I maj kom till slut ett besked om den rödgröna oppositionens budgetalternativ. Den rödgröna budgetmotionen blev nog en stor besvikelse för såväl Alliansregeringens företrädare som de egna anhängarna.
Regeringspolitiken under den gångna mandatperioden har präglats av en strävan att låta vanliga löntagare få behålla mer av den egna inkomsten. En undersköterska har i år fått en extra månadslön genom jobbskatteavdraget. Det har inneburit en inkomstförstärkning, som hon bara kunnat drömma om ifall hon skulle ha förlitat sig på löneavtalet. I ett högskatteland som Sverige ger en skattesänkning mycket större utdelning än en inkomstökning.
Vid varje sänkning av inkomstskatten som regeringen har genomfört, så har oppositionen ylat om orättvisor och ökade klyftor. I en socialdemokrats ögon är nämligen höjden av orättvisa om pengar förs över från politikerna till löntagarna själva. Därför hade man kunnat förvänta sig att de rödgröna nu skulle ha utlovat att riva upp den stora jobbskatteavdragsreformen, men så blev det inte alls. Det visar sig att de rödgröna har accepterat regeringens skattepolitik. De borgerliga har vunnit en fullständig seger på skattepolitikens område. Mona Sahlin konstaterade att det inte går att vända tillbaka.
Pliktskyldigast föreslår de rödgröna att de med mycket höga inkomster ska mista jobbskatteavdraget. Ett fånigt förslag. Det ger inga märkbara inkomster alls för statskassan, eftersom det bara är skattehöjningar för medelinkomsttagare som ger stora skatteintäkter. Däremot höjs marginalskatten, vilket i sig är skadligt. Det handlar bara om plakatpolitik, för att försöka lura de egna anhängarna att man låter ”de rika betala.”
Även om de borgerliga kan glädja sig åt att det är deras skattepolitik som nu är normbildande, måste det ändå vara en besvikelse att de rödgröna helt har lämnat sin tidigare politik. Om de rödgröna hade gått till val på att avskaffa jobbskatteavdraget, hade de borgerliga kunnat visa på vilken enorm försämring detta skulle innebära för den stora massan av väljare. Då hade den borgerliga valsegern varit garanterad. Det är den insikten som har fått Mona Sahlin att sätta ner foten och säga nej till kraven från vänsterpartister och folk från den socialdemokratiska vänsterflygeln om en återgång till 2005 års skattenivåer.
Men även för de rödgröna partiarbetarna, i vart fall inom (v) och (s) måste den totala omsvängningen kännas svår att hantera. Här har man i flera år påstått att skattesänkningarna är totalt förödande för välfärden, och så får man några månader före valet veta att dessa skattesänkningar nu är helt accepterade av de egna partiledningarna.
Det påminner om George Orwells 1984, där folk var ute på gatorna och demonstrerade emot ett av de två grannländerna. Men så plötsligt beslutade Storebror att det var det andra landet som var fienden istället. Under stort tumult fick då demonstranterna slänga sina gamla plakat och istället lika trosvisst skrika ut det motsatta budskapet.
Det är inte mycket till opposition i Sverige idag. Finansminister Anders Borg (m) kandiderar ju inte till riksdagen. Om olyckan är framme och de rödgröna vinner valet, så kanske Mona Sahlin kan be honom stanna kvar som finansminister. Borg är en bättre förvaltare av borgerlig skattepolitik än någon av företrädarna för de tre rödgröna partierna.
2010-08-03
Elever ska inte bestämma lärarlöner
I några kommuner i Sverige har man beslutat att eleverna ska få utvärdera lärarnas arbete. Dessa utvärderingar ska sedan kunna ligga till grund för lärarnas framtida löneutbildning. Detta är ett helt stolligt förslag, som fått utbildningsminister Jan Björklund (fp) att reagera. Det är läraren som ska ha ledarrollen i klassrummet, inte eleverna.
