Tänk så underbart det måste vara att veta att man är fullkomligt rättfärdig. Att likt fariséerna kunna slå sig för bröstet och veta att man till punkt och pricka har följt de gängse moralreglerna.
Alla klarar dock inte av att vara fullkomligt oförvitliga, och då fylkas den skränande hopen och ropar: Korsfäst! Korsfäst!
Inom politiken är det många som har fått uppleva detta. För någon vecka sedan var den stora nyheten att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten hade bjudits på studieresor. ”Mutor” ropades det, men det dröjde inte många dagar innan åklagaren konstaterade att det inte handlade om någon brottslig gärning. Det hjälper dock inte Sofia Arkelsten. Hon har redan i media utmålats som mutkolv.
Om hon istället hade åkt på studieresor på skattebetalarnas bekostnad, kan man räkna med att även detta hade kunnat vändas emot henne.
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin såg chansen att ta politiska poäng, genom att i ett tidigt skede gå till våldsamt angrepp mot Arkelsten. Sahlin borde ha vetat bättre än så, för vad hände? Genast kom ett avslöjande att Mona Sahlin hade fått biljetter till Stockholm Open, värda 7 500 kronor. Hon gick på tennismatcherna tillsammans med sin son. Nu är det hon som anklagas för mutbrott.
Givetvis ska ledande politiker vara ytterst försiktiga med vad de låter sig bjudas på, men det blir samtidigt lite löjligt om de inte får vara gäster på olika evenemang utan att det ska misstänkliggöras.
När regeringen Reinfeldt tillträdde, tvingades handelsminister Maria Borelius att avgå redan efter åtta dagar på posten. Hon hade nämligen inte betalat TV-licensen! Dessutom hade hon anlitat en ”svart” dagmamma. Även kulturminister Cecilia Stegö Chiló tvingades lämna sin post, sedan det uppdagats att inte heller hon hade betalat TV-licens. (Även migrationsminister Tobias Billström hade underlåtit att betala TV-licensen, men eftersom han inte var kvinna, kunde han sitta kvar.)
Genom den här ”ministerkrisen” sattes en märklig ribba när det gäller vilka kriterier som ska gälla för en bra politiker. Det spelar ingen roll vilka frågor han eller hon vill driva. Det viktiga är att TV-licensen är betald.
Frispråkighet kan också straffa sig. Biträdande utrikesministern Jan O Karlsson (statsråd 2002-03) var ständigt i blåsväder. När han varnade för att svensk biståndspolitik ibland kunde ha ett von oben-perspektiv med inställningen ”vad har vi gjort för negrerna idag?” fick han löpa gatlopp, fastän hans ord hade gällt att man inte skulle ha den synen. Att han dessutom hade låtit UD betala en kräftskiva för 3000 kronor spädde på hans dåliga rykte.
Naturligtvis ska det finnas klara regler för representation och gåvor, och visst ska statsråd tänka på hur de uttrycker sig. Men inte i något av de nämnda exemplen har någon fällts för brott. Det är i ”folkdomstolarna” som de har dömts med kvällstidningarna som åklagare och domare.
Det finns en risk att vi sorterar bort alla politiker som vågar sticka ut. Vem vill riskera att bli steglad och hudflängd i media och bespottad av populasen? Istället kan vi få en politikerkår med tystlåtna, välkammade människor, som aldrig någonsin slängt något fel vid sopsorteringen, men som heller aldrig skulle drömma om att uträtta något betydelsefullt.
Är det så vi vill att det ska vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar