2010-08-28

De rödgrönas kvinnosyn

Fundera på varför de rödgröna är så vildsint emot RUT-avdrag men inte ROT-avdrag. Jag vet svaret. RUT handlar om kvinnligt företagande och ROT om män. De fackliga ombudsmännen är nästan alltid män och driver därför de rödgröna framför sig i sitt kvinnoförakt.

Nu har de rödgröna lovat att ta hem de svenska soldaterna i Afghanistan. Helst vill de att alla utländska trupper ska dras bort från landet, så att talibanerna kan stänga alla skolor för flickor och stena kvinnor som inte burit burkha.

Det säger enhel del om de rödgrönas kvinnosyn, eller hur?

2010-08-27

Nästa utrikesministern?

De rödgröna har enats om att dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan, om de vinner valet. Detta applåderas av talibanerna, som då får chansen att stena kvinnor varje dag och stänga alla skolor för flickor.

I Aktuellt ikväll debatterades frågan om de svenska trupperna. Regeringen företräddes av utrikesminister Carl Bildt. Det rödgröna regeringsalternativet företräddes INTE av någon socialdemokrat, utan av kommunistledaren Lars Ohly! Tydligen är det han som nu är de rödgrönas utrikespolitiske företrädare, och därmed den trolige utrikesministern om olyckan är framme den 19 september och de rödgröna vinner valet.

Det dyker ständigt upp nya argument för att omvälja den sittande Alliansregeringen!

2010-08-26

Tomträtterna har överlevt sig själva

Under det senaste året har det blivit uppenbart att tomträttsinstitutet har blivit en belastning. Upprörda tomträttsinnehavare i Karlstad protesterar våldsamt mot att tomträttsavgälden i ett slag har ”chockhöjts” och även priset för att friköpa sin tomträtt har stigit betydligt.
Från början var systemet med tomträtter ett sätt att ge "vanligt folk" möjligheten att bygga egna hem utan att behöva köpa en egen tomt. Kommunen hyrde istället ut marken.
(Senare gick det ideologi i debatten. En del vänsterdebattörer ansåg att tomträtterna var viktiga, för att höjda markvärden skulle komma kommunen till del och inte enskilda. Men det finns ingen naturlig marknad för tomträtter, eftersom det bara finns en tänkbar köpare, nämligen den som äger huset som står på marken. Kommunens enda sätt att tillgodogöra sig markvärdesstegringen är att klämma åt den enskilde tomträttsinnehavaren, och det var ju ändå inte vad som var meningen.)
Det som har skapat de stora problemen och motsättningarna idag är att de avtal som skrevs var orimligt långa. I många fall löper avtalen på 60 år! När då ett tomträttsavtal från 1950 löper ut i år blir naturligtvis höjningen av tomträttsavgälden enorm.
Detta är inget stort problem för dem som ägt sina bostäder i flera decennier. De har kunnat njuta av den löjligt låga avgälden i många år, och borde därför inte klaga när deras avtal måste skrivas om. Sammantaget har de ändå tjänat på systemet.
Värre är det för dem som endast ägt sina bostäder i ett par år. Många av dem har inte insett vad deras tomträttsavtal innebär och de har inte ens försökt att ta reda på det. För dem har chocken blivit stor när boendekostnaden har höjts på ett sätt som de inte kunnat förutse.
Man kan för all del säga att de får skylla sig själva. Det är en köpares skyldighet att ta reda på vilka regler, avtal och eventuella servitut som berör den egna fastigheten. Samtidigt är det ett faktum att markvärdesstegringen har varit mycket stor i Karlstad under senare år, vilket har förstärkt skjutsen uppåt av avgälder och friköpspriser.
Det är uppenbart att systemet med tomträtter för enbostadsfastigheter inte fungerar längre. Det är därför bra att de borgerliga i Karlstad lovar att aktivt verka för en avveckling av tomträtterna om man vinner valet i september.
Detta kommer att ske genom att man förändrar beräkningsgrunderna för priset när man friköper sin tomt.
Helt okomplicerat är det dock inte. Alla vill att det ska skapas någon form av rättvisa. Problemet är att människor sällan är överens om vad som ska betraktas som rättvist. Oftast slutar sådana diskussioner i en önskan att man själv inte missgynnas, eller att i vart fall inte grannen gynnas...
Om tomträttsinnehavare i Karlstad får friköpa sina tomter 2011 till ett reducerat pris, kommer de som köpte sina tomter i fjol att känna sig missgynnade och kräva kompensation. Och hur gör man med dem som över huvud taget aldrig har haft någon tomträtt, utan själva köpt sin tomt från första början?
Någon lätt process blir inte detta. Hur systemet än utformas, kommer det att framföras protester från dem som anser sig missgynnade.
Att inte göra något är dock den sämsta modellen i det här fallet. Om inget görs, kommer nya grupper att drabbas nästa år och nästa. Därför är det allra bästa att en gång för alla försöka avveckla tomträttssystemet för enbostadsfastigheter. Tomträtterna har överlevt sig själva. Det är betydligt rimligare och enklare om varje småhusägare själv äger sin egen tomt.

2010-08-22

Sossarnas valrörelse har tappat fart

Idag publiceras Svenska Dagbladet en SIFO-mätning som kan glädja hela Alliansen. Alliansens ledning över de rödgröna är nu 7,6 procentenheter och Sverigedemokraterna ligger under riksdagsspärren. Alla regeringspartierna ligger en bra bit över 4-procentsspärren. För Folkpartiet är också siffrorna mycket glädjande. Nu fattas det bara 0,1 procentenheter för att man ska gå förbi Miljöpartiet och åter vara Sveriges tredje största parti.

Socialdemokraternas valrörelse har uppenbarligen tappat fart. Väljarna underkänner partiets politik, de underkänner det rödgröna samarbetet och de underkänner Mona Sahlins ledarskap.

Det ser ljust ut när det nu bara är 28 dagar kvar till valet. Men segern är inte vunnen än. Det gäller att bedriva valarbetet ända fram till valdagen den 19 september!

2010-08-19

Tyst i regionfrågan

Det är bara drygt fyra veckor kvar till valet. Eller valen. Det är ju tre val samtidigt – till riksdagen, landstinget och kommunfullmäktige. Valet till landstingsfullmäktige i Värmland kan vara det sista någonsin. Men den saken är det märkligt tyst om.
Sedan Ansvarsutredningen lade sitt förslag om att Sverige skulle organiseras i storregioner, har de flesta värmländska politiker sett det som självklart att så måste det bli. Frågan om varför en storregion är lösningen på alla problem har inte debatterats i någon större utsträckning. Istället har den mesta energin lagts på frågan om vilka län Värmland kan slå ihop sig med. Om någon envisats med att begära ett skäl till varför en ny regionindelning med större enheter är nödvändig har det vanligaste svaret varit att grunden för den nuvarande indelningen lades av Axel Oxenstierna på 1600-talet.>
Nåja, Sverige har haft en riksdag sedan 1400-talet. Det är inte nödvändigtvis ett skäl för riksdagens avskaffande.
Att sakfrågan har varit underordnad märks bland annat på hur Folkpartiet har svängt i sin uppfattning. Ett länsårsmöte beslutade med stor majoritet att partiet skulle verka för att Värmland skulle ingå i en östlig region med Örebro och andra län. Det talades då om den mystiska tillväxtkorridoren mellan Stockholm och Oslo.
Några år senare svängde partiet, och högsta sanning blev att det bästa för Värmland var en sammanslagning med Västra Götaland. ”Tillväxtkorridoren”, vad nu det är, var inte längre ett bärande skäl för regionindelningen. Kvar står bara en önskan om att få vara med i något nytt och större.
De flesta ledande värmländska politiker hoppas att Värmland ska kunna ingå i en jätteregion med Västra Götaland (som bildades av Älvsborgs, Skaraborgs och Göteborgs- och Bohus län), från 2015. Det är långt ifrån säkert att detta kommer att ske, eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt har visat sig vara tämligen skeptisk till bildandet av nya storregioner, men regionalt är färdvägen utstakad.
Då borde ju rimligen frågan om den framtida regionen vara en stor valfråga. Vad skulle det innebära för den värmländska sjukvården, om besluten ska fattas i Vänersborg istället för i Värmland? Finns det någon som helst möjlighet att behålla akutsjukhuset i Arvika, om Värmland ska anpassas till sjukvårdsstrukturen i Västra Götaland?
För arvikaborna borde detta vara en jättefråga i valet, men de flesta i Arvika har antagligen inte en aning om att detta val kan vara det sista när de väljer ett värmländskt landsting som kan bestämma över detta.
Och om det nu är så att det är så gynnsamt för Värmland att ingå i en storregion, vad ska då ske om regeringen säger nej till att en sådan region bildas? Vad är ”plan B” för de värmländska politikerna?
På den sista frågan är antagligen svaret att det inte finns någon reservplan. Det är måhända därför som ingen är intresserad av att föra en debatt om regionfrågan i det landstingsval som faktiskt skulle kunna vara det sista.
Även för Värmlandsalliansen skulle frågan kunna skapa bryderier vid en valseger. Moderaterna är största parti inom Värmlandsalliansen, och Fredrik Larsson (m) har ofta uttryckt stor skepsis inför storregionplanerna. Han lär inte vilja sätta sitt namn under en begäran om att avskaffa Värmlands län. Se där, ännu ett skäl till varför det är så tyst i regionfrågan.

2010-08-18

Roliga kd-affischer

Jag såg de affischer, som kristdemokraterna i Karlstad har satt upp på lyktstolparna i Karlstad. Först kommer en affisch med ett litet barn i en stor hand. "Vad kan vara viktigare?" är frågan som ställs. På nästa affisch kommer svaret. Det är "Peter Kullgren". Ganska kul, fast jag tror inte att det var så man hade tänkt sig ;)

Det håller i sig

Även dagens opinionsundersökningar visar på ledning för Alliansen. I mätningen från Skop leder Alliansen med 3,0 procent över de rödgröna. Försprånget har dock minskat med 0,9. Novus rapporterar att Alliansen har gått förbi de rödgröna. Framför allt ökar Folkpartiet.
Notabelt är dock att Sverigedemokraterna ligger över 4-procentsspärren även i dessa båda mätningar, vilket gör att det finns en stor risk att det blir ett svårbemästrat parlamentariskt läge efter valet. Men när valet närmar sig, kommer fokus alltmer att ligga på de två regeringsalternativen, varför det inte alls är säkert att Sverigedemokraterna klarar av att komma in i riksdagen när det verkligen gäller.

2010-08-15

Fortsatt Alliansledning

I dagens SIFO-mätning, som bland annat publiceras i Göteborgs-Posten, ökar Alliansens ledning en aning över den rödgröna oppositionen. Det är emellertid inte en ökning av Alliansens röstetal som leder till den ökade ledningen, utan båda blocken minskar, men de rödgrönas minskning är större. Däremot ökar Sverigedemokraterna och de ligger en bit över 4-procentsspärren, vilket kan leda till ett besvärligt parlamentariskt läge. Eftersom allt tyder på att Alliansen besegrar de rödgröna, vore det bästa om rödgröna väljare röstade på Alliansen för att förhindra att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.

Inom Alliansen minskar moderaterna, medan övriga tre partier ökar. Det är bra för sammanhållningen inom Alliansen. För dess framtid är det nödvändigt att alla partierna känner att de tjänar på samarbetet.

2010-08-12

Fler nya jobb och färre nya arbetslösa

VF rapporterar idag att arbetsmarknaden i Värmland är ljus just nu. Fler nya jobb och färre nya arbetslösa. Arbetslösheten i Värmland är nu lägre än riksgenomsnittet. Roligt tycker nog alla, utom de rödgrönas partistrateger... Hur ska de nu kunna säga att Alliansregeringen hotar jobben och välfärlden?