Det faktum att lärarna betygsätter eleverna är inget skäl till att tillåta det motsatta. Läraren är utbildad inom sitt ämne och ska utvärdera i vilken grad eleverna har nått de uppsatta målen. Eleverna har ingen som helst möjlighet att på ett korrekt och relevant sätt bedöma läraren. Vilka kriterier ska finnas när eleverna betygsätter läraren? Ska en lärare som ger ”för många” läxor straffas med sänkt betyg? Ska elever kunna hämnas på en lärare som ger en enligt deras åsikt för lågt betyg?
Det finns ett gammalt svenskt talesätt som säger: ”Det här är så dumt att det måste vara en socialdemokrat som har hittat på det.”
Talesättet besannas av idén att elever ska kunna ha inflytande över lärares löneutveckling. Det är socialdemokratiska politiker som driver frågan. Vi kan här nämna Göteborgs kommunalråd Annelie Hultén och Ann Lundgren samt kommunstyrelseordföranden i Malmö Ilmar Reepalu.
Hur ska en lärare våga ställa krav på sina elever, om han vet att han kommer att bedömas av eleverna och att det i värsta fall kan leda till en sämre löneutveckling? Vi riskerar att få en skola där läraren får rollen som ståuppkomiker, som får uppträda inför en kritisk Talangjury. ”Tyvärr, idag var du inte tillräckligt rolig. Det blir ett rött kryss och sänkt lön.”
De politiker som hävdar att eleverna ska ha inflytande över lärarlönerna, borde väl rimligen tycka att väljarna skulle bestämma politikernas arvoden. Tänker Annelie Hultén och Ilmar Reepalu låta väljarna rösta om nivån på kommunalrådens arvoden?
Socialdemokrater har problem med relationen till lärarna. Kanske beror det på att läraren, åtminstone i teorin, representerar bildning och att det därför är många socialdemokratiska politiker som får mindervärdeskomplex i dennes sällskap.
Att utsätta lärarna för elevers betygsättning innebär en allvarlig försvagning av lärarauktoriteten. Färre kommer att vilja bli lärare och lärarkåren kommer att fördummas.
Istället bör läraryrkets status höjas, vilket också är målet för utbildningsministerns och regeringens politik. Rent generellt behöver lärarlönerna höjas, och det bör även kunna bli en större lönespridning inom lärarkåren. Eleverna ska dock inte ha något inflytande över detta.
Det finns många skäl till att önska att Alliansregeringen får fortsatt förtroende efter höstens val. Skolpolitiken är ett av dessa!
Det faktum att lärarna betygsätter eleverna är inget skäl till att tillåta det motsatta. Läraren är utbildad inom sitt ämne och ska utvärdera i vilken grad eleverna har nått de uppsatta målen. Eleverna har ingen som helst möjlighet att på ett korrekt och relevant sätt bedöma läraren. Vilka kriterier ska finnas när eleverna betygsätter läraren? Ska en lärare som ger ”för många” läxor straffas med sänkt betyg? Ska elever kunna hämnas på en lärare som ger en enligt deras åsikt för lågt betyg?
Det finns ett gammalt svenskt talesätt som säger: ”Det här är så dumt att det måste vara en socialdemokrat som har hittat på det.”
Talesättet besannas av idén att elever ska kunna ha inflytande över lärares löneutveckling. Det är socialdemokratiska politiker som driver frågan. Vi kan här nämna Göteborgs kommunalråd Annelie Hultén och Ann Lundgren samt kommunstyrelseordföranden i Malmö Ilmar Reepalu.
Hur ska en lärare våga ställa krav på sina elever, om han vet att han kommer att bedömas av eleverna och att det i värsta fall kan leda till en sämre löneutveckling? Vi riskerar att få en skola där läraren får rollen som ståuppkomiker, som får uppträda inför en kritisk Talangjury. ”Tyvärr, idag var du inte tillräckligt rolig. Det blir ett rött kryss och sänkt lön.”
De politiker som hävdar att eleverna ska ha inflytande över lärarlönerna, borde väl rimligen tycka att väljarna skulle bestämma politikernas arvoden. Tänker Annelie Hultén och Ilmar Reepalu låta väljarna rösta om nivån på kommunalrådens arvoden?
Socialdemokrater har problem med relationen till lärarna. Kanske beror det på att läraren, åtminstone i teorin, representerar bildning och att det därför är många socialdemokratiska politiker som får mindervärdeskomplex i dennes sällskap.
