Det finns rimligen en gräns för hur stor en dagisgrupp (eller förskoleavdelning) får vara. Om gruppen blir för stor fungerar den inte. Då blir det bråk och tjafs hela tiden.
Detta visades med all önskvärd tydlighet när den nyvalda Riksdagen samlades. 349 män och kvinnor, som fått förtroendet att besluta om skatter och lagstiftning, betedde sig som små barn. Talmansvalet blev en cirkus och ledamöter tjafsade på fullt allvar om att de inte gillade sin bänkkamrat.
De båda politiska blocken tävlar just nu i leken ”kasta sverigedemokraten på dom andra”. Leken går ut på att få det att framstå som att de andra har ihop det med Jimmie Åkesson. Den som sitter med Jimmie i knäet har förlorat.
Talmansvalet var en pinsam historia. Partierna har aldrig lyckats ena sig om vilken princip som ska gälla, utan hävdar den uppfattning som gör att de själva får tillsätta posten. Socialdemokraterna anser att talmansposten ska tillfalla det största partiet, medan de borgerliga menar att talmannen ska hämtas ur majoritetsgruppen. Historiskt var det så att det största partiet tillsatte talmannen. Det var först när talmansposten politiserades 1974 och talmannen fick uppgiften att föreslå statsminister som det blev kamp om posten.
Men den här gången handlade det inte om några principer. Socialdemokraterna förde fram en egen kandidat i förhoppning om att Sverigedemokraterna skulle stödja den borgerlige kandidaten. Därmed skulle man kunna peka finger och säga att regeringen Reinfeldt är beroende av sd. Emellertid fanns det ju en ”risk” att Sverigedemokraterna skulle välja att stödja socialdemokraten. Därför meddelade Björn von Sydow (s) att han inte ställde upp, eftersom han inte ville bli talman med hjälp av sd-röster. Då nominerade de rödgröna istället Kent Härstedt (s). Denne har gjort sig känd bland annat för sitt antirasistiska arbete, och man hoppades att sd aldrig skulle stödja honom. Sedan de borgerliga, Sverigedemokraterna och en vänsterpartist röstat på Per Westerberg (m) blev denne vald. När den förste vice talmannen skulle väljas sidsteppades plötsligt Härstedt och istället valdes Susanne Eberstein (s). Detta visar tydligt att det bara var politiskt spel att nominera Härstedt.
Allting handlar om Sverigedemokraterna. Aldrig någonsin kan ett femprocentsparti i opposition ha haft en sådan stark ställning i debatten som vad detta parti har. Vad säger den förkrossande majoritet som inte röstade på sd om detta?
Aftonbladet har tagit reda på vilka riksdagsledamöter som får en sverigedemokrat som bänkgranne i Riksdagen. Artikeln hade rubriken ”De tvingas sitta bredvid SD”. (Den rubriken blir intressant om man byter ut ”SD” mot ”en jude” eller ”en neger”…)
Ett antal ledamöter förklarar för tidningen hur hemskt det är att ha fått en ”sån där” bredvid sig.
”Det var min mardröm”, säger Jens Holm (v). ”Nä herregud. Jag tappar orden. Det är klart att det inte känns bra”, säger Shadiye Heydari (s). ”Jag ska ärligt säga att jag hellre hade hamnat någon annanstans”, säger Anna-Lena Sörenson (s).
Det kanske är dags för Riksdagens ledamöter att inse att det inte är de själva, utan väljarna, som har placerat Sverigedemokraterna i Riksdagen. Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraternas politik, men deras ledamöter har lika stor rätt till sina riksdagsplatser som övriga riksdagsmän.
Om Riksdagen även i fortsättningen ska bedriva sitt arbete på sandlådenivå, är det stor risk att det är mobboffret som får sympatierna. De 93 procent av folket som röstat på något av de övriga sju partierna har rätt att kräva mer av sina representanter.
På Riksdagens hemsida kan vi nu läsa att riksdagsmännens månadsarvode höjs med 1000 kronor till 56000 kronor från den 1 november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar