulle kunna falla offer för ett attentat. Det var sådant de ägnade sig åt i utlandet. Inte här i Sverige.
Att minnesdagen av mordet uppmärksammas är inte märkligt. Med tanke på att Gustaf II Adolfs dödsdag är allmän flaggdag snart fyrahundra år efter händelsen, kan man naturligtvis även minnas statsmän som dött under spektakulära former i modern tid.
Däremot är det viktigt att inte hemfalla till mytbildning. Det är stor risk att människor som dör ”i förtid” ges egenskaper, som de aldrig hade kunnat leva upp till om de hade fått leva.
John F Kennedy ses som den store presidenten, som genomförde betydande medborgarrättslagar. Hans efterträdare Lyndon B Johnson blev presidenten, som grävde ner sig i ett misslyckat krig i Vietnam. I verkligheten var det Kennedy som utökade den amerikanska krigsinsatsen i Vietnam och det var Johnson som fick genomföra många av medborgarrättslagarna. Ingen vet vilket eftermäle Kennedy skulle ha fått, om han inte hade mördats.
Även mytbildningen kring Olof Palme har antagit gigantiska proportioner. Han dyrkas av många socialdemokrater som ”den store ledaren”, som var älskad av folket och som höll Sverige alliansfritt och som aldrig skulle ha lockats till några valfrihetsreformer.
Men Olof Palme var inte alls älskad och oomstridd. Folket slöt inte upp bakom honom som något slags landsfader. Han blev statsminister 1969. I valet 1970 och 1973 backade socialdemokraterna, för att 1976 förlora regeringsmakten. I valet 1979 misslyckades Palme med att återta makten. 1982 vann han och socialdemokraterna förvisso valet, men partiet backade på nytt i valet 1985. De flesta valen med Palme som partiledare kännetecknades sålunda av nedgång.
Olof Palme var förvisso en skicklig politiker och statsman, som rönte stor respekt internationellt. Samtidigt var han i Sverige ansvarig för att Carl Lidbom tilläts prångla ut lagar som kännetecknades av rättsosäkerhet och han genomförde det totalt misslyckade löntagarfondsprojektet.
Den alliansfrihet som han officiellt vurmade för var en chimär. Den bild som presenterades för svenska folket hade ingenting med den egentliga svenska politiken att göra. Sveriges försvar förutsatte undsättning från NATO vid en eventuell sovjetisk attack, men detta fick inte berättas för svenska folket.
Alla politiker påverkas av tidsandan och omvärlden. Det hade även Olof Palme gjort, om han hade fått leva. Därför är det omöjligt att säga hur en 84-årig Palme hade sett på dagens svenska politik. Vi vet heller inte vilka slutsatser han skulle ha dragit av östblockets sammanbrott. Kanske hade internationalisten Olof Palme varit den som ställt sig i spetsen för ett svenskt medlemskap i EU och NATO. Vi kommer aldrig att få veta.
Men skuggan av myten Olof Palme vilar tung över det socialdemokratiska partiet. I mytologin representerar han en svunnen guldålder. Då är det inte märkligt att socialdemokraterna har så svårt att finna en ny partiledare. Vem vågar försöka axla ett uppdrag, som har innehafts av en man som bland vissa har uppnått helgonstatus?
Det är dags för socialdemokraterna att inse att epoken Palme sedan länge är över. Nu är det dags att gå vidare. Frågan är bara om man förmår det.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Robert, du har säkert vettiga poänger och idéer. Synd är att din svenska är så pass undermålig att man inte förstår ett sk*t. Herregud, aldrig har jag läst en sämre text.

Robert sa...

Ge gärna exempel på vad som är undermåligt med min svenska.