Ett parti utan politik

Mona Sahlins avgång som partiordförande är inte slutet på socialdemokratins kris. Det är inte ens början på slutet. Det är möjligen slutet på början.
Aldrig tidigare har det socialdemokratiska partiet befunnit sig i en så djup kris. Tiden närmast efter valet handlade all diskussion om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, så på något sätt kom den socialdemokratiska valkatastrofen i skymundan. Två månader efter valet har insikten börjat sprida sig. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 96 år.
Den som tror att det räcker för socialdemokraterna att byta partiledare, bedrar sig. Mona Sahlin och andra framträdande partiföreträdare har efter valet bekänt att hela valrörelsen var fel. Partiet gick helt enkelt till val med fel politik.
Ja, enligt Sahlin har politiken varit felaktig och bristfällig i decennier. Strax före sin avgång deklarerade hon att partiet inte tänkt en ny tanke på det näringspolitiska området på 20 år.
Att det är fel på den socialdemokratiska politiken har förvisso de borgerliga hävdat hela tiden, men när socialdemokraterna själva säger det, får krisen gigantiska proportioner. Om politiken i grunden är felaktig, då måste den naturligtvis bytas ut. Men mot vad?
Sedan Mona Sahlin avgått och hela partistyrelsen och verkställande utskottet har ”ställt sina platser till förfogande” har vi det häpnadsväckande förhållandet att Sveriges största parti både saknar politik och partiledning.
Tänk så fullständigt förödande det vore för socialdemokraterna, om vi plötsligt finge ett nyval. Vad skulle partiet göra då? Lämna walk over i avvaktan på att man kommit på vilken politik man vill stå för?
Många har i eftervalsanalysen kommit fram till att socialdemokraternas största problem i valrörelsen var en kombination av höga opinionssiffror och det rödgröna samarbetet. Det är inte lätt att förnya ett parti när man tycks vara föremål för väljarnas gunst. Då gällde det mest att sitta still i båten och göra ingenting.
När valrörelsen drog igång och väljarna började jämföra de båda regeringsalternativen, utföll emellertid jämförelsen till Alliansregeringens fördel. Då kunde inte socialdemokraterna göra något för att ändra kurs. Man var uppbunden av det rödgröna samarbetet, där Lars Ohly och vänsterpartiet gjorde allt vad de kunde för att få det rödgröna regeringsalternativet att framstå som stående så långt till vänster som möjligt.
Många som röstade borgerligt hade i tidigare val röstat socialdemokratiskt, men när socialdemokraterna med Ohly som bromskloss inte förmådde förnya sig, ville de inte längre ge socialdemokraterna sitt stöd.
Socialdemokraterna har ju traditionellt varit ett ”arbetarparti”, men i årets val var det bara 22 procent av dem som arbetar som röstade på partiet. Socialdemokraterna blev genom sin bidragslinje ett parti för dem som inte arbetar.
Det behövs en rejäl omprövning inom det socialdemokratiska partiet. Inte minst behöver de finna en politik. Att bara byta partiledare räcker inte.
Vem som blir ny partiordförande är ännu skrivet i stjärnorna, även om traditionalisten Sven-Erik Österberg, som är riksdagsgruppens ordförande, säkert kommer att vara en av de hetaste kandidaterna. Han har möjlighet att få förtroende inom skilda delar av partiet.
Däremot är det mycket tveksamt om han har förmågan att förnya socialdemokratin. Blir han vald, kommer han antagligen att vara en övergångslösning. Socialdemokraterna kan ha en lång, svår tid framför sig innan de har kommit på vad socialdemokrati ska innebära för framtiden.