Inte mycket till opposition

I maj kom till slut ett besked om den rödgröna oppositionens budgetalternativ. Den rödgröna budgetmotionen blev nog en stor besvikelse för såväl Alliansregeringens företrädare som de egna anhängarna.
Regeringspolitiken under den gångna mandatperioden har präglats av en strävan att låta vanliga löntagare få behålla mer av den egna inkomsten. En undersköterska har i år fått en extra månadslön genom jobbskatteavdraget. Det har inneburit en inkomstförstärkning, som hon bara kunnat drömma om ifall hon skulle ha förlitat sig på löneavtalet. I ett högskatteland som Sverige ger en skattesänkning mycket större utdelning än en inkomstökning.
Vid varje sänkning av inkomstskatten som regeringen har genomfört, så har oppositionen ylat om orättvisor och ökade klyftor. I en socialdemokrats ögon är nämligen höjden av orättvisa om pengar förs över från politikerna till löntagarna själva. Därför hade man kunnat förvänta sig att de rödgröna nu skulle ha utlovat att riva upp den stora jobbskatteavdragsreformen, men så blev det inte alls. Det visar sig att de rödgröna har accepterat regeringens skattepolitik. De borgerliga har vunnit en fullständig seger på skattepolitikens område. Mona Sahlin konstaterade att det inte går att vända tillbaka.
Pliktskyldigast föreslår de rödgröna att de med mycket höga inkomster ska mista jobbskatteavdraget. Ett fånigt förslag. Det ger inga märkbara inkomster alls för statskassan, eftersom det bara är skattehöjningar för medelinkomsttagare som ger stora skatteintäkter. Däremot höjs marginalskatten, vilket i sig är skadligt. Det handlar bara om plakatpolitik, för att försöka lura de egna anhängarna att man låter ”de rika betala.”
Även om de borgerliga kan glädja sig åt att det är deras skattepolitik som nu är normbildande, måste det ändå vara en besvikelse att de rödgröna helt har lämnat sin tidigare politik. Om de rödgröna hade gått till val på att avskaffa jobbskatteavdraget, hade de borgerliga kunnat visa på vilken enorm försämring detta skulle innebära för den stora massan av väljare. Då hade den borgerliga valsegern varit garanterad. Det är den insikten som har fått Mona Sahlin att sätta ner foten och säga nej till kraven från vänsterpartister och folk från den socialdemokratiska vänsterflygeln om en återgång till 2005 års skattenivåer.
Men även för de rödgröna partiarbetarna, i vart fall inom (v) och (s) måste den totala omsvängningen kännas svår att hantera. Här har man i flera år påstått att skattesänkningarna är totalt förödande för välfärden, och så får man några månader före valet veta att dessa skattesänkningar nu är helt accepterade av de egna partiledningarna.
Det påminner om George Orwells 1984, där folk var ute på gatorna och demonstrerade emot ett av de två grannländerna. Men så plötsligt beslutade Storebror att det var det andra landet som var fienden istället. Under stort tumult fick då demonstranterna slänga sina gamla plakat och istället lika trosvisst skrika ut det motsatta budskapet.
Det är inte mycket till opposition i Sverige idag. Finansminister Anders Borg (m) kandiderar ju inte till riksdagen. Om olyckan är framme och de rödgröna vinner valet, så kanske Mona Sahlin kan be honom stanna kvar som finansminister. Borg är en bättre förvaltare av borgerlig skattepolitik än någon av företrädarna för de tre rödgröna partierna.