Socialdemokraterna befinner sig i fritt fall. Så kommenteras partiets urusla opinionssiffror i många tidningar. Efter det katastrofala valresultatet i september, då Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914, har kräftgången fortsatt. Valets 30,7 procent ter sig nu som en hög siffra. Nu är det bara var fjärde väljare som säger sig stödja partiet. Moderaterna ligger långt före huvudkonkurrenten.
Att Socialdemokraterna fortsätter att rasa är naturligtvis inte förvånande. Sedan valet har partiledaren Mona Sahlin hunnit meddela att hon avgår vid extrakongressen i mars 2011. Samtidigt har hon och flera andra ledande socialdemokrater deklarerat att det var ett misstag att gå in i det rödgröna samarbetet, i vart fall vad gäller Vänsterpartiet, och man menar även att partiets politik var felaktig på många avgörande punkter.
Någon liknande offentlig självpiskning har nog inget annat parti ägnat sig åt tidigare. Det normala efter en valförlust är att partianalysen blir att man inte har nått ut med sitt budskap. Om bara fler väljare hade fått ta del av partiets åsikter, så skulle valresultatet ha blivit mycket bättre.
Men socialdemokraterna ser alltså den egna politiken som problemet, vilket är överraskande insiktsfullt. Frågan är väl bara vad man ska använda den nyvunna insikten till.
Hur gör ett parti, när man helt ska bryta med sin politik? Det handlar här om en större omvandling än den som Moderaterna genomgick efter valförlusten 2002 när Socialdemokraterna beger sig ut på jakt efter en själ.
Något lätt förvandlingsarbete blir det inte. Socialdemokraterna behöver gå mot mitten för att kunna nå väljarna, men inom partiet finns många vänsternostalgiker som menar att det är en tydligare vänsterprofil som behövs. Om vänsterfalangen vinner, blir det en lång ökenvandring för Socialdemokraterna. Väljarna efterfrågar inte mer socialistisk frasradikalism. Gjorde de det, skulle vänsterpartiet vara ett betydligt större parti.
Den största utmaningen för den nya partiledningen blir därför att få kommande partikongresser med sig på en ny politik, som delvis går stick i stäv med kongressombudens åsikter. Dessutom är det kanske lite konstigt att byta politik för att försöka väljare, istället för att försöka vinna väljare för sin politik. Fast om ledarna inte tror på den egna politiken, så är det svårt att övertyga väljarna.
Men att gå högerut innebär också problem. När Socialdemokraterna nu bekänner att Alliansens politik är bättre än den egna, så kan de givetvis ansluta sig till den. Men då blir Socialdemokraterna en kopia av Moderaterna. Varför ska i så fall väljarna stödja Socialdemokraterna? Högervridningen skulle även kunna skrämma iväg vänsterinriktade sympatisörer till Vänsterpartiet, inte minst om (v) förmår byta ut Lars Ohly, som alltmer framstår som ett sänke för sitt parti.
Därför sitter Socialdemokraterna i något som liknar en rävsax. Man saknar både partiledare och politik just nu. För närvarande arbetar valberedningen med att finna en ny partiordförande. Det är svårt att förstå vilka kriterierna ska vara när man letar efter honom eller henne. Han eller hon ska ta över ett parti som ännu inte vet vilken politik man ska föra. Ska den nye partiledaren formulera den nya politiken, eller ska han eller hon i efterhand få veta vilken politiken är?
Socialdemokraternas sönderfall har gått lika snabbt som det forna östblockets upplösning. Vem hade kunnat tro detta för två år sedan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar