En eftervalsanalys

Nu är det drygt fem veckor kvar till valet. Men redan nu kan man fundera över hur eftervalsanalysen kommer att låta den 20 september – dagen efter valet…
Regeringen Reinfeldt sitter kvar. Alliansen har fler ledamöter i den nya riksdagen än i den gamla. Moderaterna är de stora segrarna, även om inte framgången blev så stor som opinionsundersökningarna förutspådde. Både folkpartiet och kristdemokraterna gick fram i valspurten.
Det spekulerades länge kring frågan huruvida sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning eller inte. Partiet misslyckades dock med att komma in i riksdagen. Det finns antagligen två skäl till detta. Dels hade invandringsfrågan inte någon framträdande plats i valrörelsen, dels har sverigedemokraterna svårt att mobilisera sina väljare.
Valets stora förlorare är socialdemokraterna och Mona Sahlin. Med ett valresultat på 30 procent noterar partiet det sämsta riksdagsvalsresultatet sedan 1914, det vill säga före den allmänna rösträttens införande. Partiet behöll visserligen ställningen som största parti, vilket Mona Sahlin under valnattens intervjuer framhöll som en stor framgång, men det förändrar ändå inte faktumet att valet är en total katastrof för socialdemokratin.
För Alliansen är valresultatet naturligtvis ett kvitto på att den förda regeringspolitiken har uppskattats av väljarna. Flera undersökningar har visat att majoriteten av svenskarna ser ljust på framtiden. De förväntar sig en bättre ekonomi och en ljusnande arbetsmarknad. Den optimism som nu råder har naturligtvis gynnat den sittande regeringen. Regeringen Reinfeldt har också kunnat visa på att det är fullt möjligt att kombinera skattesänkningar med välfärdspolitik, vilket kraftigt har försvagat oppositionens möjligheter att framställa de borgerliga som nedmonterare av välfärden.
Men det är nog trots allt inte bara regeringens förtjänst att det blev förnyat förtroende för Alliansen. Även de politiska motståndarnas misstag har gynnat de borgerliga.
I halvtid under den gångna mandatperioden hade Alliansen en mycket svag ställning i opinionen. Borgerliga sympatisörer hängde med huvudena och missmodet låg tungt över Rosenbad. Vändningen kom när Mona Sahlin tvingades in i den rödgröna trepartisamverkan. Sahlin hade önskat en koalition mellan socialdemokrater och miljöpartister, men en obetänksam partiopinion drev fram att även vänsterpartiet skulle bjudas in. Det beslutet blev den stora vitamininjektionen för de borgerliga. Lars Ohly och hans kommunister har varit något av en önskemotståndare. Vad än Mona Sahlin har sagt, så har de borgerliga kunnat peka på Ohly. Vill ni ha Lars Ohly som finansminister? Eller som utrikesminister?
Striden om regeringsmakten avgörs inte på pälshögerns punschverandor, där det inte finns någon socialist så långt ögat når. Inte heller avgörs striden ute på vänsterflanken bland revolutionära rödgardister. Nej, slaget står i politikens mittfält.
Detta har Fredrik Reinfeldt insett, vilket är skälet till att han manövrerat ”nya” moderaterna mot mitten. Denna insikt saknas dock helt bland LO:s förbundsordförande och inom socialdemokratins vänsterflygel. Där tror man att en tydligare vänsterprofil skulle ge partiet regeringsmakten åter. Många av dem välkomnade samarbetet med vänsterpartiet just därför att man hoppades att detta skulle driva politiken åt vänster. Detta lyckades, men väljarna flydde.
Det blir en svår omprövningstid för socialdemokraterna. Mona Sahlin och partisekreteraren Ibrahim Baylan inser att man nu måste distansera sig från vänsterpartiet om man ska kunna komma tillbaka 2014. Men inser partikongressens delegater detta? Det är inte helt uteslutet att den socialdemokratiska vänsterflygeln kommer att lägga skulden på valförlusten på ”högersossen” Mona Sahlin och försöka ersätta henne med en ledare med en tydligare vänsterprofil. I så fall lär den socialdemokratiska oppositionstiden bli mycket lång.