Hur mäter man ett biblioteks värde?

I vår tid ska allt mätas, och helst så exakt som möjligt. Digitala klockor mäter exakt på sekunden och våra hems placering kan anges med gps-koordinater.
Företag mäter naturligtvis lönsamheten. Det är förståeligt. Vem skulle vilja satsa pengar i ett olönsamt företag. Själva grundidén med de flesta företag är att de ska generera vinst till sina ägare.
Men de senaste decennierna har även kommuner och landsting börjat kvantifiera sin verksamhet. Det skapas nyckeltal för de flesta aktiviteter, och målen ska vara mätbara så att de kan utvärderas. I många fall fastnar politiker och tjänstemän i nyckeltalsträsket, och de börjar tro att de har mätt kvaliteten på sin verksamhet, när de har utvärderat sina siffror.
Kvalitet kan emellertid inte alltid anges i siffror. Det är inte heller rimligt att ställa upp produktivitets- och effektivitetsmål för alla verksamheter.
När är äldreomsorgen som bäst? Är det om man kan utfodra de gamla på snabbast möjliga sätt och så fort som möjligt få dem i säng? Då minskar ju personalbehovet, och produktiviteten kan sägas ha ökat.
Eller är äldreomsorgen som bäst när man drar ner på effektiviteten och ägnar mer tid åt de gamla?
Kulturen är ett område som lämpar sig särskilt illa för kvantifiering. Hur effektiviserar man en symfoniorkester? Ska musikerna spela snabbare eller kan man på något sätt plocka bort ett par violinister? Behövs fagotten?
Det är givetvis självklart för de flesta att kvaliteten på en orkester inte kan mätas i siffror. Men ändå riskerar nyckeltalstrollet att sticka fram sitt fula tryne och fråga hur många besökare det egentligen var på den senaste konserten.
Just nu är det biblioteken som tycks vara i farozonen. Det tycks lätt att kvantifiera verksamheten. Hur många besökare har man och hur många böcker lånar man ut?
I Nacka har biblioteken drabbats av den borgerliga majoritetens experimentiver. Biblioteken bedrivs numera på entreprenad och de får pengar från kommunen utifrån resultat. Det sitter besöksräknare vid ingången och personalen sliter med att försöka låna ut fler böcker. Annars minskar pengarna till nästa år.
Biblioteken får inte längre vara bara bibliotek. De ska vara ”mötesplatser”. Biblioteket Nacka Forum har rensat ut hälften av sitt gamla bokbestånd för att lokalerna skulle bli ”luftigare” och bokbeståndet skulle bli mer fräscht och aktivt. Man har gått från 70 000 till 35 000 titlar. Några böcker såldes, ännu fler förstördes.
Ska detta vara borgerlig kulturpolitik? Vad hände med det bildningsideal som ofta förenade konservativa och liberaler?
Det ligger ett egenvärde i att det finns bibliotek med stora boksamlingar. Biblioteken ger möjlighet för människor att finna böcker, som aldrig kan hittas i bokklubbarnas kataloger. Om vi ska ha högre ambitioner vad gäller bokläsande än att bara läsa de senaste böckerna av Jens Lapidus och Camilla Läckberg, måste vi våga låta biblioteken vara folkbildningscentra.
Släng ut nyckeltalstrollen från biblioteken!