Att utsätta lärarna för elevers betygsättning innebär en allvarlig försvagning av lärarauktoriteten. Färre kommer att vilja bli lärare och lärarkåren kommer att fördummas.
Istället bör läraryrkets status höjas, vilket också är målet för utbildningsministerns och regeringens politik. Rent generellt behöver lärarlönerna höjas, och det bör även kunna bli en större lönespridning inom lärarkåren. Eleverna ska dock inte ha något inflytande över detta.
Det finns många skäl till att önska att Alliansregeringen får fortsatt förtroende efter höstens val. Skolpolitiken är ett av dessa!
Dömd utan rättegång
Under den senaste veckan har den dominerande nyheten varit arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins avgång. Först verkade avgången bero på att Littorin känt sig pressad av den mediala uppmärksamheten kring hans person, framför allt i samband med den uppslitande skilsmässa han gått igenom. Efter ett par dagar förändrades dock bilden. Aftonbladet påstår att det egentliga skälet till Littorins avgång var att tidningen konfronterat honom med uppgifter om att han för fyra år sedan ska ha köpt sex av en kvinna som vid sidan av sina studier ägnade sig åt prostitution.
Mycket tyder på att det var Aftonbladets frågor som fick arbetsmarknadsministern att avgå. Det kan knappast vara en tillfällighet att avgången kom dagen efter att tidningen ställt sina frågor.
Men betyder detta att Littorin har begått något brott? Om detta vet vi faktiskt ingenting. Någon polisutredning pågår inte, och åklagaren kommer inte att inleda någon förundersökning. Detta beror på att det påstådda brottet är preskriberat. Preskriptionstiden för brott mot sexköpslagen är två år, och den prostituerade kvinnans uppgifter handlar om något som ska ha hänt för fyra år sedan, det vill säga en tid innan Littorin blev minister.
Sven Otto Littorin har genom sin advokat låtit meddela att påståendet att han skulle ha köpt sex av en prostituerad kvinna är felaktigt. Hans problem är att han aldrig någonsin kommer att kunna frikännas från anklagelsen. Eftersom han inte kan åtalas för det påstådda brottet, kan inte heller någon domstol frikänna honom.
Den enda domstolen är Aftonbladets redaktion, och där har han befunnits skyldig. Men tidningar ska inte agera domstolar. Hittills har Aftonbladet inte kunnat lyfta fram ett enda bevis som styrker deras uppgifter. Den enda källan är en anonym prostituerad kvinna. Enligt Lena Mellin på Aftonbladet hade tidningen inte publicerat uppgifterna om Littorin förnekat allt från början. Men då han vägrade ge några kommentarer, tyckte de att det inte fanns några skäl till att inte sprida uppgifterna om en person som inte längre är statsråd utan privatperson.
Varför skulle tidningen inte ha skrivit sina artiklar, om Littorin hade förnekat uppgifterna? Det visar med önskvärd tydlighet att Aftonbladet inte har några som helst bevis för sina påståenden. Littorin dömdes därför att han vägrade svara på journalistens frågor. Men en anklagad har inte ens i en domstol skyldighet att bevisa sin oskuld. Då har han rimligtvis inte heller den skyldigheten när han får frågor av en tidning.
Sven Otto Littorin har inför hela svenska folket dömts som skyldig till ett brott, som ingen domstol kan döma honom för. Det är ett övergrepp som kommer att bli klassiskt i svensk politiks och journalistiks historia.
När den här stormen har lagt sig, borde det bli en förnyad debatt kring hela sexköpslagen. Mycket av försvaret av lagen har varit av moralistisk natur. ”Inte ska väl någon få köpa sex av en annan människa.” Men lagstiftningen ska inte i första hand bygga på moralism. Istället ska brottslagstiftning bygga på en tydlig bild av förövare och offer. Är en kvinna som drygar ut studiemedlen med sexhandel med nödvändighet ett viljelöst offer?
