Slutet för det rödgröna experimentet

I tisdags meddelade Mona Sahlin att det rödgröna samarbetet upphör. Eller ”tar en paus” som Sahlin uttryckte det. Beslutet är knappast förvånande. Den rödgröna konstellationen formerades för att utgöra ett regeringsalternativ i valet. När det sedan visade sig att de rödgröna inte fick väljarnas förtroende saknas skäl för att fortsätta samarbetet på det sätt som hittills varit fallet. Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, vill nu arbeta på att förstärka de egna partierna.
Den ende som inte har förstått att klockan är slagen, är vänsterledaren Lars Ohly. Av förklarliga skäl är han intresserad av en fortsättning, eftersom risken är stor att Vänsterpartiet marginaliseras, om partiet inte bjuds in till samarbete.
Mona Sahlins rödgröna regeringsalternativ blev ett fiasko, men i ärlighetens namn ska sägas att hon inte hade det så lätt. I ett läge där de borgerliga gått samman i en allians som bildat regering, hade det inte varit helt trovärdigt om hon försökt påstå att socialdemokraterna ensamma skulle kunna besegra Alliansen. Bildandet av Alliansen gjorde det omöjligt för socialdemokraterna att försöka regera med hoppande majoriteter, där man ibland får stöd av ett eller flera borgerliga partier.
Detta insåg Mona Sahlin, och det var skälet till att hon presenterade ett samarbete med Miljöpartiet, som skulle sträcka sig till 2020. Idén var inte dum, men den sköts i sank av Lars Ohly. Han meddelade att Vänsterpartiet skulle fälla en s/mp-regering. När sedan många socialdemokrater inom LO krävde att även Vänsterpartiet skulle tas med i samarbetet, var det kört. De tre partierna gick samman, inte därför att de ville det, utan därför att Ohly hade tvingat fram det. Ett framtvingat samarbete har alltid stora svårigheter att bli lyckosamt.
Socialdemokraterna tvingades utkämpa ett tvåfrontskrig inom det rödgröna samarbetet. Många socialdemokrater i de industriområden där partiet är starkt, tycker genuint illa om Miljöpartiet. Samtidigt är många socialdemokrater i storstäderna mycket negativa till Vänsterpartiet. I en sådan situation är det inte förvånande att Socialdemokraterna noterade sitt sämsta valresultat på nästan hundra år.
På den borgerliga sidan var lyckan fullkomlig när Vänsterpartiet togs med i det rödgröna samarbetet. Under lång tid hade de borgerliga sympatisörerna gått omkring och hängt med huvudena. Allt verkade tala emot Alliansregeringen, som ansågs dödsdömd. Då kom glädjebeskedet att Socialdemokraterna ville ha med kommunister i regeringen.
Genast blev allt mycket enklare. Man hade fått en bra fiende att bekämpa. Mobiliseringen bland borgerliga sympatisörer ökade markant.
Socialdemokraterna kommer nu att satsa på det egna partiet i avvaktan på partiledarskiftet. Men det grundläggande taktiska problemet kvarstår. Ensamma kan Socialdemokraterna numera inte utmana den borgerliga Alliansen. Ska man gå tillsammans med Vänsterpartiet, skrämmer man bort de marginalväljare som måste erövras om man ska vinna regeringsmakten. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle kunna vara ett trovärdigt regeringsalternativ, om det inte vore för detta att Lars Ohly sagt att Vänsterpartiet fäller en sådan regering.
”Det ska fan vara teaterdirektör” skrev August Blanche på sin tid. Det kan inte vara så roligt att vara socialdemokratisk partistrateg heller.