Olof Palme är död - dags att gå vidare

25 år har gått sedan Olof Palme mördades. Det var ett mord som förändrade Sverige. Ingen hade på fullt allvar kunnat föreställa sig att en svensk politiker skulle kunna falla offer för ett attentat. Det var sådant de ägnade sig åt i utlandet. Inte här i Sverige.
Att minnesdagen av mordet uppmärksammas är inte märkligt. Med tanke på att Gustaf II Adolfs dödsdag är allmän flaggdag snart fyrahundra år efter händelsen, kan man naturligtvis även minnas statsmän som dött under spektakulära former i modern tid.
Däremot är det viktigt att inte hemfalla till mytbildning. Det är stor risk att människor som dör ”i förtid” ges egenskaper, som de aldrig hade kunnat leva upp till om de hade fått leva.
John F Kennedy ses som den store presidenten, som genomförde betydande medborgarrättslagar. Hans efterträdare Lyndon B Johnson blev presidenten, som grävde ner sig i ett misslyckat krig i Vietnam. I verkligheten var det Kennedy som utökade den amerikanska krigsinsatsen i Vietnam och det var Johnson som fick genomföra många av medborgarrättslagarna. Ingen vet vilket eftermäle Kennedy skulle ha fått, om han inte hade mördats.
Även mytbildningen kring Olof Palme har antagit gigantiska proportioner. Han dyrkas av många socialdemokrater som ”den store ledaren”, som var älskad av folket och som höll Sverige alliansfritt och som aldrig skulle ha lockats till några valfrihetsreformer.
Men Olof Palme var inte alls älskad och oomstridd. Folket slöt inte upp bakom honom som något slags landsfader. Han blev statsminister 1969. I valet 1970 och 1973 backade socialdemokraterna, för att 1976 förlora regeringsmakten. I valet 1979 misslyckades Palme med att återta makten. 1982 vann han och socialdemokraterna förvisso valet, men partiet backade på nytt i valet 1985. De flesta valen med Palme som partiledare kännetecknades sålunda av nedgång.
Olof Palme var förvisso en skicklig politiker och statsman, som rönte stor respekt internationellt. Samtidigt var han i Sverige ansvarig för att Carl Lidbom tilläts prångla ut lagar som kännetecknades av rättsosäkerhet och han genomförde det totalt misslyckade löntagarfondsprojektet.
Den alliansfrihet som han officiellt vurmade för var en chimär. Den bild som presenterades för svenska folket hade ingenting med den egentliga svenska politiken att göra. Sveriges försvar förutsatte undsättning från NATO vid en eventuell sovjetisk attack, men detta fick inte berättas för svenska folket.
Alla politiker påverkas av tidsandan och omvärlden. Det hade även Olof Palme gjort, om han hade fått leva. Därför är det omöjligt att säga hur en 84-årig Palme hade sett på dagens svenska politik. Vi vet heller inte vilka slutsatser han skulle ha dragit av östblockets sammanbrott. Kanske hade internationalisten Olof Palme varit den som ställt sig i spetsen för ett svenskt medlemskap i EU och NATO. Vi kommer aldrig att få veta.
Men skuggan av myten Olof Palme vilar tung över det socialdemokratiska partiet. I mytologin representerar han en svunnen guldålder. Då är det inte märkligt att socialdemokraterna har så svårt att finna en ny partiledare. Vem vågar försöka axla ett uppdrag, som har innehafts av en man som bland vissa har uppnått helgonstatus?
Det är dags för socialdemokraterna att inse att epoken Palme sedan länge är över. Nu är det dags att gå vidare. Frågan är bara om man förmår det.

En konsthall? Ja, varför inte?

Den styrande majoriteten i Karlstads kommun verkar på allvar överväga att skapa en kommunal konsthall. Det är inte alls någon dum tanke, även om det nog snart kommer mothugg, både inom politiken och på insändarsidorna. Satsningar på kultur brukar av någon anledning alltid ifrågasättas, medan det ses som en självklarhet att pengar ska läggas på sportanläggningar.
Det finns nog snart inte någon sport som inte har en hall i Karlstad. Tingvalla isstadion får väl snart tak, så att både bandyn och skridskoåkningen kan bedrivas inomhus och till och med boule kan numera spelas inomhus. Det torde inte dröja länge förrän företrädare för hästskovarpan begär att få en egen hall för sin verksamhet.
Därför är förslaget att få till stånd en konsthall intressant. En så stor kommun som Karlstad kan inte bara ägna sig åt idrott. Livet består inte bara av att sparka på en boll. Värmlandsoperan är en av de förnämsta representanterna för den svenska operakonsten, och de gör ett utomordentligt arbete, vilket förstärker Karlstads ”varumärke”. Ändå fick de vänta orimligt länge på en ombyggnad av Karlstads Teater. Om Hamlet hade hållit en fotboll i handen istället för en dödskalle, hade det säkert gått lättare…
Kommunen har genom åren plöjt ner massor med pengar i nedkörda fritidsanläggningar och idrottsklubbar. Karlstads kommun äger till och med en ridanläggning, även om det är en förening som bedriver verksamheten. Då borde det vara självklart att även kunna lägga pengar på en framåtriktad kulturverksamhet. I kommunens bokföring blir det en kostnad, men egentligen är det en pluspost. Det visar inte minst Värmlandsoperan, som genererar nya resurser till Värmland.
En konsthall är naturligtvis mer än en byggnad. Det är inte lokalen i sig själv som saknas, utan det innehåll som kan inrymmas där. Den ska inte vara ett museum, för ett sådant finns redan på Sandgrundsudden. En konsthall kan ge möjlighet till utställningar av nutida konst och den kan bli ett forum för nya konstnärer att visa upp sina verk. Rätt använd kan en konsthall även användas i undervisningen i skolorna.
Kanske kan det gå att få till stånd ett samarbete med de ytterst fåtaliga konstgallerierna i kommunen. En konsthall behöver inte konkurrera med gallerierna, utan tvärtom bli ett komplement och en inspiration för de konstintresserade att besöka gallerierna för att där köpa konst.
Det hetaste förslaget till lokalisering av en konsthall tycks vara Wermlandsbankens gamla lokaler på Tingvallagatan vid Stora Torget. De vackra banklokalerna skulle kunna skapa en vacker inramning till konsten.
Vad som möjligen förvånar och oroar är att det talas om att kunna kombinera konsthallen med en saluhall. Visst vore det väl roligt om Karlstad kunde få en saluhall igen, men är verkligen gamla Wermlandsbanken den optimala lösningen? Och varför i all världen över huvud taget kombinera en konsthall och en saluhall?
Ingen från kommunens sida har begärt att det ska säljas falukorv i curlinghallen. Idrottens utövare behöver inte dela sina lokaler med ost- och korvhandlare och fiskbilen står inte parkerad inne i idrottshallarna.
Så släpp tanken på en kombinerad konst- och saluhall! Både konsthallen och saluhallen är tillräckligt intressanta idéer för att kunna prövas var för sig.

Haverikommissionen pekar åt fel håll

Den socialdemokratiska haverikommissionen har kommit med sin slutrapport. Den är en förödande kritik av det egna partiet. Kommissionen pekar på att socialdemokraterna i valrörelsen hade en ekonomisk politik som saknade stöd, att partiet saknar en trovärdig politik mot arbetslösheten och att man inte heller haft en trovärdig bostadspolitik. Partiet beskrivs som slutet och inåtblickande. Naturligtvis sågar haverikommissionen även det rödgröna samarbetet. Alltfler socialdemokrater har insett att det var ett historiskt misstag att släpa omkring på kommunisten Lars Ohly i valrörelsen.
Efter en så svidande kritik är det nästan förvånande att kommissionen inte föreslår att det socialdemokratiska partiet läggs ned. Det kan inte vara lätt att restaurera ett sådant kråkslott. ”Ett fynd för den händige” brukar sådana byggnader karaktäriseras som i mäklarnas annonser. Men var ska Socialdemokraterna finna en ledare, som är händig nog att få huset beboeligt igen?
När nu haverikommissionen ska försöka komma med förslag om hur Socialdemokraterna ska ta sig ur den djupa krisen, så visar det sig att man egentligen ingenting har lärt. Istället för att ha blicken riktad mot framtiden, vänder man sig bakåt. Det vilar ett ”det var bättre förr” över analysen.
Bland annat talade kommissionens företrädare på presskonferensen om att man nog vill höja skatten. Detta är i sanning klassisk socialdemokratisk politik. Man tror att alla samhällsproblem kan lösas genom att man höjer skatten för låg- och medelinkomsttagarna. (Ja, man vill säkert höja skatten för höginkomsttagarna också, men det är skattehöjningar i de breda inkomstlagren som ger de största effekterna.)
Men då har man inte förstått något av valresultatet 2010. Svenskarna är nöjda med att de har fått behålla mer av inkomsten i den egna plånboken. De socialdemokratiska väljare som har gått över till de borgerliga, lär inte återvända om budskapet är att det ånyo ska grävas djupa hål i deras börser.
Haverikommissionen säger sig också vilja se en socialdemokratisk politik, som begränsar möjligheten för företag inom vården och skolan att gå med vinst. Här får man verkligen ta sig för pannan. Ska regering och riksdag besluta om vinstnivån i privata företag? Varför i så fall nöja sig med vård- och skolföretag? Det är väl lika bra att gå vidare och lagstifta om hur stor vinsten får vara i Ikea och Volvo också.
Socialdemokraterna längtar tillbaka till den tid då man hade runt 45 procent av väljarna bakom sig och partiets regeringsinnehav var en självklarhet. Det är inte så märkligt. Problemet är att man tror att receptet är att återanvända en politik som var gångbar på 1970-talet.
Men samhället har rört på sig, även om det socialdemokratiska partiet har stått stilla. Sverige behöver lika lite 1970-talspolitik som man skulle behöva 1910-talspolitik.
För de socialdemokratiska kärntrupperna och den hårda medlemskadern låter det säkert som ljuv musik att höra om klassisk socialdemokratisk politik från anno dazumal. De 25 procent av väljarna som i opinionsundersökningarna säger sig vara socialdemokrater blir nöjda. Men inte lockar det väljare från Alliansen eller från Miljöpartiet.
Den nye partiledaren kommer att ha ett Sisyfosarbete framför sig, om han eller hon ska försöka förnya partiet, samtidigt som de interna kraven är att man ska satsa på det gamla.