Det är möjligt att Littorin köpte sex av den här kvinnan. Men lagen haltar om man betänker att han inte alls hade begått något lagbrott, om han gjort som många politiker i andra länder, nämligen haft en älskarinna som han givit pälsar och smycken till. Moraliskt hade det rimligen inte varit så stor skillnad, men juridiskt hade skillnaden varit himmelsvid.
Ska vi verkligen ha lagar som är så uppenbart godtyckliga?
Mycket tyder på att det var Aftonbladets frågor som fick arbetsmarknadsministern att avgå. Det kan knappast vara en tillfällighet att avgången kom dagen efter att tidningen ställt sina frågor.
Men betyder detta att Littorin har begått något brott? Om detta vet vi faktiskt ingenting. Någon polisutredning pågår inte, och åklagaren kommer inte att inleda någon förundersökning. Detta beror på att det påstådda brottet är preskriberat. Preskriptionstiden för brott mot sexköpslagen är två år, och den prostituerade kvinnans uppgifter handlar om något som ska ha hänt för fyra år sedan, det vill säga en tid innan Littorin blev minister.
Sven Otto Littorin har genom sin advokat låtit meddela att påståendet att han skulle ha köpt sex av en prostituerad kvinna är felaktigt. Hans problem är att han aldrig någonsin kommer att kunna frikännas från anklagelsen. Eftersom han inte kan åtalas för det påstådda brottet, kan inte heller någon domstol frikänna honom.
Den enda domstolen är Aftonbladets redaktion, och där har han befunnits skyldig. Men tidningar ska inte agera domstolar. Hittills har Aftonbladet inte kunnat lyfta fram ett enda bevis som styrker deras uppgifter. Den enda källan är en anonym prostituerad kvinna. Enligt Lena Mellin på Aftonbladet hade tidningen inte publicerat uppgifterna om Littorin förnekat allt från början. Men då han vägrade ge några kommentarer, tyckte de att det inte fanns några skäl till att inte sprida uppgifterna om en person som inte längre är statsråd utan privatperson.
Varför skulle tidningen inte ha skrivit sina artiklar, om Littorin hade förnekat uppgifterna? Det visar med önskvärd tydlighet att Aftonbladet inte har några som helst bevis för sina påståenden. Littorin dömdes därför att han vägrade svara på journalistens frågor. Men en anklagad har inte ens i en domstol skyldighet att bevisa sin oskuld. Då har han rimligtvis inte heller den skyldigheten när han får frågor av en tidning.
Sven Otto Littorin har inför hela svenska folket dömts som skyldig till ett brott, som ingen domstol kan döma honom för. Det är ett övergrepp som kommer att bli klassiskt i svensk politiks och journalistiks historia.
När den här stormen har lagt sig, borde det bli en förnyad debatt kring hela sexköpslagen. Mycket av försvaret av lagen har varit av moralistisk natur. ”Inte ska väl någon få köpa sex av en annan människa.” Men lagstiftningen ska inte i första hand bygga på moralism. Istället ska brottslagstiftning bygga på en tydlig bild av förövare och offer. Är en kvinna som drygar ut studiemedlen med sexhandel med nödvändighet ett viljelöst offer?
Det är möjligt att Littorin köpte sex av den här kvinnan. Men lagen haltar om man betänker att han inte alls hade begått något lagbrott, om han gjort som många politiker i andra länder, nämligen haft en älskarinna som han givit pälsar och smycken till. Moraliskt hade det rimligen inte varit så stor skillnad, men juridiskt hade skillnaden varit himmelsvid.
Ska vi verkligen ha lagar som är så uppenbart godtyckliga?
Dilemmat i I2-skogen
Den mycket långsiktiga planeringen av en ny sträckning av tåglinjen mellan Karlstad och Göteborg har stött på motstånd. Den så kallade Vålbergsrakan skulle komma att gå genom ett populärt rekreations- och strövområden. I2-skogen, som området kallas som en reminiscens av en tid då Värmland hade regementen, används av många karlstadsbor som vill få möjlighet att uppleva naturen.
Vad är då Vålbergsrakan? Den innebär att tågtrafiken till Göteborg inte ska behöva ta en sväng upp till Kil. Istället ska man kunna köra en rakare väg genom Vålberg. På så sätt skulle man kunna korta restiden och göra tåget till ett mer attraktivt resealternativ.
Idén med Vålbergsrakan är mycket bra. För både Karlstad och hela Värmland är det viktigt att vi har så bra förbindelser med storstäderna Stockholm, Oslo och Göteborg som möjligt. Vi behöver en länsflygplats och vi behöver snabba tågförbindelser. Om flygets negativa spiral fortsätter blir det än viktigare med snabba och täta tågförbindelser.
Konflikten med naturvårdsintressena som nu har blossat upp är på ett vis ”klassisk”. Varje planering av nya aktiviteter och byggnationer leder alltid till intressemotsättningar. Hur bygger man ett nytt hus utan att antingen riva gammal bebyggelse eller inkräkta på tidigare ”orörd” mark? Stadsplanering innebär alltid att man tvingas väga olika intressen mot varandra.
I det här fallet finns det inte många alternativ. Antingen bygger man järnvägen genom skogen, eller också tvingas man avstå från de förbättrade tågförbindelserna.
För många värmlänningar utanför Karlstad uppfattas säkert diskussionen om Vålbergsrakan som en lyxdiskussion som bara berör karlstadsborna. En miljardinvestering för att ”de där nere i Karlstad” ska få åka snabbare.
Men det är helt fel. Det är absolut inte för karlstadsborna, som järnvägsförbindelserna mellan Värmland och storstäderna måste förbättras. Goda kommunikationer är en livsnödvändighet för hela länet. Värmlands (men inte Karlstads) befolkning minskar varje år, och varje förslag som syftar till att öka Värmlands attraktionskraft måste övervägas på ett positivt sätt.
Värmland behöver fler invånare, och dessa behöver jobb. Utan arbetstillfällen kommer befolkningsminskningen att fortsätta.
Dessa jobb måste komma inom det privata näringslivet. Det är på det viset skatteintäkterna ökar, vilket i sin tur ger möjlighet till nya jobb inom den kommunala sektorn också.
Men för att kunna få nya företag till Värmland är det absolut nödvändigt med goda kommunikationer. Ingen etablerar sig i Karlstad och i Värmland bara för att det finns stora strövytor. Förvisso är även rekreationsområden viktiga för människorna, det får man inte glömma bort. Men det riskerar att bli förfärligt ensamt i skogen, om det inte finns människor, arbetstillfällen och goda kommunikationer.
Det kommer med största sannolikhet att dröja mycket länge innan Vålbergsrakan blir verklighet. Men redan nu måste politiker och stadsplanerare ha modet att försvara idén, så att den i sinom tid kan förverkligas. Det kommer att blåsa, men för Värmlands framtid är det nödvändigt att stå upp för de ”hårda” kommunikationsfrågorna.
Vad är då Vålbergsrakan? Den innebär att tågtrafiken till Göteborg inte ska behöva ta en sväng upp till Kil. Istället ska man kunna köra en rakare väg genom Vålberg. På så sätt skulle man kunna korta restiden och göra tåget till ett mer attraktivt resealternativ.
Idén med Vålbergsrakan är mycket bra. För både Karlstad och hela Värmland är det viktigt att vi har så bra förbindelser med storstäderna Stockholm, Oslo och Göteborg som möjligt. Vi behöver en länsflygplats och vi behöver snabba tågförbindelser. Om flygets negativa spiral fortsätter blir det än viktigare med snabba och täta tågförbindelser.
Konflikten med naturvårdsintressena som nu har blossat upp är på ett vis ”klassisk”. Varje planering av nya aktiviteter och byggnationer leder alltid till intressemotsättningar. Hur bygger man ett nytt hus utan att antingen riva gammal bebyggelse eller inkräkta på tidigare ”orörd” mark? Stadsplanering innebär alltid att man tvingas väga olika intressen mot varandra.
I det här fallet finns det inte många alternativ. Antingen bygger man järnvägen genom skogen, eller också tvingas man avstå från de förbättrade tågförbindelserna.
För många värmlänningar utanför Karlstad uppfattas säkert diskussionen om Vålbergsrakan som en lyxdiskussion som bara berör karlstadsborna. En miljardinvestering för att ”de där nere i Karlstad” ska få åka snabbare.
