Enligt en undersökning utförd av Demoskop på uppdrag av tidningen Expressen har stödet för den svenska monarkin ökat med sex procentenheter. Säkert lite förvånande för dem som trott att kungens ställning skulle försvagas av uppmärksamheten kring den så kallade skandalboken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”.
I rättvisans namn ska sägas att den senaste mätningen jämförs med en mätning gjord före kronprinsessbröllopet. Naturligtvis kan bröllopet ha bidragit till att öka kungahusets popularitet. Men till syvende och sidst hänger stödet för monarkin på den sittande monarken.
Det kan faktiskt vara så att boken har fått folket att sluta upp bakom kungen. Svenskarna i gemen är förmodligen inte överdrivet upprörda över att kungen kanske hade ett förhållande med Camilla Henemark för ett antal år sedan.
En diskussion om kungen och monarkin behöver inte vara fel. Naturligtvis måste vi kunna diskutera om det är bäst för Sverige om landet representeras av kungen (och i framtiden av drottning Victoria) eller av en politiskt utsedd president.
Men då måste också svenska folket få veta vad kungen gör när han utövar sitt ämbetes åligganden. Vi har fått läsa mycket om hans smak för vackra kvinnor. Vi har även fått se bilder där prinsessan Madeleine röker och det har förts en diskussion i tidningarna kring prins Carl Philips förment klena studieresultat. Kungliga personers fortkörning når också kvällstidningarna förstasidor.
Däremot läser vi sällan om svenska statsbesök utomlands eller om de statsbesök som görs i Sverige av andra länders statsöverhuvuden. Informationen om kungafamiljens arbete i olika kommittéer och deras många besök runt om i Sverige är också begränsade. Det är egentligen bara vid utdelandet av Nobelprisen som kungafamiljen kommer i blickfånget för det representativa arbete de utför, och ändå hänger egentligen inte Nobelprisen på något sätt ihop med statschefen och kungahuset.
Det är beklagligt att många media, speciellt kvällstidningarna, har börjat behandla kungen och kungafamiljen som deltagare i en dokusåpa. Det gör att statschefens egentliga uppgift skyms.
Tänk om statsministerämbetet hanterades på samma sätt. Vad skulle det innebära för den svenska demokratin, om tidningar avsiktligt avstod från att berätta vad statsministern uträttade, och istället enbart intresserade sig för vilka kvinnor han träffar och vad hans hustru anser om detta?
Det finns även en annan aspekt kring kvällstidningarnas förtjusning över att få redogöra för innehållet i en bok om kungens eventuella otrohet. Man kan ha öppnat Pandoras ask. Om kungens möjliga kvinnoaffärer inte längre ska ses som en privatsak, utan som något som angår hela svenska folket, så dröjer det inte länge förrän även andra offentliga personers sexliv kommer att granskas. Det kan bli en amerikanisering av samhällslivet, där sexualmoralen inte längre är privat utan offentlig.
Vad kommer det att innebära för Sverige, om en av de viktigaste uppgifterna för tidningarnas granskning av makthavare i framtiden blir att jaga ”sexskandaler”?
I det framtida Sverige kommer kanske en Per Albin Hansson inte att kunna bli statsminister. Inte på grund av de politiska åsikter han företräder, utan därför att hans sexualmoral inte tål offentlighetens ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar