Stackars Lars Ohly

Det kan inte vara lätt att vara Lars Ohly nu för tiden. Samhället utvecklas och förändras, men Ohly står kvar och stampar på samma fläck nu som för flera decennier sedan. För en man som har bekänt att han kände sorg när Berlinmuren föll, måste all samhällsutveckling uppfattas som skrämmande.
På den tiden då vänsterpartiet var ett litet ytterlighetsparti som ingen kunde tänka sig att ha med i regeringen var det enkelt. Det var bara att fläska på med populistiska löften. Om man aldrig behöver ta något regeringsansvar, finns det inga andra gränser än den egna fantasin när det gäller löften. ”Mer åt alla” har varit sammanfattningen av vänsterpartiets politik.
När det rödgröna samarbetet inleddes, förändrades dock kartan på ett drastiskt sätt. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet vill bilda regering tillsammans efter valet. Om katastrofen inträffar i september, kan Lars Ohly och några av hans partivänner plötsligt vara statsråd i den svenska regeringen. Då måste man för första gången ta ansvar för landets skötsel.
Detta verkar dock inte helt ha sjunkit in i Lars Ohlys medvetande. Hans framträdande i Almedalen var en orgie i populistisk överbudspolitik. Det var höjda pensioner, höjda studiemedel, gratis kollektivtrafik, fler anställda i den offentliga sektorn och så vidare för hela slanten.
Ett problem för Lars Ohly, även om han måhända inte ännu har insett det, är att dessa löften i hundramiljardersklassen kräver kraftigt ökade skatteintäkter. Någon ökad tillväxt blir det inte med en rödgrön regering, så istället skulle skatten behöva ökas dramatiskt.
Vänsterpartisterna vill gärna få det att framstå som att det är ”de rika” som ska få betala mer i skatt, men sanningen är att en skattehöjning endast får någon verklig effekt i form av ökade skatteintäkter för staten om man klämmer åt medelinkomsttagarna. ”De rika” är alltför få, och därför är det de stora inkomstgrupperna som man måste beskatta om Ohlys löften ska betalas.
Detta säger inte vänsterpartisterna öppet, men det är ett faktum att det för Ohly och hans partivänner är oerhört provocerande om svenska industriarbetare, sjuksköterskor och lärare har alltför mycket pengar i den egna plånboken som de kan göra vad de vill med. En grundläggande marxistisk tanke är: ”Från var och en efter förmåga. Till var och en efter behov.” Därför vill marxister att så mycket som möjligt av medborgarnas pengar betalas in i skatt, så att politikerna får bestämma hur de ska användas.
Många socialdemokrater är besjälade av samma tanke, men den socialdemokratiska partiledningen inser att deras parti skulle vara helt chanslöst om man bedrev en valrörelse där medelinkomsttagarna görs till huvudfiende. Därför accepterar socialdemokraterna och miljöpartiet de flesta av de stora skattereformer som Alliansregeringen har genomfört och detta är de rödgrönas officiella linje i valet.
Där har vi Lars Ohlys stora problem. Även han är bunden av de överenskommelser han har gjort med socialdemokraterna och miljöpartiet. Han kan helt enkelt inte gå ut och lova att skattefogdarna ska få plundra de svenska hemmen. Därmed saknar han möjlighet att finansiera sina vidlyftiga löften.
Lars Ohly saknar säkert ”den gamla goda tiden” när ingen brydde sig om att vänsterpartiets politik saknade verklighetsförankring. Det är nästan lite synd om karln.
För väljarna finns det bara en sak att göra. De får välja om Alliansregeringen i höstens val, så slipper Lars Ohly sitta och våndas på statsrådstaburetten.