Men det är helt fel. Det är absolut inte för karlstadsborna, som järnvägsförbindelserna mellan Värmland och storstäderna måste förbättras. Goda kommunikationer är en livsnödvändighet för hela länet. Värmlands (men inte Karlstads) befolkning minskar varje år, och varje förslag som syftar till att öka Värmlands attraktionskraft måste övervägas på ett positivt sätt.
Värmland behöver fler invånare, och dessa behöver jobb. Utan arbetstillfällen kommer befolkningsminskningen att fortsätta.
Dessa jobb måste komma inom det privata näringslivet. Det är på det viset skatteintäkterna ökar, vilket i sin tur ger möjlighet till nya jobb inom den kommunala sektorn också.
Men för att kunna få nya företag till Värmland är det absolut nödvändigt med goda kommunikationer. Ingen etablerar sig i Karlstad och i Värmland bara för att det finns stora strövytor. Förvisso är även rekreationsområden viktiga för människorna, det får man inte glömma bort. Men det riskerar att bli förfärligt ensamt i skogen, om det inte finns människor, arbetstillfällen och goda kommunikationer.
Det kommer med största sannolikhet att dröja mycket länge innan Vålbergsrakan blir verklighet. Men redan nu måste politiker och stadsplanerare ha modet att försvara idén, så att den i sinom tid kan förverkligas. Det kommer att blåsa, men för Värmlands framtid är det nödvändigt att stå upp för de ”hårda” kommunikationsfrågorna.
Allt ljus på (s)
Det har blivit bråk om den skrift om kommunens verksamhet, som Karlstads kommun har skickat ut till alla hushåll. ”Propagandaskrift för socialdemokraterna” dundrar den borgerliga oppositionen. Skälet till oppositionens upprördhet är att foldern har kommunstyrelsens ordförande Lena Melesjö Windahl (s) på första sidan. Även i övrigt ger skriften intryck av att allt är bra i Karlstad och att detta är socialdemokraternas förtjänst.
Också socialdemokraternas koalitionspartners, vänsterpartiet och miljöpartiet, muttrar. De uppskattar inte att allt ljus ska riktas mot socialdemokraterna.
Socialdemokraterna i Karlstad (och för all del även de båda andra partierna i majoriteten) har en medveten strategi att få det att framstå som att allt som är bra enbart är deras förtjänst, medan ansvaret för obekväma beslut gärna delas med oppositionen. Om minsta lilla utedass ska invigas, kan man vara säker på att en representant för den politiska majoriteten är med för att klippa band. Så fort som det finns antydan till kritik mot ett kommunalt beslut, skyndar sig däremot kommunstyrelsens ordförande att med kraft understryka att besluten fattats i enighet.
Även de kommunala tjänstemännen dras in i det politiska spelet. Det har under mandatperioden genomförts konferenser där enbart förvaltningscheferna och majoritetens politiker har deltagit. Skälet till detta har varit att man velat knyta förvaltningen närmare den politiska majoriteten.
Vid det senaste kommunfullmäktigemötet fanns ett ärende, där kommunledningskontorets tjänstemän hade skrivit en ”recension” över en borgerlig reservation i ett kommunalt bolag. De borgerligas åsikter totalsågades av tjänstemännen.
Och informationsstaben får utforma material i enlighet med socialdemokraternas bild av Karlstad, som sedan skickas ut till kommuninnevånarna.
Detta i en kommun där majoriteten har 31 av 61 mandat bakom sig. Med ett enda mandats övervikt styr majoriteten utan att alltför ofta lyssna på dem på ”den andra sidan”.
Förvisso är det en politisk majoritets rättighet och skyldighet att styra kommunen och utforma arbetet utifrån den egna politiska plattformen. I Karlstad har det dock funnits en tradition att söka samförstånd, eftersom det så ofta har bytts majoritet i kommunen. Men om man väljer att styra efter eget gottfinnande och ta åt sig äran av allt som är positivt, då får man faktiskt ensam bära ansvaret för det som medborgarna finner mindre bra.