En eftervalsanalys

Nu är det drygt fem veckor kvar till valet. Men redan nu kan man fundera över hur eftervalsanalysen kommer att låta den 20 september – dagen efter valet…
Regeringen Reinfeldt sitter kvar. Alliansen har fler ledamöter i den nya riksdagen än i den gamla. Moderaterna är de stora segrarna, även om inte framgången blev så stor som opinionsundersökningarna förutspådde. Både folkpartiet och kristdemokraterna gick fram i valspurten.
Det spekulerades länge kring frågan huruvida sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning eller inte. Partiet misslyckades dock med att komma in i riksdagen. Det finns antagligen två skäl till detta. Dels hade invandringsfrågan inte någon framträdande plats i valrörelsen, dels har sverigedemokraterna svårt att mobilisera sina väljare.
Valets stora förlorare är socialdemokraterna och Mona Sahlin. Med ett valresultat på 30 procent noterar partiet det sämsta riksdagsvalsresultatet sedan 1914, det vill säga före den allmänna rösträttens införande. Partiet behöll visserligen ställningen som största parti, vilket Mona Sahlin under valnattens intervjuer framhöll som en stor framgång, men det förändrar ändå inte faktumet att valet är en total katastrof för socialdemokratin.
För Alliansen är valresultatet naturligtvis ett kvitto på att den förda regeringspolitiken har uppskattats av väljarna. Flera undersökningar har visat att majoriteten av svenskarna ser ljust på framtiden. De förväntar sig en bättre ekonomi och en ljusnande arbetsmarknad. Den optimism som nu råder har naturligtvis gynnat den sittande regeringen. Regeringen Reinfeldt har också kunnat visa på att det är fullt möjligt att kombinera skattesänkningar med välfärdspolitik, vilket kraftigt har försvagat oppositionens möjligheter att framställa de borgerliga som nedmonterare av välfärden.
Men det är nog trots allt inte bara regeringens förtjänst att det blev förnyat förtroende för Alliansen. Även de politiska motståndarnas misstag har gynnat de borgerliga.
I halvtid under den gångna mandatperioden hade Alliansen en mycket svag ställning i opinionen. Borgerliga sympatisörer hängde med huvudena och missmodet låg tungt över Rosenbad. Vändningen kom när Mona Sahlin tvingades in i den rödgröna trepartisamverkan. Sahlin hade önskat en koalition mellan socialdemokrater och miljöpartister, men en obetänksam partiopinion drev fram att även vänsterpartiet skulle bjudas in. Det beslutet blev den stora vitamininjektionen för de borgerliga. Lars Ohly och hans kommunister har varit något av en önskemotståndare. Vad än Mona Sahlin har sagt, så har de borgerliga kunnat peka på Ohly. Vill ni ha Lars Ohly som finansminister? Eller som utrikesminister?
Striden om regeringsmakten avgörs inte på pälshögerns punschverandor, där det inte finns någon socialist så långt ögat når. Inte heller avgörs striden ute på vänsterflanken bland revolutionära rödgardister. Nej, slaget står i politikens mittfält.
Detta har Fredrik Reinfeldt insett, vilket är skälet till att han manövrerat ”nya” moderaterna mot mitten. Denna insikt saknas dock helt bland LO:s förbundsordförande och inom socialdemokratins vänsterflygel. Där tror man att en tydligare vänsterprofil skulle ge partiet regeringsmakten åter. Många av dem välkomnade samarbetet med vänsterpartiet just därför att man hoppades att detta skulle driva politiken åt vänster. Detta lyckades, men väljarna flydde.
Det blir en svår omprövningstid för socialdemokraterna. Mona Sahlin och partisekreteraren Ibrahim Baylan inser att man nu måste distansera sig från vänsterpartiet om man ska kunna komma tillbaka 2014. Men inser partikongressens delegater detta? Det är inte helt uteslutet att den socialdemokratiska vänsterflygeln kommer att lägga skulden på valförlusten på ”högersossen” Mona Sahlin och försöka ersätta henne med en ledare med en tydligare vänsterprofil. I så fall lär den socialdemokratiska oppositionstiden bli mycket lång.

2010-08-11

Desperat idoljakt


Nu jagar socialdemokraterna artister som ska tala väl om partiet. Läs här. Det är tydligt att socialdemokraterna är desperata. När ingen längre bryr sig om vad Mona Sahlin säger, vänder man sig till Timbuktu istället.

2010-08-09

Vart ska ni göra av Lars Ohly?

Det är snart val. Om olyckan är framme, kan Sverige för första gången få en regering med kommunistiska statsråd. Det är dags för socialdemokraterna att ge besked nu. Finns det några statsrådsposter (förutom statsministerposten) som ni absolut inte kan tänka er att ge till Lars Ohly eller hans partivänner? Kan Ohly bli finansminister? Kan han bli utrikesminister? Kan han bli försvarsminister?

2010-08-08

Våga försvara yttrandefriheten

I våras skapade konstnären Lars Vilks rubriker genom en föreläsning i Uppsala, där han bland annat visat en film av en kvinnlig iransk filmare där homosexuella män medverkade iförda Muhammedmasker.
Vilks fick skyddas av polis, men trots detta lyckades antidemokratiska demonstranter stoppa föreläsningen. Upprörda islamister skrek ”svin” till Vilks.
Vilks protesterar inte mot att någon vill kalla honom för svin. Den yttrandefriheten tillerkänner han sina belackare. Vad de islamistiska stollarna däremot inte begriper är att de genom att skrika ”svin” och ”hund” till dem de ogillar också legitimerar att andra kallar religionsuppfinnaren Muhammed för svin. Eller kanske avbildar honom som en liten rondellhund.
Lars Vilks är väl inte direkt någon framstående konstnär. Han är snarare en provokatör. Kanske till och med en illvillig provokatör. Det hindrar dock inte att han har samma rätt som alla andra att yttra sig. Och han har rätt att rita teckningar även om det retar de religiösa mörkermännen.
Egentligen är de flesta i Sverige överens om att vi ska ha demokrati och yttrandefrihet i vårt land. Ändå vågar inte alla försvara Lars Vilks, ens när två albanska muslimer försöker bränna ner hans hem. Borde inte Vilks skylla sig själv…
Som Dilsa Demirbag-Sten konstaterar i en artikel har ett islamiskt filter lagts över diskussionen.
Hets mot folkgrupp är förbjudet i Sverige. Man får till exempel inte publicera schabloniserade nidbilder av judar eller negrer. Är det då hets mot folkgrupp om Muhammed framställs på ett kränkande sätt? Naturligtvis inte! Muhammed är ingen folkgrupp. Han är en människa, som varit död i 1400 år, och han kan knappast känna sig kränkt. Människor och folkgrupper har vissa rättigheter. Religioner har däremot inga rättigheter, lika lite som politiska ideologier har det. Den som så önskar har lika stor rätt att kritisera Muhammed och islam som att angripa Marx och kommunismen.
Under lång tid har katolska kyrkan kritiserats hårt för de övergrepp som en del av kyrkans präster har utsatt barn för. I pressen framställs katolska kyrkan som en pedofilkyrka. Katolska kyrkan har efter kriget även kritiserats för att man inte tillräckligt tog avstånd från nazismens judeutrotningar. Säkert kan många katoliker uppfatta detta som kränkande, men ingen skulle komma på tanken att säga att denna kritik inte får framföras.
På samma vis måste det vara möjligt att kritisera såväl islam som mannen som hittade på de texter som ingår i Koranen. Muhammed har anklagats för att vara pedofil, eftersom han gifte sig med en sexårig flicka och började ha samlag med henne när hon var nio år. Han anställde även massakrer på judar. Detta måste man få berätta om, även om det alldeles säkert upprör många muslimer.
Vi har haft en tid i Sverige, då de religiösa ledarna bestämde över vad folk fick säga och göra. Den tiden har vi lämnat bakom oss. Inte ska vi då låta nya religiösa ledare ta över den rollen.
När fotografen Elisabeth Ohlson gjorde fotoutställningen Ecce Homo, där Jesus avbildades tillsammans med läderbögar, blev upprördheten stor bland många kristna. Den utställningen visades i riksdagshuset! Vi kan nog anta att riksdagen inte skulle våga visa bilder på Muhammed som homosexuell. Riksdagsmännen skulle nog inte vilja släppa in den allra minsta rondellhund.
Däremot bör man kunna kräva att riksdagspartierna tillsammans uttalar att yttrandefriheten även i fortsättningen ska vara lagskyddad i Sverige och att inga religiösa mörkermän, oavsett vilken religion de tillhör, ska få inskränka den.
Vi måste våga försvara yttrandefriheten!

Stackars Lars Ohly

Det kan inte vara lätt att vara Lars Ohly nu för tiden. Samhället utvecklas och förändras, men Ohly står kvar och stampar på samma fläck nu som för flera decennier sedan. För en man som har bekänt att han kände sorg när Berlinmuren föll, måste all samhällsutveckling uppfattas som skrämmande.
På den tiden då vänsterpartiet var ett litet ytterlighetsparti som ingen kunde tänka sig att ha med i regeringen var det enkelt. Det var bara att fläska på med populistiska löften. Om man aldrig behöver ta något regeringsansvar, finns det inga andra gränser än den egna fantasin när det gäller löften. ”Mer åt alla” har varit sammanfattningen av vänsterpartiets politik.
När det rödgröna samarbetet inleddes, förändrades dock kartan på ett drastiskt sätt. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet vill bilda regering tillsammans efter valet. Om katastrofen inträffar i september, kan Lars Ohly och några av hans partivänner plötsligt vara statsråd i den svenska regeringen. Då måste man för första gången ta ansvar för landets skötsel.
Detta verkar dock inte helt ha sjunkit in i Lars Ohlys medvetande. Hans framträdande i Almedalen var en orgie i populistisk överbudspolitik. Det var höjda pensioner, höjda studiemedel, gratis kollektivtrafik, fler anställda i den offentliga sektorn och så vidare för hela slanten.
Ett problem för Lars Ohly, även om han måhända inte ännu har insett det, är att dessa löften i hundramiljardersklassen kräver kraftigt ökade skatteintäkter. Någon ökad tillväxt blir det inte med en rödgrön regering, så istället skulle skatten behöva ökas dramatiskt.
Vänsterpartisterna vill gärna få det att framstå som att det är ”de rika” som ska få betala mer i skatt, men sanningen är att en skattehöjning endast får någon verklig effekt i form av ökade skatteintäkter för staten om man klämmer åt medelinkomsttagarna. ”De rika” är alltför få, och därför är det de stora inkomstgrupperna som man måste beskatta om Ohlys löften ska betalas.
Detta säger inte vänsterpartisterna öppet, men det är ett faktum att det för Ohly och hans partivänner är oerhört provocerande om svenska industriarbetare, sjuksköterskor och lärare har alltför mycket pengar i den egna plånboken som de kan göra vad de vill med. En grundläggande marxistisk tanke är: ”Från var och en efter förmåga. Till var och en efter behov.” Därför vill marxister att så mycket som möjligt av medborgarnas pengar betalas in i skatt, så att politikerna får bestämma hur de ska användas.
Många socialdemokrater är besjälade av samma tanke, men den socialdemokratiska partiledningen inser att deras parti skulle vara helt chanslöst om man bedrev en valrörelse där medelinkomsttagarna görs till huvudfiende. Därför accepterar socialdemokraterna och miljöpartiet de flesta av de stora skattereformer som Alliansregeringen har genomfört och detta är de rödgrönas officiella linje i valet.
Där har vi Lars Ohlys stora problem. Även han är bunden av de överenskommelser han har gjort med socialdemokraterna och miljöpartiet. Han kan helt enkelt inte gå ut och lova att skattefogdarna ska få plundra de svenska hemmen. Därmed saknar han möjlighet att finansiera sina vidlyftiga löften.
Lars Ohly saknar säkert ”den gamla goda tiden” när ingen brydde sig om att vänsterpartiets politik saknade verklighetsförankring. Det är nästan lite synd om karln.
För väljarna finns det bara en sak att göra. De får välja om Alliansregeringen i höstens val, så slipper Lars Ohly sitta och våndas på statsrådstaburetten.

Alliansen drar ifrån

Dagens SIFO bekräftar läget i opinionen från försommaren. Regeringen leder över de rödgröna, och har till och med ökat sin ledning en smula. Med en ledning på 3,3 procentenheter ser det ljust ut, men man kan inte ta ut någon seger i förskott. Skillnaden motsvarar bara 200 000 väljare. Dessutom ligger Sverigedemokraterna på 4,1 procent. Skulle Sd lyckas komma över spärren till riksdagen, kompliceras den parlamentariska situationen betydligt.

2010-08-06

Mp motarbetar handeln

Hur skulle Karlstad ha utvecklats som handelsstad om Miljöpartiet hade fått bestämma? Den frågan är värd att aktualisera, sedan partiet under Almedalsveckan gick ut med löften (hotet?) att köpcentra utanför stadskärnorna ska förbjudas.
Enligt de ledande miljöpartisterna innebär stormarknader utanför centrum att stadskärnorna utarmas på affärer. Det är alltså för att rädda innerstaden som handelscentrum, som Miljöpartiet vill driva denna fråga.
Problemet för Miljöpartiet är emellertid att det inte finns något som tyder på att de har rätt. Tvärtom visar tillgänglig forskning (från Handelns Utredningsinstitut) att det är bra för en stads centrum när stormarknader etableras i stans utkanter. Folk från andra kommuner reser för att handla på stormarknaden och åker sedan in till stadens centrum för ytterligare inköp. Att centrumhandeln kan fortsätta att utvecklas visar väl etablerande av Mitticity i Karlstad.
Däremot kan stormarknader i en kommun drabba handeln i andra, mindre kommuner, men det är ju en helt annan sak. Det var inte detta som Miljöpartiets förslag handlade om.
Vad skulle ha hänt om Miljöpartiets visioner hade fått styra politiken i Karlstad de senaste decennierna? Då hade Bergviks köpcentrum aldrig fått byggas. Ikea hade inte fått etablera sig här och kommunen hade gjort tummen ned för Bil-Tema. Värmlänningar som velat handla på Ikea hade fått fortsätta att fara till Örebro istället för till Karlstad.
Detta hade i sin tur inneburit färre arbetstillfällen i Karlstad, vilket hade inneburit lägre skatteintäkter. Karlstads kommun hade då haft mindre pengar till skolan, omsorgen och miljöarbetet.
Inför höstens val verkar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vilja få väljarnas förtroende att styra Karlstads kommun under ytterligare en mandatperiod. Det är oroande för kommunens fortsatta utveckling.
Hur tänker Miljöpartiet i Karlstad agera i framtiden? Tänker de följa sin partiledning och motverka fler affärsetableringar utanför stadskärnan? Eller vågar de gå emot sitt parti och istället arbeta för att Karlstads ställning som handelsstad förstärks ytterligare?

Något är ruttet

”Något är ruttet i konungariket Danmark” skrev Shakespeare på sin tid i sin pjäs om Hamlet. Samma känsla får många karlstadsbor erfara i sin stad, när stanken från soptunnorna sprider sig. I soptunnorna ligger de vidriga kompostpåsarna och luktar vidrigt; översållade av likmaskar.
Det är lustigt att de många samtalen till Karlstads Energi och de stora tidningsrubrikerna om detta kommer först denna sommar. Även förra sommaren var det stora problem kring sophanteringen. Anledningen är givetvis att problemen då bara fanns i Vålberg och några få andra ställen i kommunen, där hushållen fick agera försökskaniner. Trots problemen gick Karlstads Energi dock vidare och införde den nya sophanteringen på fler ställen, och nu får allt fler märka att systemet inte fungerar.
Egentligen är det ju ingen dum idé att kompostera och källsortera hushållssoporna. Soptunnorna är indelade i två fack, ett för hushållssopor och ett för övrigt avfall. Problemen som karlstadsborna nu tvingas leva med beror på att hushållssoporna ska läggas i papperspåsar. Detta innebär att Karlstads kommun har gått flera decennier bakåt i tiden. Förr lades ofta soporna i papperspåsar, men sedan plastpåsarna uppfunnits har de flesta lagt sina sopor i plastpåsar för att slippa lukt och fukt. Nu har kommunen återinfört problemen.
Trots kritiken vägrar de ansvariga att göra några förändringar. Papperspåsarna är inte bara ett problem för de enskilda hushållen, utan även för sopåkarna. På sommaren stinker soporna och de är fyllda med larver. På vintern fryser kompostpåsarna fast i botten på soptunnorna.
Karlstads Energi väljer dock att skylla på hushållen. Medborgarna borde lära sig att låta hushållsavfallet rinna av i slasken innan de läggs i påsen. Illaluktande avfall såsom räk- och kräftskal ska läggas i frysboxen tills det är dags för tömning av soptunnan.
Men vad är det egentligen för människor som arbetar på Karlstads Energi AB? Har personalen frysboxarna fyllda med gamla äckliga sopor? Övriga kommuninnevånare har matvaror i sina frysboxar, och vill inte blanda maten med soporna.
Det verkar ha gått prestige i den här frågan. Det borde inte vara omöjligt att byta ut papperspåsarna mot påsar av nedbrytbar plast. Karlstads kommun har dock slutit avtal med intressenter som just vill ha komposten i papperspåsar, och nu kan man inte titta på andra lösningar.
Så vad ska karlstadsborna göra för att politiker och chefstjänstemän på Karlstads Energi AB ska lyssna? Det mest effektiva är väl civil olydnad. Om alla kommuninnevånare bestämmer sig för att sluta lägga hushållsavfallet i kompostpåsarna och istället lägger det i plastpåsar i det andra facket, så kommer hela systemet att knäckas. Visst brukar kommunen hota med att bötfälla eventuella dissidenter, men man kan väl inte bötfälla alla karlstadsbor. De är ju faktiskt väljare också…
Det är lätt att driva miljöpolitik i kommunala tjänsterum, men det måste faktiskt fungera i verkligheten också. För det är i verkligheten som kommuninnevånarna befinner sig. Det duger inte bara med ”ord, ord, ord”, som Hamlet skulle säga.
Eller, för att använda ett annat citat ur samma Shakespearepjäs: ”Upp stiga orden, tanken stilla står!”

2010-08-03

Låst läge i Karlstad

Juni månads budgetfullmäktige i Karlstad blev en antiklimax. Det bidde ingen budget alls. Den borgerliga oppositionen drev igenom ett yrkande om återremiss av hela budgeten. (För återremiss behöver man bara ha en tredjedel av fullmäktiges ledamöter bakom sig.)
För ett antal år sedan flyttades budgetbeslutet från november till juni. Skälet till detta var att nämnder och förvaltningar skulle få längre tid på sig att planera verksamheten. I november kan man sedan göra smärre korrigeringar.
Detta är ett system som fungerar alldeles utmärkt i de flesta fall. Däremot kan man fråga sig om systemet fungerar optimalt under ett valår. En junibudget måste betraktas som preliminär, eftersom man inte vet vilka som kommer att styra kommunen den nästkommande mandatperioden. I vart fall inte i en kommun som Karlstad, där det ofta har förekommit maktskiften sedan storkommunen bildades 1970. Kanske vore det bästa att strunta i budgetbehandlingen i juni under valår och helt enkelt bestämma sig för att ta hela budgeten efter valet.
I måndags var det riktigt grinigt i fullmäktige. Anledningen var att de rödgröna hade räknat in extrapengar, som byggde på antagandet att en rödgrön regering skulle ge ökade statsanslag till kommuner och landsting.
Det är onekligen ett mycket kreativt sätt att bedriva budgetarbete på. Det bygger nämligen på ett antal förutsättningar och föreställningar som kan ifrågasättas. För det första är det högst osannolikt att det blir ett regeringsskifte i höst. Det mesta tyder på att Alliansregeringen får förnyat förtroende i valet. För det andra räknade de rödgröna i Karlstad endast in de inkomstökningar för kommunen som en rödgrön regering skulle kunna medföra. De många utgiftsökningarna struntade man i att ta med, vilket de borgerliga gruppledarna i fullmäktige sorgfälligt underströk.
Sålunda fanns det all anledning att ge kommunledningen en smäll på fingrarna för detta inte helt hederliga sätt att beräkna kommunens ramar. Emellertid är det symptomatiskt för politiker av alla chatteringar att välja beräkningsmodeller som passar deras syften. Regeringens tillväxtprognoser under ett valår är alltid ljusare än vad andra, mer oberoende, bedömare kommer fram till.
Nu slutade alltså budgetfullmäktige i Karlstad med en återremiss. Någon verklig debatt om sakfrågorna blev det inte. De borgerliga valde att inte plädera för sitt budgetförslag, som byggde på korrekta ramar när de rödgröna hade en budget som mer byggde på fantasier.
Egentligen borde man nu vänta tills i november med att återuppta budgetdiskussionen. (Det nyvalda kommnfullmäktige tillträder den 1 november.) Men så kommer det med största sannolikhet inte att bli. Ärendet återkommer antagligen redan den 26 augusti. Då kommer budgeten att antas, fritt svävanden som en röd ballong utan kontakt med verklighetens fasta mark.
Kommunens förvaltningschefer lär inte planera sin verksamhet utifrån det beslutet. Istället får de säga till sina medarbetare: ”Det är inte på riktigt. Det är bara på låtsas.”

Kristendom och kultur

Är kristendomen den religion och kulturriktning som utövat det i särklass största inflytandet på Sverige? Ja, skulle de flesta svara. Men inte Skolverket, som kommit med det ena förslaget stolligare än det andra när man ska utarbeta nya kursplaner. Först blev det debatt kring Skolverkets förslag till ny kursplan för historieämnet. Fokus ska enligt Skolverket ligga på de senaste 300 åren. Antiken och medeltiden har tydligen haft en underordnad roll för Sveriges och Europas utveckling.
Och inte blev det bättre, när man fick veta hur den statliga myndigheten ser på kristendomen. I kursplanen för religionskunskap har kristendomen sjunkit ned till att bli en religion bland andra, och eleverna ska inte längre få lära sig vilken enorm betydelse det kristna idéarvet har och har haft på det svenska samhället.
Följande formulering har slopats i förslaget till ny kursplan för religionskunskap:
”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”
Även dessa kloka och sanna ord har fått stryka på foten:
”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”
Ovanstående konstateranden är sanna, och borde inte ens behöva vara föremål för debatt. Det handlar inte om vilken religion man själv har, utan det handlar blott och bart om en insikt om vilken religiös uppfattning som faktiskt har format vårt Sverige.
Konfucius och Buddha var säkert trevliga herrar, men deras inflytande över den svenska historien och samhällsutvecklingen har varit obefintlig. Inte heller är det Muhammeds syn på barnäktenskap som genomsyrat det svenska samhället. Det är därför vi i Sverige, till skillnad från Saudiarabien, inte tillåter vuxna män att gifta sig med barn.
Frågan om att förminska kristendomen inom religionskunskapen debatterades nyligen i radio. I debatten deltog utbildningsminister Jan Björklund (fp) och den svenske kommunistledaren Lars Ohly (han som grät när Berlinmuren föll.) Lars Ohly hävdade på fullt allvar att svenska skolbarn ska lära sig precis lika mycket om hinduism och buddhism som om kristendom. Jan Björklund stod för den kloka linjen. Han ansåg att eleverna ska få lära sig om alla religioner, men att kristendomen bör ha en särställning eftersom den har större relevans för Sverige och det svenska folket.
Jag har fullt förtroende för att Jan Björklund kommer att stoppa stolligheterna från Skolverket. Men tänk vilken katastrof, om de rödgröna vinner valet. Då skulle Lars Ohly kunna bli utbildningsminister!
Se där – ännu ett skäl till att arbeta för att Alliansregeringen får förnyat förtroende i valet i september.

Inte mycket till opposition

I maj kom till slut ett besked om den rödgröna oppositionens budgetalternativ. Den rödgröna budgetmotionen blev nog en stor besvikelse för såväl Alliansregeringens företrädare som de egna anhängarna.
Regeringspolitiken under den gångna mandatperioden har präglats av en strävan att låta vanliga löntagare få behålla mer av den egna inkomsten. En undersköterska har i år fått en extra månadslön genom jobbskatteavdraget. Det har inneburit en inkomstförstärkning, som hon bara kunnat drömma om ifall hon skulle ha förlitat sig på löneavtalet. I ett högskatteland som Sverige ger en skattesänkning mycket större utdelning än en inkomstökning.
Vid varje sänkning av inkomstskatten som regeringen har genomfört, så har oppositionen ylat om orättvisor och ökade klyftor. I en socialdemokrats ögon är nämligen höjden av orättvisa om pengar förs över från politikerna till löntagarna själva. Därför hade man kunnat förvänta sig att de rödgröna nu skulle ha utlovat att riva upp den stora jobbskatteavdragsreformen, men så blev det inte alls. Det visar sig att de rödgröna har accepterat regeringens skattepolitik. De borgerliga har vunnit en fullständig seger på skattepolitikens område. Mona Sahlin konstaterade att det inte går att vända tillbaka.
Pliktskyldigast föreslår de rödgröna att de med mycket höga inkomster ska mista jobbskatteavdraget. Ett fånigt förslag. Det ger inga märkbara inkomster alls för statskassan, eftersom det bara är skattehöjningar för medelinkomsttagare som ger stora skatteintäkter. Däremot höjs marginalskatten, vilket i sig är skadligt. Det handlar bara om plakatpolitik, för att försöka lura de egna anhängarna att man låter ”de rika betala.”
Även om de borgerliga kan glädja sig åt att det är deras skattepolitik som nu är normbildande, måste det ändå vara en besvikelse att de rödgröna helt har lämnat sin tidigare politik. Om de rödgröna hade gått till val på att avskaffa jobbskatteavdraget, hade de borgerliga kunnat visa på vilken enorm försämring detta skulle innebära för den stora massan av väljare. Då hade den borgerliga valsegern varit garanterad. Det är den insikten som har fått Mona Sahlin att sätta ner foten och säga nej till kraven från vänsterpartister och folk från den socialdemokratiska vänsterflygeln om en återgång till 2005 års skattenivåer.
Men även för de rödgröna partiarbetarna, i vart fall inom (v) och (s) måste den totala omsvängningen kännas svår att hantera. Här har man i flera år påstått att skattesänkningarna är totalt förödande för välfärden, och så får man några månader före valet veta att dessa skattesänkningar nu är helt accepterade av de egna partiledningarna.
Det påminner om George Orwells 1984, där folk var ute på gatorna och demonstrerade emot ett av de två grannländerna. Men så plötsligt beslutade Storebror att det var det andra landet som var fienden istället. Under stort tumult fick då demonstranterna slänga sina gamla plakat och istället lika trosvisst skrika ut det motsatta budskapet.
Det är inte mycket till opposition i Sverige idag. Finansminister Anders Borg (m) kandiderar ju inte till riksdagen. Om olyckan är framme och de rödgröna vinner valet, så kanske Mona Sahlin kan be honom stanna kvar som finansminister. Borg är en bättre förvaltare av borgerlig skattepolitik än någon av företrädarna för de tre rödgröna partierna.

Elever ska inte bestämma lärarlöner

I några kommuner i Sverige har man beslutat att eleverna ska få utvärdera lärarnas arbete. Dessa utvärderingar ska sedan kunna ligga till grund för lärarnas framtida löneutbildning. Detta är ett helt stolligt förslag, som fått utbildningsminister Jan Björklund (fp) att reagera. Det är läraren som ska ha ledarrollen i klassrummet, inte eleverna.
Det faktum att lärarna betygsätter eleverna är inget skäl till att tillåta det motsatta. Läraren är utbildad inom sitt ämne och ska utvärdera i vilken grad eleverna har nått de uppsatta målen. Eleverna har ingen som helst möjlighet att på ett korrekt och relevant sätt bedöma läraren. Vilka kriterier ska finnas när eleverna betygsätter läraren? Ska en lärare som ger ”för många” läxor straffas med sänkt betyg? Ska elever kunna hämnas på en lärare som ger en enligt deras åsikt för lågt betyg?
Det finns ett gammalt svenskt talesätt som säger: ”Det här är så dumt att det måste vara en socialdemokrat som har hittat på det.”
Talesättet besannas av idén att elever ska kunna ha inflytande över lärares löneutveckling. Det är socialdemokratiska politiker som driver frågan. Vi kan här nämna Göteborgs kommunalråd Annelie Hultén och Ann Lundgren samt kommunstyrelseordföranden i Malmö Ilmar Reepalu.
Hur ska en lärare våga ställa krav på sina elever, om han vet att han kommer att bedömas av eleverna och att det i värsta fall kan leda till en sämre löneutveckling? Vi riskerar att få en skola där läraren får rollen som ståuppkomiker, som får uppträda inför en kritisk Talangjury. ”Tyvärr, idag var du inte tillräckligt rolig. Det blir ett rött kryss och sänkt lön.”
De politiker som hävdar att eleverna ska ha inflytande över lärarlönerna, borde väl rimligen tycka att väljarna skulle bestämma politikernas arvoden. Tänker Annelie Hultén och Ilmar Reepalu låta väljarna rösta om nivån på kommunalrådens arvoden?
Socialdemokrater har problem med relationen till lärarna. Kanske beror det på att läraren, åtminstone i teorin, representerar bildning och att det därför är många socialdemokratiska politiker som får mindervärdeskomplex i dennes sällskap.
Att utsätta lärarna för elevers betygsättning innebär en allvarlig försvagning av lärarauktoriteten. Färre kommer att vilja bli lärare och lärarkåren kommer att fördummas.
Istället bör läraryrkets status höjas, vilket också är målet för utbildningsministerns och regeringens politik. Rent generellt behöver lärarlönerna höjas, och det bör även kunna bli en större lönespridning inom lärarkåren. Eleverna ska dock inte ha något inflytande över detta.
Det finns många skäl till att önska att Alliansregeringen får fortsatt förtroende efter höstens val. Skolpolitiken är ett av dessa!

Dömd utan rättegång

Under den senaste veckan har den dominerande nyheten varit arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins avgång. Först verkade avgången bero på att Littorin känt sig pressad av den mediala uppmärksamheten kring hans person, framför allt i samband med den uppslitande skilsmässa han gått igenom. Efter ett par dagar förändrades dock bilden. Aftonbladet påstår att det egentliga skälet till Littorins avgång var att tidningen konfronterat honom med uppgifter om att han för fyra år sedan ska ha köpt sex av en kvinna som vid sidan av sina studier ägnade sig åt prostitution.
Mycket tyder på att det var Aftonbladets frågor som fick arbetsmarknadsministern att avgå. Det kan knappast vara en tillfällighet att avgången kom dagen efter att tidningen ställt sina frågor.
Men betyder detta att Littorin har begått något brott? Om detta vet vi faktiskt ingenting. Någon polisutredning pågår inte, och åklagaren kommer inte att inleda någon förundersökning. Detta beror på att det påstådda brottet är preskriberat. Preskriptionstiden för brott mot sexköpslagen är två år, och den prostituerade kvinnans uppgifter handlar om något som ska ha hänt för fyra år sedan, det vill säga en tid innan Littorin blev minister.
Sven Otto Littorin har genom sin advokat låtit meddela att påståendet att han skulle ha köpt sex av en prostituerad kvinna är felaktigt. Hans problem är att han aldrig någonsin kommer att kunna frikännas från anklagelsen. Eftersom han inte kan åtalas för det påstådda brottet, kan inte heller någon domstol frikänna honom.
Den enda domstolen är Aftonbladets redaktion, och där har han befunnits skyldig. Men tidningar ska inte agera domstolar. Hittills har Aftonbladet inte kunnat lyfta fram ett enda bevis som styrker deras uppgifter. Den enda källan är en anonym prostituerad kvinna. Enligt Lena Mellin på Aftonbladet hade tidningen inte publicerat uppgifterna om Littorin förnekat allt från början. Men då han vägrade ge några kommentarer, tyckte de att det inte fanns några skäl till att inte sprida uppgifterna om en person som inte längre är statsråd utan privatperson.
Varför skulle tidningen inte ha skrivit sina artiklar, om Littorin hade förnekat uppgifterna? Det visar med önskvärd tydlighet att Aftonbladet inte har några som helst bevis för sina påståenden. Littorin dömdes därför att han vägrade svara på journalistens frågor. Men en anklagad har inte ens i en domstol skyldighet att bevisa sin oskuld. Då har han rimligtvis inte heller den skyldigheten när han får frågor av en tidning.
Sven Otto Littorin har inför hela svenska folket dömts som skyldig till ett brott, som ingen domstol kan döma honom för. Det är ett övergrepp som kommer att bli klassiskt i svensk politiks och journalistiks historia.
När den här stormen har lagt sig, borde det bli en förnyad debatt kring hela sexköpslagen. Mycket av försvaret av lagen har varit av moralistisk natur. ”Inte ska väl någon få köpa sex av en annan människa.” Men lagstiftningen ska inte i första hand bygga på moralism. Istället ska brottslagstiftning bygga på en tydlig bild av förövare och offer. Är en kvinna som drygar ut studiemedlen med sexhandel med nödvändighet ett viljelöst offer?
Det är möjligt att Littorin köpte sex av den här kvinnan. Men lagen haltar om man betänker att han inte alls hade begått något lagbrott, om han gjort som många politiker i andra länder, nämligen haft en älskarinna som han givit pälsar och smycken till. Moraliskt hade det rimligen inte varit så stor skillnad, men juridiskt hade skillnaden varit himmelsvid.
Ska vi verkligen ha lagar som är så uppenbart godtyckliga?

Dilemmat i I2-skogen

Den mycket långsiktiga planeringen av en ny sträckning av tåglinjen mellan Karlstad och Göteborg har stött på motstånd. Den så kallade Vålbergsrakan skulle komma att gå genom ett populärt rekreations- och strövområden. I2-skogen, som området kallas som en reminiscens av en tid då Värmland hade regementen, används av många karlstadsbor som vill få möjlighet att uppleva naturen.
Vad är då Vålbergsrakan? Den innebär att tågtrafiken till Göteborg inte ska behöva ta en sväng upp till Kil. Istället ska man kunna köra en rakare väg genom Vålberg. På så sätt skulle man kunna korta restiden och göra tåget till ett mer attraktivt resealternativ.
Idén med Vålbergsrakan är mycket bra. För både Karlstad och hela Värmland är det viktigt att vi har så bra förbindelser med storstäderna Stockholm, Oslo och Göteborg som möjligt. Vi behöver en länsflygplats och vi behöver snabba tågförbindelser. Om flygets negativa spiral fortsätter blir det än viktigare med snabba och täta tågförbindelser.
Konflikten med naturvårdsintressena som nu har blossat upp är på ett vis ”klassisk”. Varje planering av nya aktiviteter och byggnationer leder alltid till intressemotsättningar. Hur bygger man ett nytt hus utan att antingen riva gammal bebyggelse eller inkräkta på tidigare ”orörd” mark? Stadsplanering innebär alltid att man tvingas väga olika intressen mot varandra.
I det här fallet finns det inte många alternativ. Antingen bygger man järnvägen genom skogen, eller också tvingas man avstå från de förbättrade tågförbindelserna.
För många värmlänningar utanför Karlstad uppfattas säkert diskussionen om Vålbergsrakan som en lyxdiskussion som bara berör karlstadsborna. En miljardinvestering för att ”de där nere i Karlstad” ska få åka snabbare.
Men det är helt fel. Det är absolut inte för karlstadsborna, som järnvägsförbindelserna mellan Värmland och storstäderna måste förbättras. Goda kommunikationer är en livsnödvändighet för hela länet. Värmlands (men inte Karlstads) befolkning minskar varje år, och varje förslag som syftar till att öka Värmlands attraktionskraft måste övervägas på ett positivt sätt.
Värmland behöver fler invånare, och dessa behöver jobb. Utan arbetstillfällen kommer befolkningsminskningen att fortsätta.
Dessa jobb måste komma inom det privata näringslivet. Det är på det viset skatteintäkterna ökar, vilket i sin tur ger möjlighet till nya jobb inom den kommunala sektorn också.
Men för att kunna få nya företag till Värmland är det absolut nödvändigt med goda kommunikationer. Ingen etablerar sig i Karlstad och i Värmland bara för att det finns stora strövytor. Förvisso är även rekreationsområden viktiga för människorna, det får man inte glömma bort. Men det riskerar att bli förfärligt ensamt i skogen, om det inte finns människor, arbetstillfällen och goda kommunikationer.
Det kommer med största sannolikhet att dröja mycket länge innan Vålbergsrakan blir verklighet. Men redan nu måste politiker och stadsplanerare ha modet att försvara idén, så att den i sinom tid kan förverkligas. Det kommer att blåsa, men för Värmlands framtid är det nödvändigt att stå upp för de ”hårda” kommunikationsfrågorna.

Allt ljus på (s)

Det har blivit bråk om den skrift om kommunens verksamhet, som Karlstads kommun har skickat ut till alla hushåll. ”Propagandaskrift för socialdemokraterna” dundrar den borgerliga oppositionen. Skälet till oppositionens upprördhet är att foldern har kommunstyrelsens ordförande Lena Melesjö Windahl (s) på första sidan. Även i övrigt ger skriften intryck av att allt är bra i Karlstad och att detta är socialdemokraternas förtjänst.
Också socialdemokraternas koalitionspartners, vänsterpartiet och miljöpartiet, muttrar. De uppskattar inte att allt ljus ska riktas mot socialdemokraterna.
Socialdemokraterna i Karlstad (och för all del även de båda andra partierna i majoriteten) har en medveten strategi att få det att framstå som att allt som är bra enbart är deras förtjänst, medan ansvaret för obekväma beslut gärna delas med oppositionen. Om minsta lilla utedass ska invigas, kan man vara säker på att en representant för den politiska majoriteten är med för att klippa band. Så fort som det finns antydan till kritik mot ett kommunalt beslut, skyndar sig däremot kommunstyrelsens ordförande att med kraft understryka att besluten fattats i enighet.
Även de kommunala tjänstemännen dras in i det politiska spelet. Det har under mandatperioden genomförts konferenser där enbart förvaltningscheferna och majoritetens politiker har deltagit. Skälet till detta har varit att man velat knyta förvaltningen närmare den politiska majoriteten.
Vid det senaste kommunfullmäktigemötet fanns ett ärende, där kommunledningskontorets tjänstemän hade skrivit en ”recension” över en borgerlig reservation i ett kommunalt bolag. De borgerligas åsikter totalsågades av tjänstemännen.
Och informationsstaben får utforma material i enlighet med socialdemokraternas bild av Karlstad, som sedan skickas ut till kommuninnevånarna.
Detta i en kommun där majoriteten har 31 av 61 mandat bakom sig. Med ett enda mandats övervikt styr majoriteten utan att alltför ofta lyssna på dem på ”den andra sidan”.
Förvisso är det en politisk majoritets rättighet och skyldighet att styra kommunen och utforma arbetet utifrån den egna politiska plattformen. I Karlstad har det dock funnits en tradition att söka samförstånd, eftersom det så ofta har bytts majoritet i kommunen. Men om man väljer att styra efter eget gottfinnande och ta åt sig äran av allt som är positivt, då får man faktiskt ensam bära ansvaret för det som medborgarna finner mindre bra.
För övrigt behöver nog inte de borgerliga vara alltför upprörda över exponeringen av kommunalråden Lena Melesjö Windahl och Håkan Holm i tidningarna. På riksnivå är det ett känt faktum att socialdemokraterna backar, varje gång som Mona Sahlin får berätta om partiets politik. Det finns inget som tyder på att inte samma förhållande skulle råda i Karlstad.