För övrigt behöver nog inte de borgerliga vara alltför upprörda över exponeringen av kommunalråden Lena Melesjö Windahl och Håkan Holm i tidningarna. På riksnivå är det ett känt faktum att socialdemokraterna backar, varje gång som Mona Sahlin får berätta om partiets politik. Det finns inget som tyder på att inte samma förhållande skulle råda i Karlstad.
Också socialdemokraternas koalitionspartners, vänsterpartiet och miljöpartiet, muttrar. De uppskattar inte att allt ljus ska riktas mot socialdemokraterna.
Socialdemokraterna i Karlstad (och för all del även de båda andra partierna i majoriteten) har en medveten strategi att få det att framstå som att allt som är bra enbart är deras förtjänst, medan ansvaret för obekväma beslut gärna delas med oppositionen. Om minsta lilla utedass ska invigas, kan man vara säker på att en representant för den politiska majoriteten är med för att klippa band. Så fort som det finns antydan till kritik mot ett kommunalt beslut, skyndar sig däremot kommunstyrelsens ordförande att med kraft understryka att besluten fattats i enighet.
Även de kommunala tjänstemännen dras in i det politiska spelet. Det har under mandatperioden genomförts konferenser där enbart förvaltningscheferna och majoritetens politiker har deltagit. Skälet till detta har varit att man velat knyta förvaltningen närmare den politiska majoriteten.
Vid det senaste kommunfullmäktigemötet fanns ett ärende, där kommunledningskontorets tjänstemän hade skrivit en ”recension” över en borgerlig reservation i ett kommunalt bolag. De borgerligas åsikter totalsågades av tjänstemännen.
Och informationsstaben får utforma material i enlighet med socialdemokraternas bild av Karlstad, som sedan skickas ut till kommuninnevånarna.
Detta i en kommun där majoriteten har 31 av 61 mandat bakom sig. Med ett enda mandats övervikt styr majoriteten utan att alltför ofta lyssna på dem på ”den andra sidan”.
Förvisso är det en politisk majoritets rättighet och skyldighet att styra kommunen och utforma arbetet utifrån den egna politiska plattformen. I Karlstad har det dock funnits en tradition att söka samförstånd, eftersom det så ofta har bytts majoritet i kommunen. Men om man väljer att styra efter eget gottfinnande och ta åt sig äran av allt som är positivt, då får man faktiskt ensam bära ansvaret för det som medborgarna finner mindre bra.
För övrigt behöver nog inte de borgerliga vara alltför upprörda över exponeringen av kommunalråden Lena Melesjö Windahl och Håkan Holm i tidningarna. På riksnivå är det ett känt faktum att socialdemokraterna backar, varje gång som Mona Sahlin får berätta om partiets politik. Det finns inget som tyder på att inte samma förhållande skulle råda i Karlstad.
2009-03-02
Bra fp-siffror inför EU-valet
Opinionsinstitutet Skop har presenterar ett väljarundersökning inför EU-parlamentsvalet den 7 juni. Det visar på goda siffror för folkpartiet, och ännu bättre för moderaterna. Så här fördelade sig sympatierna:
M 31,7
Fp 8,7
C 4,3
Kd 3,0
S 35,6
V 5,1
Mp 6,3
JL 3,5
Sd 1,3
Övr 0,6
Könsaborter i Värmland?
Vi har i tidningarna kunnat läsa om hur det förekommer att aborter genomförs därför att det väntade barnet är en flicka. Tydligen är det framför allt norska medborgare som kommer till Sverige för att få göra abort när de fått veta att de väntar en flicka.
Jag är därför intresserad av att få veta om landstinget i Värmland utför aborter, där det enda skälet till abort är att flickor är oönskade. Jag vill även veta vem som i så fall står för kostnaden och om det finns några planer på att begränsa möjligheten att göra abort enbart av könsskäl.
Därför har jag ställt följande frågor till landstingsstyrelsens ordförande Ulrik Andersson (s):
1. Genomförs det aborter i landstingets i Värmland regi, där abortorsaken är att det väntade barnet är en flicka?
2. Om ja, vilka betalar aborten om kvinnan har kommit hit från Norge för att göra abort?
3. Vill de medverka till att möjligheten att göra abort av könsskäl begränsas?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)